Jag vill ut.
För några dagar sedan publicerade fantastiska Spiderchick en lista på "Saker jag tänkte om föräldraskap innan jag själv blev förälder" eller något liknande, kan inte minnas rubriken till 100%.
Jag satt gott och skrattade med, kände igen mig och omfamnades även en stor trygghet i att jag inte är ensam i att låta ungen gå till dagis med oborstad kalufs bara för att det är för jobbigt att ta konflikten 07.00 med en tvååring som ibland lägger sig ner och vrålar som om sju svåra år var i antågande bara för att kammen åker fram.
Men vad jag senare förstod var folk tydligen rätt snabba med att ge tråkig och rätt hård feedback på inlägget som tyvärr plockades bort.
OCH FAN VAD JAG TYCKER DET ÄR TRÅKIGT när folk känner sig berättigade att läxa upp och komma med pekpinnar och oombedda råd. Fan, sköt dig själv, vill jag morra åt närmsta mammapredikare.
För även om jag önskar att det inte var så, är det främst mammor som gnäller på andra mammor.
Mammor som kommer med "goda råd".
Mammor som viskar bakom ryggen och pekar finger åt någon som gör på annat sätt.
Mammor som baktalar och mammor som trycker ner andra mammor.
Så. Jävla. Tråkigt.
Vart fan är sisterhoodet när vi som mest behöver det?
Och kom inte och säg att era råd och gliringar är sisterhood. Det är bara skitsnack.
Nu kanske ni upplever mig som en hycklare. Jag som tjatar på om genustänk och annat barnuppfostringsrelaterat mest hela tiden. MEN, då ska ni ha klart för er att jag ALDRIG skulle varken säga åt någon annan att hen gör fel för att hen inte gör som jag. Och jag skulle ALDRIG skuldbelägga, kritisera eller försöka pracka på någon mina "goda råd".
Jag gör som jag gör, ni som ni.
Visst kan jag tycka att vissa sätt är fel, men jag skulle aldrig säga att DU gör FEL gör som JAG!
Aldrig! Alla gör på sitt sätt, och jag lägger mig inte i det.
Och för att jag gillade inlägget så mycket, tar jag mig här friheten att kopiera ideén och göra en egen lista.
SAKER JAG TRODDE OM MIG SOM FÖRÄLDER INNAN JAG FICK BARN
1. Mitt barn ska aldrig ligga och vråla i affären efter godis/leksaker.
Haha, in your face liksom. Ställ dig i valfri långa snabbköpskö med en trött och bångstyrig tvååring och du får se hur många sekunder det tar innan orden "VILL HAAAA DOODISSS!!" uttalas med mycket högt och bestämt tonläge, och vid Nej låta det eskalera till öronbedövande kraft.
2. Mitt barn ska aldrig vara snorigt/lortigt i ansiktet/ha mat i håret.
Ditt barn börjar förskolan. Ditt barn börjar äta själv.
Och där har du det, kapoff!
3. Mitt barn ska aldrig var höljutt/ouppfostrat.
Haha igen, välkommen till en tvåårings värld.
4. Mitt barn ska aldrig barnvaktas av TV:n.
Det lät bra.
Nu låter ljudet av Pippi Långstrump ännu bättre.
5. Mitt barn ska bara äta fika/godis på lördagar och bara få hemmlagad mat ladrig halvfabrikat.
Fniss. Tvååringar är smartare än så,
och föräldrar har bättre saker för sig än att bara stå och rulla köttbullar hela dagarna.
6. Mitt barn ska leka ute minst två timmar om dagen.
Haha. Ibland när vi är hemma från förskolan tar vi knappt av oss pyjamasen liksom.
Och fatta jobbigt att kånka barn, hink och spade, traktor, fotboll, bandyklubbor, extratröja, solbrillor mm ner för 7 trappor och sedan upp igen 10 min senare för att blöjan måste bytas.
Nä, tacka vet jag iphonespel... ;)
7. Mitt barn ska i tidig ålder lära sig att om man river fram leksaker, ska dessa också plockas in innan man får ta fram nya leksaker.
Jo men tjena.
8. Jag ska alltid vara konsekvent och aldrig vika ner mig för att det är enklast.
Vanlig dialog mig och Iris emellan:
- Iris glass vill ha.
- Nej inte idag. En annan dag får du glass.
- IRIS GLASS VILL HA.
- Nej Iris, inte idag.
- IJIIIIIIIIIIIIIS GLAAAAAAAAAAASS VILL HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!
- Nej, Iris! Inte idag.
-AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU
UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!
- Okej.
Ja, ni ser ju.
Jag hade kunnat fortsätta i ett bar tag till, men jag tar och stannar här innan någon ringer socialen.
Men ni ska veta, att jag kan tillåta allt detta, pga att jag är en sådan KICK ASS MORSA med så mycket annat och att min trollunge mår så bra och är så charmig, vältalig, snäll, omtyckt och har en grym personlighet och ett stort driv. Iris behöver inte vara varken duktig eller väluppfostrad, och jag behöver inte vara helt konsekvent.
och du är perfekt som du är, min snoriga, lortiga charmiga gaphals.
Wind of change.
ÅHOJ!
Här sätter man sig lite sent vid datorn för dagen och inser att "oj, blogg.se har fixat till det lite under natten"
Jag har tydligen blivit utvald att testa nya blogg.se, hur exclusivt det är har jag ingen aning om, det kanske är ALLA blogg.se använadre som "blivit utvalda" att testa, men må så vara om det är så. jag känner mig stolt och utvald ändå.
Och så känner jag mig verkligen som en supertestare. För vet ni? Jag är liksom lite rädd för förändringar, speciellt när sajter fixar om, typ facebook - när man väl lärt sig alla funktionen och navigeringar - då är det dgs att ändra om ALLT! Och jag blir lika jävla lack varenda gång. Typ vrålar: "VAR I HELVETE LIKAR MAN HÄÄÄÄR DÅÅ??!!" som en annan besatt tonåring. och sedan är jag garvid och har mycket svårt för att ta in för mycket information och förändringar på en gång utan att känna en stor lust att gråta okontrolerat och inga sådana tendenser har ännu byggds upp i mitt inre. Så - so fare so good.
Samanfattningsvis:
Blogg.se:s nya utformning gillar jag skitmycket.
Alltså, nu har jag ju inte kollat jättenoga på alla funktioner som sig kanske bör innan man recenserar nått...
men ändå!
men ändå!
För man kan nu svara direkt på komentarer.
Man kan ha flera kategorier än bara en på ett inlägg.
Man kan tagga! *taggar*
Man kan ha flera kategorier än bara en på ett inlägg.
Man kan tagga! *taggar*
Besökstatestikräknaren känns både uppdaterad och smartare.
Man kan skriva snabbinlägg om man har lite brådis - vilket man ofta har.
Layouten är liksom lättare och inte "såååå 2001" som den gamla
och allt känns, ja jävligt mycket smartare och smidigare.
Man kan skriva snabbinlägg om man har lite brådis - vilket man ofta har.
Layouten är liksom lättare och inte "såååå 2001" som den gamla
och allt känns, ja jävligt mycket smartare och smidigare.
Hade det här varit FB hade jag letat upp LIKE-funktionen och LIKE:at det här.
Bigtime.
Execution song.
Pang, du är död!
- det är namnet på en artikelserie DN kör i dagarna.
Den handlar om krigsleksaker, våldslekar i förskoleskole- och skolmiljö och vilda lekar med pinnar, kroppen och lag som slåss mot varandra - detta ur både barns, föräldrars och pedagoger/lärares ögon. Skitspännande då jag själv tänkt mycket på ämnet. Blev inspirerad att skriva nått efter att braiga Nina Ruthström också tagit upp ämnet.
