We found love.

"ATT VARA EN BRA PAPPA".

När man får barn blir man förälder. Kvinna blir mamma, mannen blir pappa. Detta oavsett hur familjesituationen ser ut, för föräldrakombinationen kan göras lång. Men i vårt fall, kärnfamiljsfallet, består vår familj just nu av en mamma. En pappa. Ett barn.

Mamman anses vara the number one för barnet. Att de två ska ha ett "särskillt band" är allmänt kännt. Något som kommer "med modersmjölken". Och visst, man knöt ann till sin lilla bebis under månader av konstant amning. Man ammar, om man ammar, dag som natt. Ingen rast där. Anknytningen börjar egentligen redan i fosterstadiet. Mamma bär barnet i magen, nära hjärtat, och känner rörelser och känner smärta. Barn är hårdhänta från början. Och det gör ont att föda. Men man känner, det gör man verkligen.

Mamman har efter förlossning och spädbarnsperiod ett visst försprång på pappan. Det är så det är. Biologi. Jag hade livmodern och brösten, inte Jocke. Men pappan är precis lika viktig som mamman. Precis lika lämpad att ta hand om en bebis. Precis lika kapabel att vagga, sjunga, vara vaken, gå med vagnen och bära. Jag tror det är här avgörandet kommer. Att man släpper in pappa ordentligt och låter honom lära sig själv.

Jag säger inte att det är lätt att låta bli att rycka en gråtande bebis ur armarna på någon som gör tvärt om mot vad man själv lärt sig fungerar, men jag säger att det är nödvändigt.

I vårt fall har inte jag och Iris något särskillt band. Jag ser mig inte som hennes number one. Jag är inte förälder ett. Den som står närmast, älskar mest och är mest närvarande. Jag vill inte vara det heller. Har inga ambitioner att vara "bästa föräldern". Jag och Jocke delar lika. Vi är Iris föräldrar, det är inte viktigt vem som är mamma och vem som är pappa. Det är bara namn, inte roller. Jag är inte den vårdande, ömmande, stöttande, vyssande. Jocke är inte ointresserad, distansierad, lek- och flamsföräldern. Vi är alla roller tillsammans. Vi kompleterar, stöttar upp där den andra ibland brister och är båda intresserade av vårt barn. Vi är båda intresserade av att alltid vara den bästa föräldern man förmår sig att vara.

Och ska jag vara ärlig, är Jocke den bättre föräldern av oss. Han ser alltid Iris behov som de mest akuta. Jag kan vara mer självisk och tycka att det är viktigare att jag får äta upp innan vi byter blöja.

Men den allmäna synen på en pappa är annorlunda. Mamman förväntas att först och främst utgå från sin MAMMAROLL. Se barnet först. Bara ta beslut som gynnar familjen. Pappan och hans PAPPAROLL är en betydligt mer lättsam karaktär. Kan han välja jobb och karriär ska han och kan han välja nöjen och fritid får han. Väljer mamma så, anses hon vara en DÅLIG MAMMA. Pappan bara en NORMAL PAPPA. För tusan, man kan ju alltid fuska upp sina pappapoäng genom att vara en "bra pappa" när folk ser på! Genom att byta blöjor när man har gäster. Att busa så barnet skrattar högt och gulligt så folk hör. Köpa godis och teaterviska: "Säg inget till mamma...!", och blinka med ena ögat mot kringstående vuxna. Då kompenserar det alltid upp det dåliga. Då sätter sig bilden "EN BRA PAPPA". Helt oförtjänt. Det upprör mig att dessa pappor existerar i så stor utsträckning.

Jag skulle aldrig skaffa barn med en man som inte vore intresserad av sin familj. Inte ville vara med sina barn, inte tyckte att det var viktigt att vara närvarade, intresserad och mena allvar med sitt föräldraskap. När jag blev gravid med Iris, var det inte faktum som "vi kommer alltid vara tillsammans", "jag älskar Joakim" som vägde upp beslutet att bli förälder.

Det var insikten om att han skulle bli en fantastisk pappa. Herregud, livet tar de mest tvära svängar, och även om jag önskar av hela mitt hjärta att det alltid är jag och Joakim, är det viktigaste ändå att Iris alltid kommer ha världens bästa pappa.

