När mitt barn gråter otröstligt av feber och smärta går mitt hjärta i tusen bitar. Jag känner mig otillräcklig och svag. Utanför och oförmögen att hjälpa. Jag vill springa och gömma mig som ett barn. Kasta mig i sängen och hålla kudden för öronen hårt hårt. Stänga ute lillans klagoskrik bara för att jag inte kan hjälpa direkt. Bara för att jag inte kan vara hundraprocentig just nu vill jag stänga dörren och glömma allt för 10 minuter.

Men när hon sedan svettig och varm somnar tungt i mina armar och skjuter ut sin lilla läpp i total avslappning, värker hjärtat av annan anledning. Lättnad och kärlek. Jag vilar ögonen på hela henne. Hennes rundade röda kinder. Fladrande ögonfransar. Putande mun. Små händer. Fjuniga huvud. Tänk att jag och Jocke har något så fint. Så perfekt. Så mycket vi i henne.

Jag kan för en sekund snudda vid tanken: "Tänk om hon ständigt var sjuk. Om det alltid skulle vara såhär. Om hon aldrig mådde riktigt bra. Om framtiden var oviss och skrämmande och det inte bara var maginfluensa..." Ångest. Ren och djup ångest sköljer över mig, och för en sekund undrar jag om jag gjort fel som blivit mamma. Hur skulle jag någonsin kunna klara mig utan det febervarma barn som andas tungt i mina armar? Hur kunde jag göra mig såhär sårbar? Hur kunde jag tillåta att all kärlek i mitt liv grundas i dennna lilla flicka? Om något händer henne dör jag, det är jag övertygad om. Oron över hennes välbefinnande kommer alltid ligga som en tagg i själen. Ibland vass och närvarande, ibland nästan glömd. Men just nu är jag lyckligast i världen. Rikast. Mest lyckligt lottad.

Och mitt hjärta går återigen i tusen bitar. Tusen bitar av lycka.