Jag är själv en av de där mer bestämda föräldrarna. Iris kommer INTE få leka med krigsleksaker. Inga pistoler, inga svärd, knivar eller vapen. Inte ens vattenpistoler kommer hon få äga.
Pinnar, att leka vilt med sin kropp som hjälp, att jobba i lag för att fånga fiender, spruta vatten på andra barn, med hjälp av annat än plstvapen - det kommer hon absolut att tillåtas. Självklart, eftersom jag ser vinsten i att utvecklas fysiskt, utveckla laganda och samarbetslust. Herregud - det går ju nästan jämföra med sport och idrott - vilket jag också är för i barns uppväxt. Det är inte i de banorna mina tankar rör sig.
Barn leker det är ett faktum. Barn leker krig/goda mot onda/lag ett mot lag två osv. - det är också ett faktum. Barn låssas och lever sig in i fantasier så mycket att "HAHA DU ÄR DÖD!" kommer yttras av de allra allra flesta barn - ytterliggare faktum. Det handlarinte om leken i sig, det handlar om verktygen vi ger dem.
Det kan hända att jag besitter en viss dubbelmoral i den här frågan. För jag vill ju inte att Iris ska färgas av samhällets fasor och tycka det är ok att döda, slåss och låssaskjuta sina vänner till döds. Nej, det vill jag inte. Samtidigt som jag vill att hon ska ha precis lika stor rätt att finnas med i leken som alla de andra barnen. Jag vill inte stänga ute och förbjuda henne att delta i grupplekar. Det vore nästan ännu värre. Då lägger jag mig i hennes relationer och hennes utveckling.
Men att köpa en plastpistol till henne - nä fy fan! Det tänker jag aldrig göra.
För mig är det symboliskt. Vapen står för så mycket mer än dödande. Det står för förtryck, för terrorism, för feghet, för orespekt, för mänskligt lidande och för maktutövande. Inget av de här känns ok att bagatelisera genom att ge leksaksvapen till mitt barn. För det är det jag tycker att man gör. Jag tycker att toleransen mot vapen ska vara lika med noll. Riktiga eller i plastversion. Spelar ingen roll.
Nä, lek i all ära. Jagas och fångas och kramas och kanske till och med "dödas" - om ingen säger nej. Högre övervakning från vuxna så så få barn som möjligt råkar ut för kränkningar och maktutövande (som sker inom all typ av lek) och inga hårda sparkar eller slag. Fysiskt våld använt för att göra illa, så även i lek, måste stoppas direkt, speciellt i förskolemiljö. För vad sänder det för signaler till barn om det tillåts i viss mån förklädd av leken? Att det är ok - vilket det inte är.
Så min generella åsikt är- ska krigslekar tillåtas ska också frågor om respekt och beteende behandlas i större utsträckning. För allas vår skull.
å, älskade småbarnslek
Nä, lek i all ära. Jagas och fångas och kramas och kanske till och med "dödas" - om ingen säger nej. Högre övervakning från vuxna så så få barn som möjligt råkar ut för kränkningar och maktutövande (som sker inom all typ av lek) och inga hårda sparkar eller slag. Fysiskt våld använt för att göra illa, så även i lek, måste stoppas direkt, speciellt i förskolemiljö. För vad sänder det för signaler till barn om det tillåts i viss mån förklädd av leken? Att det är ok - vilket det inte är.
Så min generella åsikt är- ska krigslekar tillåtas ska också frågor om respekt och beteende behandlas i större utsträckning. För allas vår skull.
å, älskade småbarnslek
Kick out the epic motherf**ker!
Sverigedemokraterna ökar sedan förra månaden och är i månadens mätning tredje största parti,
något större än Miljöpartiet.
NÄ FY FAN SVERIGE.
Att vakna, slå på datorn och hosta upp kaffe på golvet till den vidriga nyhet om att:
"Sverigedemokraterna ökar sedan förra månaden och är i månadens mätning tredje största parti, något större än Miljöpartiet" (united minds),
"Sverigedemokraterna ökar sedan förra månaden och är i månadens mätning tredje största parti, något större än Miljöpartiet" (united minds),
får mig att vilja gå och lägga mig igen.
Inte bara lägga mig utan lägga mig under täcket vråla rakt ut i panik.
Fan! Jag trodde bättre om oss, medborgare av detta land. Jag trode vi var lite större, lite starkare, lite bättre människor än att låta det här ske. lIte för bra för att låta oss påverkas av vidriga åsikter och hjärndöda fördommar.
Nä, det här blir en pissdag. Det kan inte bli något annat.
Fan! Jag trodde bättre om oss, medborgare av detta land. Jag trode vi var lite större, lite starkare, lite bättre människor än att låta det här ske. lIte för bra för att låta oss påverkas av vidriga åsikter och hjärndöda fördommar.
Nä, det här blir en pissdag. Det kan inte bli något annat.
Sverigedemokrater där ute - jag äcklas av att ert parti växer.
Jag äcklas - SÅ.IN.I.HELVETE.
Ärlighet, kärlek, respekt.
Efter att SVT sänt dokumentären "Ingen riktig våldtäkt" för några veckor sedan har jag tagit mig tid att tänka på i vilken miljö vi låter våra barn växa upp i, bli tonåringar i. Vil ever i en värld där unga tjejer får utbildning i självförsvar, utbildning att slåss för sina liv och sitt nej. Hårda sparkar mot könsorgan och fingrar i ögonen ska vara effektivt, säg det. Man får också lära sig att man måste vara tydlig i sina "nej" och att korta kjolar och urringade toppar inte är att föredra då de lockar män och pojkar till sexuella anspelingar och sänder ut fel signaler. Signaler om att du är villig. Signaler om att du är ett byte.
När jag hör sånt här vill jag bara hålla händerna för öronen och skrika:
Men när den dagen kommer då Iris eller annan flickas nej blir lika effektivt som en välriktad spark i skrevet, då vill jag påstå att vi närmar oss jämställdhet och lika respekt.
När jag hör sånt här vill jag bara hålla händerna för öronen och skrika:
"Nej! NEJ! NEEEEEJ! Detta är så sinnessjukt jävla fel!"
Varför ska tjejer alltid bära ansvaret för att pojkar inte kan hantera sin sexualitet? Varför ska kvinnor i årtionden, nej vänta, i årtusenden bara köpa läget och göra det bästa av situationen? Det bästa anses alltså vara att slå tillbaka, att pungsparka på killen som tar dig på brösten och håller fast dig. Okej.
- Men nähä! menas det då på. Inte slåss, inte dra upp himmel och jord för att någon tog dig på brösten, höll dig upptryckt mot en vägg och tog dig mellan benen. Han var ju bara nyfiken, bara 13 år och bara kär i dig. Pojkar bråkar och retas när de är kära, det vet väl alla. Lite får man tåla. Det var dumt, han kanske ska be om ursäkt, men ta det som en komplimang. Han gillar dig!
Ännu en gång: "NEJ! NEEEEEJ! Detta är så sinnessjukt jävla fel!" Igen ger man pojkar rätten att ta för sig av flickor. Ta på dem fast de inte vill, dra dem i håret, kolla under kjolen, komma med sexuella komentarer, kalla dem "hora", låsa in på toaletten och tafsa, gruppvåldta en full tjej på fest. Och sedan komma undan med pojkar är pojkar, han gillar dig, han är bara nifiken, lite omogen, säg förlåt. Ingen polisanmälan, inga bestraffningar som betyder något och framför allt ger man så jävla sällen den utsatta tjejen upprättelse.
Jag tycker inte att tjejer ska behöva utbildas i självförsvar. Det ligger inte på en 15-årig tjejs ansvar att bli respekterad, att få bli lämnad ifred om hon vill. Det ligger hos pojkarna och det ligger hos pojkarnas föräldrar och vuxna runt dem. Jag tycker pojkar tidigt bör utbildas i gränssättning. Jag tycker att alla som har en son, likväl som många många många föräldrar som har döttrar, bör lära sina barn vikten i ordet "nej".
