En sån dag!
Vintersolen sirlar in genom fönstret och fyller hemmet med ett mjukt ljus. Bebisen sover fridfullt i sängen och jag häller upp en rykande het kaffekopp och sätter mig och lyssnar till tystnaden, kanske funderar jag på att ta upp en bok och läsa några sidor?
HAHAHAHAHA!
Måhända att vintersolen strilar in och skänker ett mjukt ljus åt hemmet, men det är bara för att fönstrena inte är putsade på snart två år och ljuset nästan omöjligt kan tränga igenom hinnan av smuts. Det ger en viss dimmande effekt så att säga. Bebisen sover förvisso fridfullt, men det beror mest på att bebisen istället höll hov hela natten med sina jäkla tänder som spricker igenom. Stackars. Och visst häller jag upp en kaffekopp, men det är den fjärde i ordningen. Inte druckna, nejnej, för de andra kallnade och fick hällas ut medan jag vyssade och gungade, tjoade "IAN IAN IAAAAAAAN INTE VARA LEDSEN HJÄRTAT!" och gav alvedon och försökte muta bort det onda med napp/tutte/flaska/gröt/fruktpuré/bitring utan något vidare resultat. Och en bok? Höhöhö... Jag har nog inte läst nått skönlitterärt sedan Iris låg och skvalpade i magen. Ständigt förbluffas jag av dessa föräldrar som påstår sig hinna läsa böcker mitt i bebistiden? Ofattbart hur ni gör? Delge mig gärna.
Nä... Nu ska jag gå och muta mig själv med soppa. Asiatisk Tom Kha får det nog bli med räkor i, och så ska jag stänga ögonen en stund och drömma om tider på sandstränder med en varm vind över kroppen och skrattande brunbrända ungar i vattenbrynet. Typ som hos FAMILYPACKING där coola J & D har tagit med sina två småkids (Iris och Ians ålder) på backpackingtripp runt sydostasien. Inspirerande om något liksom!
Hahahaha ;-)
Jag läser lite innan jag somnar. Lägger oss tidigt här pga kidsen som vaknar 05. Så vid nio lägger jag mig och läser lite och allt mellan fem över-halv tio sover jag! En bok räcker lääääänge kan man säga ;-)
Jag beundrar er alla som orkar att ha barn.
Ingenting negativt, men jag skulle nog inte ens lite orka med barn som gråter eller skriker. Jag får panik och blir helt förtvivlad så fort något barn gråter på stan.. Inte för att det stör, utan att man blir helt hjälplös som inte kan hjälpa till.
Någon dag när jag blir mamma kanske jag automatiskt får denna superhjälte-styrka som ni alla päron har, men tills dess njuter jag av andras bebisbilder och andras små barn :)
Heja alla föräldrar! Ni är superhjältar!
Jag kan stoltsera med att vara släkt med J och D :-).
Helt fantastiskt att de orkar ut på en resa med smågryn!
