Men eftersom jag är en sån där människa som vill ha rolig mest hela tiden, a eller roligt och rolig, jag vill bara inte ha tråkigt. Och tråkigt är det att repetitionsplugga något man redan suttit med ett gäng timmar utan att ha fått det att fastna till godkänd nivå. Så mina tankar vandrade såklat iväg och de hamnade i viktiga frågor om att acceptera sig själv.

Jag ser mig själv som en verklig människa. En riktig människa. Det gör säkert 97% av den svenska befolkningen, så det är inget som är unikt för just mig, men den intressanta aspekten är väl att egentligen fråga sig om vi är riktiga människor. Våra verkliga jag.

Och det, mina vänner, är jag tveksam till om vi alla kan skriva under på. För hur ofta känner vi att vi inte duger? Hur ofta trycker vi inte tillbaka en längtan eller en åsik för att vi känner att det förväntas av oss? Hur ofta ser vi oss i spegeln och käner att vi måste ändra på oss?
För jävla ofta! Eller hur?

Så varför bär vi på den ständiga längtan att anpassa oss och smälta in? Jagtror att svaret är mycket enkelt. Vi agerar såhär för att det är vad som förväntas av oss. Sorgligt nog.

Det är det vi blir matade med dagligen. Normen. Idéalen. "Var såhär och du blir lycklig!", "Gör såhär och du mår bra!". Vi ska vara smala, vara vackra, inte ha för radikala åsikter, följa system, se glada ut och aldrig ifrågasätta. Då är vi krångliga. Rabiata. På tvären. Obenägna till anpassning. Och det är väl inget att vara? När man kan vara vacker, åtråvärd och lycklig?

För har ni tänkt på det, hur provocerande det är för människor med kvinnor som är nöjda med något annat än idéalet? En tjock kvinna som är nöjd med det rynkas det på pannan åt. En mamma som väljer att börja jobba tidigt efter barnafödande skakas det på huvudet åt. En kvinna som väljer att leva utan en man är det antagligen något fel på. Det funkar säkert på män också, men nu är jag kvinna och utgår från mig själv. Listan kan göras lång, men jag stannar där. Jag hoppas att det fått er att själva reflektera. Se till dig själv och tänk på det en stund.

Vem är du, är du den du vill vara eller är du den det förväntas att du ska vara?
En fråga bara.