Varför ska tjejer alltid bära ansvaret för att pojkar inte kan hantera sin sexualitet? Varför ska kvinnor i årtionden, nej vänta, i årtusenden bara köpa läget och göra det bästa av situationen? Det bästa anses alltså vara att slå tillbaka, att pungsparka på killen som tar dig på brösten och håller fast dig. Okej.
- Men nähä! menas det då på. Inte slåss, inte dra upp himmel och jord för att någon tog dig på brösten, höll dig upptryckt mot en vägg och tog dig mellan benen. Han var ju bara nyfiken, bara 13 år och bara kär i dig. Pojkar bråkar och retas när de är kära, det vet väl alla. Lite får man tåla. Det var dumt, han kanske ska be om ursäkt, men ta det som en komplimang. Han gillar dig!
Ännu en gång: "NEJ! NEEEEEJ! Detta är så sinnessjukt jävla fel!" Igen ger man pojkar rätten att ta för sig av flickor. Ta på dem fast de inte vill, dra dem i håret, kolla under kjolen, komma med sexuella komentarer, kalla dem "hora", låsa in på toaletten och tafsa, gruppvåldta en full tjej på fest. Och sedan komma undan med pojkar är pojkar, han gillar dig, han är bara nifiken, lite omogen, säg förlåt. Ingen polisanmälan, inga bestraffningar som betyder något och framför allt ger man så jävla sällen den utsatta tjejen upprättelse.
Jag tycker inte att tjejer ska behöva utbildas i självförsvar. Det ligger inte på en 15-årig tjejs ansvar att bli respekterad, att få bli lämnad ifred om hon vill. Det ligger hos pojkarna och det ligger hos pojkarnas föräldrar och vuxna runt dem. Jag tycker pojkar tidigt bör utbildas i gränssättning. Jag tycker att alla som har en son, likväl som många många många föräldrar som har döttrar, bör lära sina barn vikten i ordet "nej".
Lyhördhet och respekt bör utbildas till unga pojkar istället för hårda slag och självförsvar till flickor.
Jag kommer lära Iris att nej, det är det viktigaste du har. Säg det om du inte vill och var inte rädd för att använda det. Sen kommer jag också lära henne att slå, om det skulle behövas. Jag är emot våld, men jag är för att min dotter ska kunna markera vart hennes gräns går. Vill hon inte bli tagen på brösten, men blir tvingad till det, då kommer hon ha min fulla tillåtelse att slå till den som motsätter sig henne. För paseras hennes gräns och ingen lyssnar, då har hon all rätt i världen att värja sig. Paseras hennes gräns som 7-åring i kuddrummet då jämnårig pojke tar sig friheter - varsågod att slå! Jag skulle aldrig dömma.
Jag kommer lära min son, om jag får någon att alltid vara lyhörd, att alltid, undantagslöst, respektera en motvilja och ett nej. Även ett tyst, icke verbalt nej är lika viktigt som ett uttalat. Sex ska aldrig var tabu hemma hos oss. Jag vill kunna prata öppet om vikten av att båda vilja, att man aldrig, aldrig någonsin, får ta sig friheter över någon annan och aldrig tvinga.
Nä respekt är det vi behöver.
Och finns ingen respekt får vi i undantagsfall ta till våld, förr tyvärr är så vårt samhälle ser ut.
Jag kommer lära Iris att nej, det är det viktigaste du har. Säg det om du inte vill och var inte rädd för att använda det. Sen kommer jag också lära henne att slå, om det skulle behövas. Jag är emot våld, men jag är för att min dotter ska kunna markera vart hennes gräns går. Vill hon inte bli tagen på brösten, men blir tvingad till det, då kommer hon ha min fulla tillåtelse att slå till den som motsätter sig henne. För paseras hennes gräns och ingen lyssnar, då har hon all rätt i världen att värja sig. Paseras hennes gräns som 7-åring i kuddrummet då jämnårig pojke tar sig friheter - varsågod att slå! Jag skulle aldrig dömma.
Jag kommer lära min son, om jag får någon att alltid vara lyhörd, att alltid, undantagslöst, respektera en motvilja och ett nej. Även ett tyst, icke verbalt nej är lika viktigt som ett uttalat. Sex ska aldrig var tabu hemma hos oss. Jag vill kunna prata öppet om vikten av att båda vilja, att man aldrig, aldrig någonsin, får ta sig friheter över någon annan och aldrig tvinga.
Nä respekt är det vi behöver.
Och finns ingen respekt får vi i undantagsfall ta till våld, förr tyvärr är så vårt samhälle ser ut.
Men när den dagen kommer då Iris eller annan flickas nej blir lika effektivt som en välriktad spark i skrevet, då vill jag påstå att vi närmar oss jämställdhet och lika respekt.
Svalkar vinden.
Höll föresten på att tappa kaffekoppen i knät imorse när jag gick in på bloglovin.
I bannern brukar HM husera, vilket så också idag. HM har väl aldrig varit företaget som gör särskillt diskreta bikinireklamjobb. Men det här var väl ändå det värsta hittils?
Nu bortser jag från de sjukligt smala kroppsbyggnaden på modellerna, som också är under all kritik, och går på solidéalet HM kräks ur sig på ett forum för mängder av unga tjejer.
Visst, på sommaren blir man solbränd. Men att lansera sina bikinis med hjälp av modeller som ser ut att ha ätit, skitit och sovit i ett solarium under en tvåårsperiod av sitt unga liv är inte ok.
Nu bortser jag från de sjukligt smala kroppsbyggnaden på modellerna, som också är under all kritik, och går på solidéalet HM kräks ur sig på ett forum för mängder av unga tjejer.
Visst, på sommaren blir man solbränd. Men att lansera sina bikinis med hjälp av modeller som ser ut att ha ätit, skitit och sovit i ett solarium under en tvåårsperiod av sitt unga liv är inte ok.
Cancerfonden har reagerat, så också jag.
Yvonne Brandberg, professor och biträdande vetenskaplig sekreterare hos Cancerfonden och Stefan Bergh, generalsekreterare Cancerfonden har skrivit en debattartikel i DN där de understryker farorna med extrem solning.
Fakta som återges i artikeln är b.la. att årligen får 40.000 människor i Sverige diagnosen hudcancer och i de allra flesta fall är det en direkt faktor av UV-strålning och för mycket solande. Vidare nämns att det årligen dör fler människor av malingt melanom än i trafikolyckor i Sverige, ca 500 människor om året.
Yvonne Brandberg, professor och biträdande vetenskaplig sekreterare hos Cancerfonden och Stefan Bergh, generalsekreterare Cancerfonden har skrivit en debattartikel i DN där de understryker farorna med extrem solning.
Fakta som återges i artikeln är b.la. att årligen får 40.000 människor i Sverige diagnosen hudcancer och i de allra flesta fall är det en direkt faktor av UV-strålning och för mycket solande. Vidare nämns att det årligen dör fler människor av malingt melanom än i trafikolyckor i Sverige, ca 500 människor om året.
500 LIV. OM. ÅRET.
Artikeln avslutas med meningen:
"Det är sorgligt att skriva, men H&M kommer genom sin senaste reklamkampanj, förutom att sälja baddräkter, bidra till att allt fler förlorar livet i hudcancer"
Och jag är beredd att hålla med. Fråga vilken lättpåverkad tonåring som helst, och den kommer mena att vara brun som i HM-reklamen, ja det är rätt snyggt. Så vill de också se ut.
