Kvällstankar från halvavslappnad mammahjärna.

Sitter i soffan och kollar på Juno. Det är säkert 8:e gången jag ser den. Jag har tycker att den är helt fantastisk, ända sedan första gången jag bekantade mig med 16-åriga, gravida Juno som letar efter de perfekta adoptivföräldrarna åt sitt ofödda barn.

Tonårsföräldrar berör mig i själen. Där av kvällens inlägg. Jag har så blandade känslor gentemot dem. För det första tycker jag på något plan att de är rockstjärnor. Modiga och coola. Tänk att tanken finns att föda och ha viljan att ta hand om ett barn som 15-16-17åring. Det känns strongt. Jag vet att jag själv aldrig ens hade tänkt tanken vid den åldern. Så därför. en eloge åt ert mod. Er goda vilja. Era ambitioner.

Sen tar det slut. Sen tycker jag bara synd om. Barn ska inte behöva ta ställning till att bli förälder och det ENORMA ansvar du lägger på dina axlar. Späda 15-årsaxlar är inte gjorda för en sådan tyngd. Mina är det inte heller, och kanske inte heller den 38-åriga kvinna som föder sitt första barn.
Men jag är vuxen, relativt ung men defenitivt vuxen.

Det är inte 16-åringen som blir mamma. Hon får varken köpa cigg, rösta, skriva under kontrakt eller ens gå på krogen eller till bolaget. Men mamma blir hon. Mamma som barn. Och barnet blir barn till ett barn.
16-åringen ska bara behöva bry sig om gymnasieval, föräldrafria fester, kläder, biofilmer och tonårsfladdrande kärlek. Inte livslångt ansvarstagande och vaknätter. Det är inte en skröna. Med ett barn åldras du 10 år. Vare sig ditt intellekt vill det eller ej. Och du flyttar huvudansvar från dig själv, ditt i 16-års ålder världsuppfyllda ego, till en liten 4-kilos varelse du knappt känner. Någon som orsakar dig smärta, ett liv oigenkänligt från det du hittills levt, ångesttankar och såriga bröstvårtor. Men också obegränsad, vilkorslös kärlek. Kan man verkligen ta in allt det vid 16-års ålder och göra någgot enastående av det? Kan man det vid 23? Vid 45? Jag vet inte.

Jag vill inte moralisera. Inte gnälla. Inte kasta sten i mitt 23-åriga mammaglashus. Jag har ingen direkt mening. Inget jag vill ändra på. Bara en massa känslor att uttrycka. För och emot. Velar. Trampar på stället. Tycker synd om, beundrar, är ledsen för, är glad för. Blandat liksom.

Innan jul träffade jag en mycket ung förälder och hade ett kort samtal. Vi möttes vid ett övergångställe i trakterna nära mitt hem. Han väntade på bussen, jag på att bilar skulle stanna så jag kunde gå över gatan. Han i löst sittande jeans, keps med rak skärm och en svart percingring i läppen. Efter ett snabbt öga på Iris i vagnen, (hon leendes och hej-hejandes) valde han att säga: "Söt unge! Hur gammal?" Efter ett lite förvånat och stressat svar från mig log han och sa: "Har också ett barn. Han är 4 månader. Jag ska vara pappaledig nu fram till sommarlovet" sen kom hans buss och jag kunde gå över gatan. Med hjärtat långsamt slående i bröstet. Lite häpen över hans anförtroende. Lite irriterad på mig själv för mitt tafatta beteende. Min fåordighet. Mycket tagen av stoltheten i hans nyss mörknade röst. Där, utanför högstadieskolan, stod en kille med samma föräldrakärlek jag själv har i magen, i bröstet, i huvudet. Och jag kände mig dum. Dum för att jag gång på gång tvivlar på mycket unga föräldrar.

Jag tycker fortfarande inte att man ska bli förälder innan man är vuxen. Men jag tycker inte heller man ska misstro dem som trots allt blir det. Vi möts, förhoppningsvis, i kärleken till våra barn. Mer kan vi inte göra. I och med att vi väljer föräldraskapet blundar och hoppar vi mot något okänt. Något fantastiskt. Oavsett ålder.



Iris, 6 veckor gammal.
Dotter till en extremt oförberedd och skräckslagen mamma.
Älskad av två stolta och fantastiska föräldrar.

Och nu när vi ändå är inne på temat, kan vi likväl diskutera julklappar eller presenter lite närmare.

Ju äldre jag har blivit destå mer problem får jag med att ta emot presenter. Jag kan liksom bli lite obekväm, får ett stelt leende och börjar skruva på mig lite när det kommer till presentutdelning. Kunde jag skulle jag vilja avsäga mig det där med presenter över huvud taget. Inte få, inte ge.

Misstolka mig inte som otacksam. Nej nej. Det är inte det. Jagtycker julklappar är bra i den mån att man får det man önskar sig och behöver, att man slipper köpa det själv. I år har tillexempel jag önskat mig en vinterjacka av mina föräldrar. Jag kommer bli glad när jag får den. Den är bra. Den värmer mig när det är kallt. Och den är snygg. Jag försvarar det med tanken: "Klart mina fina föräldrar vill att jag är varm hela vintern och inte fryser", men jag har verkliga problem med att önska mig saker. För jag blir obekväm i tanken att folk känner att de måste ge mig något.