FAN, du är så jävla vettig och bra! När jag får barn vill jag bli precis en sånn mamma du är :) Du är grym!

I see yooou :) hihi.

vad bra skrivet. du är jätteduktig på att skriva och man vill alltid läsa mer

Amen!



SÅ bra inlägg, precis så har vi det här hemma också, med våran två veckor gamla dotter~



Och jag valde att bli förälder tillsammans med min sambo, trots att vi redan hade Gjort slut, för att han för alltid skulle vara en Bra pappa, och inte för att han för alltid skulle vara Min.



Känslorna finns dock kvar, och vi bor ihop <3

Jag håller verkligen med dig i vad du skriver om att det är bra att dela på ansvar för familjen oså. Men jag gillar att vara MAMMA! Det känns lite som om jag och min son ska ha ett speciellt band. Det känns som alla mammor borde ha det med sina barn jag menar innte att min man är en dålig pappa men pappa är ju ändå inte riktigt mamma. Förstår du hur jag menar? :)

Nu menade jag inte att du var en dålig mamma!!

Svar till Anna.



Nä, jag kan inte alls förstå varför man vill vara herre på täppan i sin egen familj. Jag tror att det handlar om att man är osäker på sig själv, och om man kan vara "världens bästa mamma" är man iallafall något. Du har väl en himla massa bra kvalitér, bortsett från att vara mamma? Ge dem lite spelrum också och släpp in din man i föräldrarollen. Det förtjänar han nog :)

Visst är det så. Man har exakt samma ansvar. och skyldigheter. och förmåner. Och precis som Madragora skrev om SITT inlägg om ensamstående föräldrar;



En ensamstående mamma är det synd om. En ensamstående pappa har en helt annan innebörd. Han är duktig för att han tar ansvar och gör det han ska. (?) sjukt.

Så fint skrivet. Så känner jag också. Inte för att jag har barn eller kommer att ha det på ett par år. Men min Henrik kommer verkligen att bli världens bästa pappa! Så skönt att veta :)

Så sant allt du säger. Hoppas det alltid är du och din Joakim, och jag och min Joakim. (: Tror min Joakim kan bli världens bästa pappa för våra barn, fast han aldrig har haft sin pappa närvarande (lämnat familjen för en annan..) så tror jag han känner hur viktigt det är att vara pappa/förälder. Det gäller att inte leka genom föräldraskapet.

Kärlek och bandet man har till sitt barn är helt oberoende av omgivningen och relationer barnet har med andra. Kan bara konstatera att det är synd om ditt barn som har en sådan idiot till mamma som inte känner mer än hon gör. Sök hjälp idiot!

Svar till Marlene.



Hade du läst hela min text ordentligt hade du förstått att jag älskar mitt barn gränslöst, till tårar. Men att jag inte älskar henne mer än hennes pappa gör. Och att hon inte älskar mig mer än sin pappa. Att jag inte ser mamman som den bättre föräldern.

Det anser jag vara aslöjligt.

Som alltid så skriver du fantastiskt bra och vettigt, Tilda. Iris kan skratta sig lycklig att just ni är hennes föräldrar. Saknar er!

Fantastiskt inlägg! Mitt ex var en typisk "bra pappa", alltså utåt sätt. Och enligt sig själv också, eftersom de ju lekte så mycket tillsammans. Jag ska favorita din blogg när jag kommer hem. :)

Det här var ta mig fan det bästa jag har läst någonsin. Jag skulle vilja slå in det i huvudet på så många, trångsynta idioter! Så jävla rätt!

MARLENE!

Vad är du för idiot?! Jag har aldrig hört en finare kärleksförklaring till sin familj och sitt barn än denna och så säger du att hon är en idiot som inte känner något för sitt barn?! Du måste ju ha mist läsförmågan??? Vara insnöad och hatisk!!! VEm som är en IDIOT och behöver söka hjälp är ju uppenbart i det här fallet.....du!

Oj, varje ord du skriver stämmer. Jag tycker du verkar vara en väldigt klok och vältänkande person. Iris ska vara glad att ha dig som mamma, och Jocke som pappa. Ni verkar vara en superhärlig och lycklig familj. Skit i vad avensjuka gnällmuffar skriver!

jag vill krama dig <3

så bra är du!!!!!!