Som ung solade jag mycket, blev knallbrun vissa somrar. Kände press att aldrig flagna av färgen tidigt, aldrig någonsin vara vitast i en "ska vi se vem som är brunast"-jämförelse arm mot arm. Semesterresor gick mest åt till att pressa sol på en handuk vid starnden. Tur att man inser i tid att det finns roligare sätt att fördriva semestern på. Alltså, att sola, kan jag fortfarande tycka är jätteskönt. Speciellt nu när jag kan slappna av i att inte känna något tvång att bli superbrun, vinna jag-är-brunast-hahaha-tävlingar eller försöka ignorera den brännande, stramande känsla kroppen får av förmånga timmar exponerad i solen.
Sitta i värmen med bar hud och känna att en jämn solbrun färg lägger sig är underbart. Men inte för mycket och inte för länge. Det är inte snyggt, att som ljushyad svensk, sola sig till oigenkänlighet, solsvullet ansikte och bränskadefläckar på axlar och bröst. Och förutom snyggt - det är inte hälsosamt. Det är rent av livsfarligt.
Synd att det blev såhär igen HM.
Artikeln avslutas med meningen:
"Det är sorgligt att skriva, men H&M kommer genom sin senaste reklamkampanj, förutom att sälja baddräkter, bidra till att allt fler förlorar livet i hudcancer"
Och jag är beredd att hålla med. Fråga vilken lättpåverkad tonåring som helst, och den kommer mena att vara brun som i HM-reklamen, ja det är rätt snyggt. Så vill de också se ut.
Som ung solade jag mycket, blev knallbrun vissa somrar. Kände press att aldrig flagna av färgen tidigt, aldrig någonsin vara vitast i en "ska vi se vem som är brunast"-jämförelse arm mot arm. Semesterresor gick mest åt till att pressa sol på en handuk vid starnden. Tur att man inser i tid att det finns roligare sätt att fördriva semestern på. Alltså, att sola, kan jag fortfarande tycka är jätteskönt. Speciellt nu när jag kan slappna av i att inte känna något tvång att bli superbrun, vinna jag-är-brunast-hahaha-tävlingar eller försöka ignorera den brännande, stramande känsla kroppen får av förmånga timmar exponerad i solen.
Sitta i värmen med bar hud och känna att en jämn solbrun färg lägger sig är underbart. Men inte för mycket och inte för länge. Det är inte snyggt, att som ljushyad svensk, sola sig till oigenkänlighet, solsvullet ansikte och bränskadefläckar på axlar och bröst. Och förutom snyggt - det är inte hälsosamt. Det är rent av livsfarligt.
Synd att det blev såhär igen HM.
Synd att ni inte kan sälja ett enda sommarplagg utan att riskera livet på 1000-tals unga varje jävla år. Det ska bli jävligt intressant att se när HM väl börjar ta ansvar för våra unga. Tyvärr, verkar det som om det kommer att hända när det är aldeles för sen för mängder av barn och unga.
Somewere over the rainbow.
Äntligen USA!
Äntligen har ni en president som ställer sig bakon homoäktenskap. President Obama har nu gett sin personliga åsikt ord. Han menar på att självklart ska också homosexuella ha rätten att vigas med personen de älskar av hela sitt hjärta.
Jag blir glad, samtidigt som jag blir ledsen. Året är 2012 och vi, vi i världen, står fortfarande kvar och stampar på det jävligt ruttna stället där homosexuella anses var andraklassens medborgare. Varför är det ens ett beslut att ta? Varför är det inte självklart att rätten att älska vem man vill inte alltid måste överskrida könsgränserna? Varför måste allt vara politiskt och reglerat av lagar, till och med kärleken?
Att Obama ställer sig bakom alla HBTQ-personer i USA är ett steg på vägen. Att däremot olika lagar som försvårar homoäktenskap gäller inom delstaterna tänker han inte göra något åt. Det känns jävligt fegt och det känns jävligt tråkigt.
Men världen är tyvärr ingen lättrodd skuta. Tvärt om. Den är fylld av inskränkta människor i allt för höga positioner med för stor makt, och den är fylld av idioter som tror att man kan bestämma över andras liv, att placera in någon kärlek i FEL. Jag blir ledsen av tanken. Bestört och rädd. Enligt mig är all kärlek är fantastisk, så länge den är ömsesidig.
Att lagar reglerar kärlek är däremot förkastligt.
bildkälla
Att lagar reglerar kärlek är däremot förkastligt.
bildkälla
Bulletproof.
*SWOSCH*
TAAAADAAAAA! I'm Supermom!
Och jag vill bara tala om att det är okej att se ut såhär!
Och det är okej att se ut som du gör!
Och det är okej att gå upp massor i vikt under graviditeten!
Och det är okej att inte göra det!
Och att det självklart gäller för icke-gravida också!
Och att det självklart gäller för icke-gravida också!
Och det är okej att väga lite mycket!
Och det är okej att väga lite lite!
Och att inte passa in i normen!
Och det är okej att väga lite lite!
Och att inte passa in i normen!
Och det är okej att älska sin kropp!
Och det är okej att inte älska sin kropp!
Men kom ihåg att normen - den är förbannat tråkig!
*SWOSCH*
*SWOSCH*
Don't fucking tell me what to do.
Om att stå för att man faktiskt är duktig.
Jag möts ofta av reaktioner på mitt sätt att tänka genus som om jag försöker vara duktig eller bättre än någon annan. Som om jag skulle göra det för att sticka ut och stå över andra för min egen skull. I och med den föreställningen får också ofta erfara att folk tar sig rätten att ifrågasätta och löjligöra mina åsikter helt öppet. Att jag tänker i genusbanor sicker fan folk i ögonen mer än jag någonsin kunnat tro. Föräldrar som väljer den mer stereotypa vägen när det gäller att hantera frågor som rör barn kan känna sig träffade av argumentationer jag har och jag har fått höra "nu när JAG inte är en lika BRA förälder som DU.." och liknande. Man drar också gärna på sig en martytroll eller blir djupt sårad av ifrågasättning av de normer de följer. I längden vill man gärna att jag ska dra tillbaks det jag står för och erkänna att jag är både jobbig och på tvären. Att jag sårar dem genom att ifrågasätta.
Men samtidigt tycker man också det är helt okej att ifrågasätta mig och att skämtsamt(?) säga saker som "Får Iris verkligen leka med dockor?" eller "Men Iris, har du en rosa tröja på dig? Har du fått välja själv idag?" Och då händer det att jag både blir trött och lite ledsen. Varför ska jag så självklart behöva ta uppenbara ifrågasättningar på mina val i större utsträckning än de som följer normen?
Jag respekterar att folk tycker annorlunda än jag, men vill själv mötas med samma respekt tillbaka. Jag begränsar inte Iris i nått utan ger henne det bredaste spelrum till utveckling jag bara kan förmå mig. Jag har tänkt och jag har agerat. Mitt målnär att inget i Iris värd ska vara uppdelat i pojk- & flicksaker/tankar/känslor/lekar. Hur kan det vara ett hot mot någon annan?
Och ja, jag kan säga jag tycker kanske inte alla dina val, genusmotståndare, är skitbra och igenomtänka. Fine. Köp det! För det tycker ju uppenbarligen du att jag bör göra var och varannan dag.
/irriterad
They're building walls around us.
God morgon vänner.
Här ser ni mig dricka mjölk. Mmm! Gott! Och hur upplyftande måste inte det vara kl. 09.00 denna onsdag.
Mycket skulle jag gissa och nu blir ni själva skitsugna på att hälla i er ett stort glas.
Inte det?
Rädda för de senaste rönen säger ni?
Det där om att det är cancerframkallande och potentiellt livsfarligt att dricka mjölk?
Okej...
I hear you.
Typ som med korv och bacon, och kött överlag och sol, och chips och knäckebröd och passiv rökning, transfetter, att bo i stan och att bo på landet och att ge plastleksaker till sina barn, träna för dåligt, stressa, sova för lite eller för mycket, att äta E-ämnen och att äldrig äta frukt eller gu' bevare äta för mycket frukt, eller äta vitamintabletter eller själv röka eller ha cancer i släkten.
