Här är jag. Ursäkta frånvaron.... igen. Skäms på mig.

Sitter själv i soffan och klockan är över ett. Lyssnar på musik, funderar och försöker skapa nått litet. Nått som betyder nått för mig. Känns rätt omöjligt just nu. Och att sitta vaken såhär känns nu lite ovant och läskigt. Trots att jag älskar, och alltid har älskat, natten är den nu lite främande för mig. Det här otvungna uppesittarkvällarna har liksom försvunnit med föräldrarollen lite. Sover lillan, sover jag. Typ.
     Nu sitter jag här och känner mig ego. Skönt. Ovant. Busigt. Behövligt.
     Drömmer lite om framtiden. Om det förgångna. Om förhoppningar. Om fruktan.


Borde sova men kan inte.
Så jag blir nog kvar ett tag till...

Hoppas du är med mig.