Ten years older.
Kvällstankar från halvavslappnad mammahjärna.
Sitter i soffan och kollar på Juno. Det är säkert 8:e gången jag ser den. Jag har tycker att den är helt fantastisk, ända sedan första gången jag bekantade mig med 16-åriga, gravida Juno som letar efter de perfekta adoptivföräldrarna åt sitt ofödda barn.
Tonårsföräldrar berör mig i själen. Där av kvällens inlägg. Jag har så blandade känslor gentemot dem. För det första tycker jag på något plan att de är rockstjärnor. Modiga och coola. Tänk att tanken finns att föda och ha viljan att ta hand om ett barn som 15-16-17åring. Det känns strongt. Jag vet att jag själv aldrig ens hade tänkt tanken vid den åldern. Så därför. en eloge åt ert mod. Er goda vilja. Era ambitioner.
Sen tar det slut. Sen tycker jag bara synd om. Barn ska inte behöva ta ställning till att bli förälder och det ENORMA ansvar du lägger på dina axlar. Späda 15-årsaxlar är inte gjorda för en sådan tyngd. Mina är det inte heller, och kanske inte heller den 38-åriga kvinna som föder sitt första barn.
Men jag är vuxen, relativt ung men defenitivt vuxen.
Det är inte 16-åringen som blir mamma. Hon får varken köpa cigg, rösta, skriva under kontrakt eller ens gå på krogen eller till bolaget. Men mamma blir hon. Mamma som barn. Och barnet blir barn till ett barn.
16-åringen ska bara behöva bry sig om gymnasieval, föräldrafria fester, kläder, biofilmer och tonårsfladdrande kärlek. Inte livslångt ansvarstagande och vaknätter. Det är inte en skröna. Med ett barn åldras du 10 år. Vare sig ditt intellekt vill det eller ej. Och du flyttar huvudansvar från dig själv, ditt i 16-års ålder världsuppfyllda ego, till en liten 4-kilos varelse du knappt känner. Någon som orsakar dig smärta, ett liv oigenkänligt från det du hittills levt, ångesttankar och såriga bröstvårtor. Men också obegränsad, vilkorslös kärlek. Kan man verkligen ta in allt det vid 16-års ålder och göra någgot enastående av det? Kan man det vid 23? Vid 45? Jag vet inte.
Jag vill inte moralisera. Inte gnälla. Inte kasta sten i mitt 23-åriga mammaglashus. Jag har ingen direkt mening. Inget jag vill ändra på. Bara en massa känslor att uttrycka. För och emot. Velar. Trampar på stället. Tycker synd om, beundrar, är ledsen för, är glad för. Blandat liksom.
Innan jul träffade jag en mycket ung förälder och hade ett kort samtal. Vi möttes vid ett övergångställe i trakterna nära mitt hem. Han väntade på bussen, jag på att bilar skulle stanna så jag kunde gå över gatan. Han i löst sittande jeans, keps med rak skärm och en svart percingring i läppen. Efter ett snabbt öga på Iris i vagnen, (hon leendes och hej-hejandes) valde han att säga: "Söt unge! Hur gammal?" Efter ett lite förvånat och stressat svar från mig log han och sa: "Har också ett barn. Han är 4 månader. Jag ska vara pappaledig nu fram till sommarlovet" sen kom hans buss och jag kunde gå över gatan. Med hjärtat långsamt slående i bröstet. Lite häpen över hans anförtroende. Lite irriterad på mig själv för mitt tafatta beteende. Min fåordighet. Mycket tagen av stoltheten i hans nyss mörknade röst. Där, utanför högstadieskolan, stod en kille med samma föräldrakärlek jag själv har i magen, i bröstet, i huvudet. Och jag kände mig dum. Dum för att jag gång på gång tvivlar på mycket unga föräldrar.
Jag tycker fortfarande inte att man ska bli förälder innan man är vuxen. Men jag tycker inte heller man ska misstro dem som trots allt blir det. Vi möts, förhoppningsvis, i kärleken till våra barn. Mer kan vi inte göra. I och med att vi väljer föräldraskapet blundar och hoppar vi mot något okänt. Något fantastiskt. Oavsett ålder.
Iris, 6 veckor gammal.
Dotter till en extremt oförberedd och skräckslagen mamma.
Älskad av två stolta och fantastiska föräldrar.
Om du gillar Juno (som jag var grymt besviken på) tycker jag du ska se "the secret life of the american teenager." En tv-serie men den är så grymt bra, handlar om 15åriga Amy som blir gravid sitt första år på high school. Det är inte bara om det så klart men det är grundkonceptet.
Angående tonårsföräldrar så har jag inga fördomar, jag var nitton när jag blev gravid med sonen och gick i en unga föräldrar grupp med en tjej som blev mamma som 15åring. Hon och jag är idag jätte nära vänner. Jag har väl den grundtanken att de flesta oavsett ålder fixar föräldraskapet även om vissa aldrig gör det (oberoende av ålder när föräldraskapet blev). Oavsett om man är 15 eller 35 när man får första barnet är allting nytt och förvirrande, men styrkan att fixa det ligger ju naturligt i våra gener, den tuffaste biten är samhället för de flesta. En tjej som blir mamma vid 15 tampas med lika mycket sneda blickar som en kvinna som blir mamma vid 45 för båda ses i samhällets ögon som "oansvariga", jag lever på principen att man ska leva sitt liv och ingen annan har med det att göra. :-).
Blev också sittandes framför Juno! :)
Och tack så mmycket för bloggtipset min kära, OM det var en blogg i min smak?? :)
/Sanna
Svar till Madde.
Tack för TV-tipset! Jag liksom du säger, hört många som inte tycker Juno är något vidare. Själv älskar jag den mys-amerikanska tonårskänslan och det där underbara manuset. Men nog om det.
Nej. Helst skulle jag vara fördomsfri såklart! Fast det tror jag är omöjligt - för alla. Jag hoppas inte jag gav intrycket av att jag tycker unga är dåliga föräldrar eller att de inte borde få vara föräldrar. Det varken tror eller tycker jag! Jag tycker bara att det känns sorgligt att de innan de riktigt fått rå om sig själva som man bör när man är sådär ung, får barn, och då är det liksom slut med det där att få sätta sig själv i främsta rummet.
Som du säger: vad andra gör med sina liv - inte min sak att peta i. Men man har också rätt att bli berörd av någons situation, tycker jag, utan att dömma säklart :)
Håller med. Men man åldras nog främst tio år vad gäller hur ens vardag ter sig, i huvudet är man ju fortfarande tonåring (hjärnan är ju inte vuxen förrän vid 25 har jag för mig?) mellan 15 och 20 har man sina viktigaste år i hela livet, man grundlägger sitt JAG mer än någonsin förr. Och jag tror att man är snällare mot sig själv om man låter sitt jag utvecklas i sin egen takt utan att reducera det till något som ska sörja 24/7 för någon annan. Det är ju verkligen inte bråttom. Därmed inte sagt att man är dålig förälder som mycket ung, men jag tror man hade haft bättre förutsättningar både mentalt och praktiskt om man väntat lite.
vilket bra inlägg!!