Ja, världen är en farlig plats.
Cancern finns överallt. Döden är ständigt närvarande.
Folk dör som flugor och många många många är sjuka.
Och det finns liksom inget mer och göra åt det än att försöka leva så jävla gött som möjligt när man har chansen.
Okej...
I hear you.
Typ som med korv och bacon, och kött överlag och sol, och chips och knäckebröd och passiv rökning, transfetter, att bo i stan och att bo på landet och att ge plastleksaker till sina barn, träna för dåligt, stressa, sova för lite eller för mycket, att äta E-ämnen och att äldrig äta frukt eller gu' bevare äta för mycket frukt, eller äta vitamintabletter eller själv röka eller ha cancer i släkten.
Ja, världen är en farlig plats.
Cancern finns överallt. Döden är ständigt närvarande.
Folk dör som flugor och många många många är sjuka.
Och det finns liksom inget mer och göra åt det än att försöka leva så jävla gött som möjligt när man har chansen.
Jag gör det med mjölk. Och chips. Och plastleksaker till min unge och passiv rökning och bo i stan och äta kött och slarva med solskyddet, träna dåligt och att få i sig e-ämnen på daglig basis.
Och rädd är jag inte heller.
That's not my name.
Förra veckan fick jag en uppmaning av en läsare under namnet "Pedagog".
Denne skrev:
"...Vore intressant att höra hur du ställer dig till omtalade "Hen"?"
Först hade jag tänkt att avstå ifrån att svara. Jag förespråkar genustänk och pratar gärna om det. Jag vill ha ett jämställt land att leva i där vi inte har olika förutsättningar beroende på om vi fötts som kvinnor eller män. Jag vill bredda eller helt avsätta de gamla intraggade könsrollerna om hur en man respektive en kvinna förväntas vara.
Jag tycker faktiskt att Hen-debatten har tagit förstora proportioner. Men då menar jag att jag är förvånad över alla starka motreaktioner. Alla Hen-haters. Alla som bekymrat skakar på huvudet och ojar om en förlorad könsidentitet. Psykologer som gör skrämmande uttalanden. Folk som blir så fly förbannade att de kallar det ett "sjukligt påhitt" och "barnmisshandel".
"...Vore intressant att höra hur du ställer dig till omtalade "Hen"?"
Först hade jag tänkt att avstå ifrån att svara. Jag förespråkar genustänk och pratar gärna om det. Jag vill ha ett jämställt land att leva i där vi inte har olika förutsättningar beroende på om vi fötts som kvinnor eller män. Jag vill bredda eller helt avsätta de gamla intraggade könsrollerna om hur en man respektive en kvinna förväntas vara.
Jag tycker faktiskt att Hen-debatten har tagit förstora proportioner. Men då menar jag att jag är förvånad över alla starka motreaktioner. Alla Hen-haters. Alla som bekymrat skakar på huvudet och ojar om en förlorad könsidentitet. Psykologer som gör skrämmande uttalanden. Folk som blir så fly förbannade att de kallar det ett "sjukligt påhitt" och "barnmisshandel".
Jag har stått så handfallen och mållös brevid att jag knappt gett mig in i debatten alls.
Min PERSONLIGA åsikt är att jag tycker att Hen är ett bra ord, men att jag är upprörd över att det har blivit så pass utsatt och bespottat. Jag kan inte förstå det alls. Självklart tycker jag inte att någon människa ska kännas att denne berövas sin identitet genom att tilltalas med ett pronomen denne inte vill kännas vid. Självklart. Men på det stora hela? vart i dessa tre bokstäver ligger det där farliga och omänskliga?
Jag välkomnar ett rikare språk och blir glad när nya ord tas i bruk. Jag använder själv hen. Mitt barn i magen är en i nuläget en solklar hen. Efter födseln är hen sitt namn. Som jag ser det ska inte Hen användas för att ta bort ditt kön, det ska användas för att göra det mindre viktigt i vardagens tal. Varför är det så galet viktigt att ungen som sitter på bänken är en flicka eller pojke? Jag kan inte förstå det, inte alls. Spelar det någon roll?
I mitt vardagstal försöker jag använda mig av många könsneutarla ord. Jag frågar Iris - Var är barnen? istället för - Var är killarna? eller - Vad heter din kompis? Istället för - Vad heter flickan?. Detta gör jag för att jag inte tycker det ska bli allt för viktigt för Iris om hennes vänner är pojkar eller flickor eller vilka hon förväntas leka med.
Något jag tycker är fantastiskt paradoxalt i hela debatten är de som är rädda för att neutarlisera könen, ofta kvinnor, och säger att använda hen är att ta ifrån kvinnan ännu mer status som människa, är att de själva alltid själva underbygger sina argument i vanligt tal. Istället för att välkomna ett könsneutralt pronomen vill man bita sig kvar i de gamla, typ - Man bör vara försiktig, eller - Titta en hund. Vad stor han är!
Man kan alltså inte för sitt liv tänka sig att bli en hen, men man omtalar sig själv och andra som män slentrianmässigt varje dag. Är inte det lite ironiskt?
Min PERSONLIGA åsikt är att jag tycker att Hen är ett bra ord, men att jag är upprörd över att det har blivit så pass utsatt och bespottat. Jag kan inte förstå det alls. Självklart tycker jag inte att någon människa ska kännas att denne berövas sin identitet genom att tilltalas med ett pronomen denne inte vill kännas vid. Självklart. Men på det stora hela? vart i dessa tre bokstäver ligger det där farliga och omänskliga?
Jag välkomnar ett rikare språk och blir glad när nya ord tas i bruk. Jag använder själv hen. Mitt barn i magen är en i nuläget en solklar hen. Efter födseln är hen sitt namn. Som jag ser det ska inte Hen användas för att ta bort ditt kön, det ska användas för att göra det mindre viktigt i vardagens tal. Varför är det så galet viktigt att ungen som sitter på bänken är en flicka eller pojke? Jag kan inte förstå det, inte alls. Spelar det någon roll?
I mitt vardagstal försöker jag använda mig av många könsneutarla ord. Jag frågar Iris - Var är barnen? istället för - Var är killarna? eller - Vad heter din kompis? Istället för - Vad heter flickan?. Detta gör jag för att jag inte tycker det ska bli allt för viktigt för Iris om hennes vänner är pojkar eller flickor eller vilka hon förväntas leka med.
Något jag tycker är fantastiskt paradoxalt i hela debatten är de som är rädda för att neutarlisera könen, ofta kvinnor, och säger att använda hen är att ta ifrån kvinnan ännu mer status som människa, är att de själva alltid själva underbygger sina argument i vanligt tal. Istället för att välkomna ett könsneutralt pronomen vill man bita sig kvar i de gamla, typ - Man bör vara försiktig, eller - Titta en hund. Vad stor han är!
Man kan alltså inte för sitt liv tänka sig att bli en hen, men man omtalar sig själv och andra som män slentrianmässigt varje dag. Är inte det lite ironiskt?
Sex on fire.
Den tycker jag ALLA behöver läsa. Visst, den handlar om genus och barnuppfostran,
som idioter folk tycker är yada yada. Men det går vi inte in närmare på just nu.
Boken vänder sig till de som faktiskt tar första steget mot att förstå genus på ett lekmansplan.
Där jag själv befinner mig, och har inga faktiska planer på att utvecka mig till en fullfjädrad genusexpert.
Lite folkvett och insikt räcker gott för mig, men hit tycker jag alla ska våga sig på att ta sig. Bara för att växa som människor och förstå sig på världen och de olika förutsättningar vi skapar åt varandra.