Ingen måste egentligen ge mig någonting. Jag förväntar mig extremt sällan gåvor. Jag blev uppriktigt sagt chockad av allt folk gav oss när Iris hade fötts. Det var minst 50 paket. Det är sed, menade folk på. Det är så man gör när ett nytt barn kommit. Man ger saker. För att visa att man bryr sig. Och jag tycker det är underligt.

Varför känner man aldrig att tanken aldrig är nog? Varför känner man inte att det räcker med en kram och en lyckönskning. Ett grattis. Ett god jul och jag älskar dig.

Jag och Jocke köper inte julklappar till varandra. Det behövs inte. Vi känner inte att det gör något för vår relation att lägga 1000 kronor på varandra varje jul, när vi har delad ekonomi, ett delat liv och unnar varandra saker hela året om. Födelsedagspresenter ger vi knappt heller. Vi firar ingen årsdag med blommor, middag och vin. Inget uppmärksammar vi att det är alla hjärtans dag eller fars/morsdag. Om vi inte känner för det. Känner jag att "JÄVLAR vad jag älskar Jocke! Och han skulle ju älska den där skjortan jag just gick förbi" då köper jag den och ger den till honom, det kan vara alla hjärtans dag eller en sketen måndag i november. Spela roll. Inget tvång.

Jag vill gärn att Iris växer upp i tanken att det inte är viktigt med att få och med presenter och julklappar. Jag mår illa av ungar som skriker "Jag vill ha! VIIILL HAAAA!!!", och får. Klart hon ska få klappar, det är inte det jag säger. Men jag ska så noga jag kan få henne att inse redan från början att kärleken inte ligger i sakerna man får utan hos dem som ger. Jag vill att det ska ges på känsla inte på rent tvång. För hur mycket skulle man uppskatta den där julklappen man fick, den som inhandlades av någon den 23:e dec svettandes i en butik, trängandes med 100 andra stressade stackare, den man tog i inställningen "Amen vafan. Den blir la bra. Hon måste ju få nått...250 spänn...? Aja, kör till... Jag får la strunta i vantarna jag tänkte köpa åt mig själv..." Det finns ingen kärlek i den gåvan. Bara tvång och ett försök att lätta samvetet att man kanske lägger för lite tid och kärlek på den människan resten av året.

Nä. Känner ni så, kan jag vara utan. Känner ni att ni köper bara för att vill jag inte ha. Känner ni att ni skulle kunna göra något bättre för de pengarna tycker jag att ni tar och gör det istället. Bara jag får en kram och ett "God Jul Matilda, jag tycker att du är bra", den 24:e. Då blir jag varmare än någon vinterjacka i världen skulle kunna göra mig.




Så God Jul, alla mina fantastiska läsare.
Jag tycker så mycket om er och era fina, kreativa kommentarer. Det betyder så mycket att ni säger att jag är klok. Att jag är duktig. Att ni älskar min blogg. Att ni följer mig. Tack tack och åter tack.

Utan er hade jag inte haft någon röst.

Imorse såg jag & Iris förresten på Göteborgs flick- och gosskörs luciatåg på TV.
Jag älskar Lucia. Jag får rysningar av skönsången och blir tårögd av allt det vackra alla ljus och alla klara röster i stämmor. En underbar försmak av julen på traditionellt sätt.

Nu till det jag egentligen vill säga.
Jag är av den meningen att Luciatraditionen är något att värna om, det är inte traditionshat som ligger bakom följande inlägg, det är genustänk. Återigen.

Jag är irriterad på den mossiga inställningen. Dels den återkommande debatten "ska pojkar också kunna vara lucia"? Är det ens en debatt? Borde det inte bara vara ett konstaterande. Självklart ska varende unge som vill vara Lucia få vara det. Glitter, ljus, klär ut sig och sjunga - det låter som något varenda unge uppskattar. Så varför är den ärade rollen bara reserverad för flickor? Och ska man dra det ännu längre, för vackra flickor.

Det är luciaomröstning här och där. I skolorna, i tidningarna i TV. Känns det inte förlegat i fler än mina öron? Att det ska avgöras genom en skönhetstävling? Jag trodde vi kommit längre 2011. Nu vet jag att det är många som protesterar: "Det är inte alls en skönhetstävling! Man kan vinna på sin personlighet också"!
Då vill jag bara skratta. Ni har själva sett kandidaterna i tidningen, sex supersöta flick- flickor med snarlika intressen. Sång, kärlek, familjen, vännerna och djur (erhum...host..fröken sverige...erhum, erhumm...). Samma samma, alltid alltid. Och så ombeds de titta i kameran och tindra med ögonen. Se söt ut. Vinn röster. Var någon.

Jag tycker att det är tråkigt bara. Att en så fin tradition skitas ner med solkiga värderingar.
2012 tycker jag därför ska bli allas Lucia. Vem du än är!