Jag är själv inte av den uppfattningen att man helt ska sudda ut könen, likt rädda idioter genusmotståndare vill få gemene man att tro. Nej, jag vill bredda könen och göra plats för alla tänkbara personligheter. Och för att nå dit är jag öertygad om att vi måste rucka på de mossiga könsrollerna och försöka förstå oss på varför de ser ut som de gör.
Läser man boken får man en insikt i hur tidigt vi börjar göra kvinnor och män av våra barn. Och varför det inte är så himla lyckat alla gånger. Man får insikt i hur "kvinnliga" egenskaper rankas lägre än "manliga" och varför samhället aldrig kommer att bli jämställt på rätt sätt om vi inte börjar få förståelse för hur barn påverkas av normerna redan som små barn och vi istället för hur vi gör nu, uppfostrar dem med bredare sinnen och mer kärlek istället för slentrianmässigt pojkar & flickor-tänk.
/något sånär påläst
Läser man boken får man en insikt i hur tidigt vi börjar göra kvinnor och män av våra barn. Och varför det inte är så himla lyckat alla gånger. Man får insikt i hur "kvinnliga" egenskaper rankas lägre än "manliga" och varför samhället aldrig kommer att bli jämställt på rätt sätt om vi inte börjar få förståelse för hur barn påverkas av normerna redan som små barn och vi istället för hur vi gör nu, uppfostrar dem med bredare sinnen och mer kärlek istället för slentrianmässigt pojkar & flickor-tänk.
/något sånär påläst
I fäders spår för framtids segrar.
I helgens Vasalopp slogs rekord på både herr och damsidan. Jörgen Brink och Vibeke Skofterud pressade båda två ner tiden man kan åka 9 mil på skidor ordentligt. Båda två gick stolta i mål som vinnare. Båda två fick krans och applåder. Men bara en fick en bil för sina prestationer. Ni kan ju gissa vem det var.
Vibeke Skofterud vann Vasaloppet lika mycket som Jörgen Brink.
Slog rekordet lika mycket.
Förtjänar lika mycket hyllningar.
Men nej.
Och det gör mig så jävla förbannad. Vasaloppet är en folktävling. Något vi talar stolt om. Något som ligger oss varmt om hjärtat. Vi har pratat om att göra Vasaloppsdagen till vår nationaldag.
Och det gör mig så jävla förbannad. Vasaloppet är en folktävling. Något vi talar stolt om. Något som ligger oss varmt om hjärtat. Vi har pratat om att göra Vasaloppsdagen till vår nationaldag.
Vi svenskar slår oss på bröstet och säger: Symboliskt! Svenskt! Solidariskt!
Men det föll tydligen på målsnöret.
Men det föll tydligen på målsnöret.
Åter igen, ett talande bevis på att kvinnliga prestationer alltid alltid alltid värderas mindre än mäns.
Detta är nått att fundera kring idag, 8 mars - internationella kvinnodagen.
(Och nu. Jag är inte materialist. Tycker inte att en bil är ett passande pris i vasaloppsamanhang alls. Men får den ena vinnaren, så ska självklart även den andra ha oavsett kön. Nu fick ju Vibeke Skofterud också en bil tillslut men inte på samma premisser. Mer som: - Oj, vi kanske ska ta och... Suck. Ja vi MÅSTE väl ge henne en bil...)
Lika vinnare. Olika vinnare?
Send me an angel.
"Att inte förstå genus är att blunda för problematiken" skriver kloka Anouk idag.
Ett hett lästips för alla genusmotståndare och för alla oss andra lite klokare människor!
Hey princess.
Angående den lilla ny-prinsessan.
Men samtidigt blir jag ledsen. För i en filt någonstans i Stockholm ligger en liten, liten bebis och slumrar i värmen. Helt ovetende om det utsatta, jagade, granskade liv hon fötts till. Jag hoppas så innerligt att det är en cool jävla brutta som fötts på Karolinska i natt. Som avsäger sig tronföljden, säger nej till att försörjas av apanaget och blir en helt vanlig tjej. Någon att glädjas åt, precis lika mycket som en liten docka i krona.
Visst är det fint och bra med en bebis. Visst fick jag gråtklump i halsen och tårar i fransarna när jag såg pappan måtta bebislängden stolt och svälja lyckogråten i TV. Visst är jag glad att de äntligen fått sitt barn de längtat efter.
Men samtidigt blir jag ledsen. För i en filt någonstans i Stockholm ligger en liten, liten bebis och slumrar i värmen. Helt ovetende om det utsatta, jagade, granskade liv hon fötts till. Jag hoppas så innerligt att det är en cool jävla brutta som fötts på Karolinska i natt. Som avsäger sig tronföljden, säger nej till att försörjas av apanaget och blir en helt vanlig tjej. Någon att glädjas åt, precis lika mycket som en liten docka i krona.
Impacts and egos.
Men hej. Jag försöker ju sitta här och läsa om disposition och göra tama försök att lämna in "Skrivuppgift 2b med egna reflektioner", men det går inte. Jag sitter utöver detta och kollar på reprisen av tv4:s Kvällsöppet - förövrigt ett fantastiskt program! Det och Debatt, Bigbrother, Får vi följa med? och Antikrundan är det jag ser på tv, och endel går tyvärr på samma tid, så då blir det Play-repriser. Men oj, vilket sidospår. Åter till ämnet.
I Kvällsöppet igår disskuterades könsneutral uppfostran och ordet "hen". Det har ju varit på tapeten nu ett tag, stackats bespottade hen, som jag förövrigt tycker är ett fantastiskt ord. Intressant tänkte jag, men satt redan efter 5 minuter med baknande hjärta och en frustration som ville ut. Gud, jag kan skriva spaltmetrar om ämnet, men just nu är jag för upprörd, så jag ska försöka hålla mig i skinnet. Det blir inget bra annars.
Det min frustration först och främst grundar sig i är att motståndarna mot en mer könsneutral uppfostran av barn och de som tycker att hen är ett befängt upptåg, alltid ska komma dragande med det biologiska. Att pojkar FAKTISKT föredrar att leka med bilar och att flickor FAKTISKT tycker att dockor är roligare leksaker. Att det är biologi, inget vi människor kan ända på och att könstillhörigheten är GRUNDEN för vår individ. att det finns studier som bevisar det. Så makalöst löjligt att det knappt går att diskutera.
Och efter de nej-sägande "experterna" kommer de som inte fattat nått. De som på en sekund blir upprörda och skriker: "AAAMEN VA FAAN! SKA INTE SMÅGRABBARNA FÅ LEKA MED BILAR? MIN GRABB TVINGAR DU INTE ATT LEKA MED NÅN JÄVLA DOCKA INTE!" eller "Ska jag tvinga min son att ha rosa på sig? Nädutack!"
Och efter de nej-sägande "experterna" kommer de som inte fattat nått. De som på en sekund blir upprörda och skriker: "AAAMEN VA FAAN! SKA INTE SMÅGRABBARNA FÅ LEKA MED BILAR? MIN GRABB TVINGAR DU INTE ATT LEKA MED NÅN JÄVLA DOCKA INTE!" eller "Ska jag tvinga min son att ha rosa på sig? Nädutack!"
Nej. Nej. Och nej! Det ska du inte. Och din son FÅR leka med bilar. Och han BEHÖVER inte leka med dockor. Och du MÅSTE inte kalla ditt barn för hen. Tror man att det är det genuspedagogik handlar om bör man läsa på, skaffa sig kunskap och sätta sig in istället för att avfärda som trams och säga att det är skadligt och oviktigt.
Genuspedagogiken är bredare än så. Det handlar om att inte begränsa könsrollerna till två - pojke/flicka. Det handlar om att vidga och ge fritt spelrum. Spindelmannen kan självklart ha snippa och gilla att köra dockvagn. Eller prinsessan kan ha snopp och älska att bygga bilbana. Det handlar inte om blått eller rosa. Det handlar om bemötande! Könstillhörigheten som experterna pratar om, att det är det första vi lär oss, om vi är en flicka eller pojke tror jag inte ett skit på. Vi lär oss det vi blir lärda och vad skadar då en förändring som innebär bredare spelrum för individen? Hen ska inte ersätta hon eller han. Det berikar språket i den mån att det ofta är totalt oviktigt vad personen i fråga har för kön. Äntligen ett ord för det säger jag. Hur kan man tycka att det är onödigt eller exprimenetllt?
Genuspedagogiken är bredare än så. Det handlar om att inte begränsa könsrollerna till två - pojke/flicka. Det handlar om att vidga och ge fritt spelrum. Spindelmannen kan självklart ha snippa och gilla att köra dockvagn. Eller prinsessan kan ha snopp och älska att bygga bilbana. Det handlar inte om blått eller rosa. Det handlar om bemötande! Könstillhörigheten som experterna pratar om, att det är det första vi lär oss, om vi är en flicka eller pojke tror jag inte ett skit på. Vi lär oss det vi blir lärda och vad skadar då en förändring som innebär bredare spelrum för individen? Hen ska inte ersätta hon eller han. Det berikar språket i den mån att det ofta är totalt oviktigt vad personen i fråga har för kön. Äntligen ett ord för det säger jag. Hur kan man tycka att det är onödigt eller exprimenetllt?
Själv är jag ingen expert, inte utbildad inom genus. Jag ifrågasätter bara hur man inte kan vara för en förbättring av bemötandet mot barn? Jag tycker det är dags att vi slutar lägga framtida värderingar på vad en flicka respektive en pojke "är" grundat i vad de har mellan benen.
Bad girls.
Hej vänner, ett sent godmorgon från mig.
Eller god middag vid närmare eftertanke.
Morgonen har ägnats åt plugg i hög grad. Läsa, läsa läsa. Skriva, skriva, skriva.
Eller god middag vid närmare eftertanke.
Morgonen har ägnats åt plugg i hög grad. Läsa, läsa läsa. Skriva, skriva, skriva.
Men eftersom jag är en sån där människa som vill ha rolig mest hela tiden, a eller roligt och rolig, jag vill bara inte ha tråkigt. Och tråkigt är det att repetitionsplugga något man redan suttit med ett gäng timmar utan att ha fått det att fastna till godkänd nivå. Så mina tankar vandrade såklat iväg och de hamnade i viktiga frågor om att acceptera sig själv.
Jag ser mig själv som en verklig människa. En riktig människa. Det gör säkert 97% av den svenska befolkningen, så det är inget som är unikt för just mig, men den intressanta aspekten är väl att egentligen fråga sig om vi är riktiga människor. Våra verkliga jag.
Och det, mina vänner, är jag tveksam till om vi alla kan skriva under på. För hur ofta känner vi att vi inte duger? Hur ofta trycker vi inte tillbaka en längtan eller en åsik för att vi känner att det förväntas av oss? Hur ofta ser vi oss i spegeln och käner att vi måste ändra på oss?
För jävla ofta! Eller hur?
Så varför bär vi på den ständiga längtan att anpassa oss och smälta in? Jagtror att svaret är mycket enkelt. Vi agerar såhär för att det är vad som förväntas av oss. Sorgligt nog.
Jag ser mig själv som en verklig människa. En riktig människa. Det gör säkert 97% av den svenska befolkningen, så det är inget som är unikt för just mig, men den intressanta aspekten är väl att egentligen fråga sig om vi är riktiga människor. Våra verkliga jag.
Och det, mina vänner, är jag tveksam till om vi alla kan skriva under på. För hur ofta känner vi att vi inte duger? Hur ofta trycker vi inte tillbaka en längtan eller en åsik för att vi känner att det förväntas av oss? Hur ofta ser vi oss i spegeln och käner att vi måste ändra på oss?
För jävla ofta! Eller hur?
Så varför bär vi på den ständiga längtan att anpassa oss och smälta in? Jagtror att svaret är mycket enkelt. Vi agerar såhär för att det är vad som förväntas av oss. Sorgligt nog.
Det är det vi blir matade med dagligen. Normen. Idéalen. "Var såhär och du blir lycklig!", "Gör såhär och du mår bra!". Vi ska vara smala, vara vackra, inte ha för radikala åsikter, följa system, se glada ut och aldrig ifrågasätta. Då är vi krångliga. Rabiata. På tvären. Obenägna till anpassning. Och det är väl inget att vara? När man kan vara vacker, åtråvärd och lycklig?
För har ni tänkt på det, hur provocerande det är för människor med kvinnor som är nöjda med något annat än idéalet? En tjock kvinna som är nöjd med det rynkas det på pannan åt. En mamma som väljer att börja jobba tidigt efter barnafödande skakas det på huvudet åt. En kvinna som väljer att leva utan en man är det antagligen något fel på. Det funkar säkert på män också, men nu är jag kvinna och utgår från mig själv. Listan kan göras lång, men jag stannar där. Jag hoppas att det fått er att själva reflektera. Se till dig själv och tänk på det en stund.
Vem är du, är du den du vill vara eller är du den det förväntas att du ska vara?
En fråga bara.
För har ni tänkt på det, hur provocerande det är för människor med kvinnor som är nöjda med något annat än idéalet? En tjock kvinna som är nöjd med det rynkas det på pannan åt. En mamma som väljer att börja jobba tidigt efter barnafödande skakas det på huvudet åt. En kvinna som väljer att leva utan en man är det antagligen något fel på. Det funkar säkert på män också, men nu är jag kvinna och utgår från mig själv. Listan kan göras lång, men jag stannar där. Jag hoppas att det fått er att själva reflektera. Se till dig själv och tänk på det en stund.
Vem är du, är du den du vill vara eller är du den det förväntas att du ska vara?
En fråga bara.
Get sick soon.
Nu tänkte jag debattera vikt lite och det är ju alltid ett tacksamt ämne för diskussion. Så efter att ni har läst: Fri debatt i komentarsfältet. En förvarning bara, inlägget nedan kommer att vara starkt färgat av mina egna känslor kring debatten. I korta drag: äckel och bestörtning.
Jag börjar mitt inlägg med att säga, så ni kommer ihåg det sen när ni färgas av åsikter och känslor: Jag själv har en sådan där "normalkropp". Inte smal inte tjock. Kanske några extrakilo på magen liksom. Jag äter det jag vill äta och tränar i den mån jag känner att jag har lust med. Jag trivs som jag är, även om graviditet med viktuppgång fått speciellt magen att bli lite mjukare och något degigare.
Så helhetsbild i siffror (just nu): 157 cm lång och 52 kilo tung. BMI: 21.1.
Så helhetsbild i siffror (just nu): 157 cm lång och 52 kilo tung. BMI: 21.1.
Men nog om mig.
Ämnet kom till mig när jag läste hos Lady Dahmer att Blondinbella får ta emot 100-tals negativa komentarer på sin kropp. Hon är tjock, osund, borde skämmas, är äckligt... yada yada. Isabella Löwengrip är i skrivandets stund på solsemester, postar lite strandbilder på sig själv och PANG! - 100 haters är genast där och spyr skit över hennes kropp.
Man blir ledsen. Man blir stött. Men främst undrar man varför är det så jävla viktigt att inte ha ett enda extraklilo på kroppen? Varför har man rätt att leka hälsoexpert och komma dragande med argument som att övervikt och fetma är LIVSFARLIGT! Det är klart att fetma kan vara skadligt, men det är en annan debatt.
Men vart ser man denna övervikt, denna fetma på Isabella? Och varför är det det man lägger energi på? Varför bara inte njuta av semesterbilder som de är. Varför ska det jämt jämt jämt handla om vikt? Varför ska det tryckas ner och hånas. Varför känner man ett behov av att skriva ner sina osunda värderingar och låta dem skickas iväg som "små tips"?
Nu tror jag ju att Isabella skiter i det. Hon har det nog jävligt gött på Bahamas och tar säkert en extra drink när andan faller på. Middag med vin. En glass i solen. Varför skulle hon inte liksom?
Jo säger ni, "hälsorådgivare" genast, hon lever ett så pass ohälsosamt liv och borde GENAST gå ner i vikt och inte fortsätta hetsa svenska folket att vara nöjda med en lätt putande mage. FÖR DET ÄR FAAAAARLIGT MED PUT! Ojojoj vad farligt det är! Ingen med en putmage kommer överleva sin 50-årsdag. Och någon(idiot) tillägger till en komentar om att Isabella visst har en normal kropp att: Nä, vet ni vilka som har normala och hälsosamma kroppar? Jo det är Victoria's Secret-modellerna för de är minnsan både snygga och pigga och inte alls ohälsosamt smala. De ser ut som folk gör på riktigt, om man tränar lite och äter hyfsat nyttigt.
Vilket jävla skitsnack, säger jag! Ja, om nu inte träna lite betyder stenhårt 6 dagar i veckan och äta nyttigt betyder lite sallad och en gurka under 24h eller en burk barnmat, om ens det, 4 veckor före show.
Parantes: Hela deras liv går ut på att se bra ut, hur hälsosamt låter det egentligen i era öron?
Jag blir jävligt ledsen när folk bevisar att världen är så sjuk. Urk, jag vill blunda för det. Jag vill leva i en värld där vi alla är lika värda att känna oss fina och känna att vi duger, precis som vi är. Jag vill inte att min dotter ska växa upp och tro att size zero är det enda som betyder något. Den enda kroppsformen som duger. Jag blir också ledsen över att människor tar sig friheten att lägga sig i och ge råd till hur du bäst tappar vikt. Hur fan är ni funtade era jävla apor vill jag bara skrika med tårarna rinnande utför kinderna? Vem fan har rätt till ett övergrepp på andra människor?
Ämnet kom till mig när jag läste hos Lady Dahmer att Blondinbella får ta emot 100-tals negativa komentarer på sin kropp. Hon är tjock, osund, borde skämmas, är äckligt... yada yada. Isabella Löwengrip är i skrivandets stund på solsemester, postar lite strandbilder på sig själv och PANG! - 100 haters är genast där och spyr skit över hennes kropp.
Man blir ledsen. Man blir stött. Men främst undrar man varför är det så jävla viktigt att inte ha ett enda extraklilo på kroppen? Varför har man rätt att leka hälsoexpert och komma dragande med argument som att övervikt och fetma är LIVSFARLIGT! Det är klart att fetma kan vara skadligt, men det är en annan debatt.
Men vart ser man denna övervikt, denna fetma på Isabella? Och varför är det det man lägger energi på? Varför bara inte njuta av semesterbilder som de är. Varför ska det jämt jämt jämt handla om vikt? Varför ska det tryckas ner och hånas. Varför känner man ett behov av att skriva ner sina osunda värderingar och låta dem skickas iväg som "små tips"?
Nu tror jag ju att Isabella skiter i det. Hon har det nog jävligt gött på Bahamas och tar säkert en extra drink när andan faller på. Middag med vin. En glass i solen. Varför skulle hon inte liksom?
Jo säger ni, "hälsorådgivare" genast, hon lever ett så pass ohälsosamt liv och borde GENAST gå ner i vikt och inte fortsätta hetsa svenska folket att vara nöjda med en lätt putande mage. FÖR DET ÄR FAAAAARLIGT MED PUT! Ojojoj vad farligt det är! Ingen med en putmage kommer överleva sin 50-årsdag. Och någon(idiot) tillägger till en komentar om att Isabella visst har en normal kropp att: Nä, vet ni vilka som har normala och hälsosamma kroppar? Jo det är Victoria's Secret-modellerna för de är minnsan både snygga och pigga och inte alls ohälsosamt smala. De ser ut som folk gör på riktigt, om man tränar lite och äter hyfsat nyttigt.
Vilket jävla skitsnack, säger jag! Ja, om nu inte träna lite betyder stenhårt 6 dagar i veckan och äta nyttigt betyder lite sallad och en gurka under 24h eller en burk barnmat, om ens det, 4 veckor före show.
Parantes: Hela deras liv går ut på att se bra ut, hur hälsosamt låter det egentligen i era öron?
Jag blir jävligt ledsen när folk bevisar att världen är så sjuk. Urk, jag vill blunda för det. Jag vill leva i en värld där vi alla är lika värda att känna oss fina och känna att vi duger, precis som vi är. Jag vill inte att min dotter ska växa upp och tro att size zero är det enda som betyder något. Den enda kroppsformen som duger. Jag blir också ledsen över att människor tar sig friheten att lägga sig i och ge råd till hur du bäst tappar vikt. Hur fan är ni funtade era jävla apor vill jag bara skrika med tårarna rinnande utför kinderna? Vem fan har rätt till ett övergrepp på andra människor?
Kan ni svara mig på det? Vem har rätt att bestämma hur en annan människa bör se ut?
En helt normal och mycket hälsosamt idéal? Tillåt mig att skratta: HAHAHAHA!
Krossa alla fönster.
Och det är här man tappar tron på Sverige som rättsamhälle.
Mannen frias från våldtäkt mot barn.
Mannen frias från våldtäkt mot barn.
Flickan var 9 år, ett litet barn, men hovrätten anser att det fanns sociala faktorer som gjorde pappans "kontroll" av flickans oskuld riktig.
/kräks på golvet
/kräks på golvet
Yankee go home.
Jag är lite chokad och illamående.
Eller nåja, upprörd, på gränsen till nedstämd över folks dumhet. När jag var ute och sträckte på benen, gick jag förbi en butik här i stan som skyltade med diverse kläder (alla i någon typ av testosteronstin militär-machostil).
Första gången jag gick förbi sneglade jag bara in lite förstrött. Ändå tog det bara nån millisekund innan tröjan på bilden nedan fångade mitt fulla fokus.
Tänker: "Nä.. Det står väl inte..? Det kan omöjligt... Jo! Det gör det fan!"
Ser ni vad motivet på tröjan är? Nä. Jag förstår det. (Bilden är en kass mobilbild jag var tvungen att gå och ta på tillbakavägen). Jo, på den übersmarta tröjan det så stolt skyltas med i denna skitbutik står den kaxiga texten "MAKE IT RAIN" tryckt över ett gäng tunga fallande bomber.
Fatta vad motbjudande den här tröjans budskap är! Den säger att det är asbra med bombräder, sönderfallna städer och hundratals dödade civila. I min mening hade det lika gärna kunnat vara ett stort hakkors tryckt på tröjan eller texten "JAG GILLAR ATT MÖRDA OSKYLDIGA HAHAHAHA!!!".
Fan, tänker inte affärsägare vad de sänder för budskap? Och än värre, tänker inte folk på vad de sätter på sig?
Jag kan inte hjälpa det men mina fördommar ser direkt en sjukt osäker 18-27årig kille, som tränat lite för många dagar på gym i veckan, solat lite för länge i solarier, färgat håret mörkt och har så mycket vax att håret liksom glänser, har tjock silverkejda runt halsen, tittat lite för mycket på amerikanska action-filmer och ett sex-pack öl och en slitstidning där hjärnan borde vara.
Nä. ingen är perfekt, men att ens överväga att sätta på sig den där jävla tröjan, borde klassas som hets mot folkgrupp.
/upprörd
Nä. ingen är perfekt, men att ens överväga att sätta på sig den där jävla tröjan, borde klassas som hets mot folkgrupp.
/upprörd
