för kontroll överburenhet"

stod det på den neonrosa lappen på kylskåpet. I en vecka hade jag sneglat på bokstäverna, läst orden för mig själv. Tänkt på vad jag skulle säga, hur jag skulle lägga upp mitt anförande för att få en igångsättning beviljad på dagen. Tårar, klagan, apati, känslostormar, fakta - allt skulle finnas där när det gällde. Jag övade och övade på mitt tal.

15 dagar över tiden, ingen ska behöva gå så länge, men mardrömmen vore såklart 43+0, 21 dagar över. Jag kunde inte ens tänka tanken.

Klockan 9 sätter vi oss i bilen. Vi har pratat om det hela natten. Inte ha för höga förväntningar, lämna BB-väskan hemma, ställa oss in på minst två dagar till. Solen skiner, morgonpasset i P3 fyller bilen. Jocke pratar och ser glad ut. Klappar mig på benet och säger,

- Det här blir bra gumman! Vad de än säger och hur det en blir fixar vi det. Ihop grejar vi allt!

Värmen i magen vid orden blandat med barnets loja rörelser upp mot revbenen. En bra känsla sprider sig i kroppen. - Älskade du, säger jag tyst för mig själv. Vet inte om jag pratar med barnet eller med Jocke. Det är skitsamma, det gäller dem båda.

- Måste bara fixa patientbricka! Jag vaggar in till expeditionen. Tar lapp. Väntar. 5 minuter. 10 minuter. Pling! Min tur. Visare ID. Rabblar personinfo. Säger fel telefonnummer till närmsta anhörig. Orkar inte säga till, lär tappa bort även denna snart.

Vi går röda gatan ner. Läser på skyltarna. Inte här. Inte här. Men...

- Justeja!

Kliver in och sitter ner. Radion spelar "Lugna Favoriter". Kvinna läser Se&Hör. Vi håller handen. Fina du.

En barnmorska kommer in, ler snällt och ser mig i ögonen. Frågar:

- Matilda?

Vi tar i hand och informeras om vad som väntar: Blodtryckskoll, lyssna på hjärtat, kisseprov, träffa doktorn, ultraljud och CTG.

Jag kissar i mugg, blodtryckstestas och vi lyssnar på bebisen. 

 
När doktorn väl kommer är det en lång härlig kvinna med göterborgsdialekt. Jag gilllar henne direkt. Varm och stark, hon har kontroll och pondus. Vi sätter oss ner för ett samtal och hon informerar mig, efter frågan - Hur är det? och mitt darriga svar om att jag upplever det både psykist och fysiskt jobbigt, att de inte kommer sätta igång förlossningen idag om allt ser bra ut. Tyvärr, tillägger hon och ler, för jag förstår att du såååå gärna vill träffa din bebis nu! Men vi kikar på ett ultraljud och kolla läget, så får du ju se lite idag iallafall. Låter det okej? Och efter det, tillägger hon med ett skratt, ska jag hinnsvepa dig upp över öronen, det lär göra susen i vilket fall som helst!

Vi skrattar och jag köper läget. Jag varken vill eller känner mig motiverad att argumentera med den här kvinnan. Två dagar till orkar vi. Två dagar till orkar jag.
Och allt ser bra ut på ultraljudet. Mycket fostervatten, fin moderkaka, andningsrörelser hos barnet som indikerar på att hen mår bra. Jag kommer på mig själv med att spana som fan efter könet, förväntar mig kunna se en lite snopp eller snippa, men inget.

- Ja. Allt ser bra ut. säger läkaren. Så nu är det dags för den där hinnsvepningen, om du fortfarande vill ha den.
- JA! säger jag lite för högt, och blinkar i smyg bort en besviken liten tår, i ilska över att jag blir ledsen över att allt ser bra ut. Sjuka hjärna!

Så ner med byxorna - och sen, hinnsveps upp över öronen, ja det är bara förnamnet! Jag skriker nästan rakt ut av smärta, så ont gör det, samtidigt som jag skrattar. Det är en så absurd situation. Jocke skrattar också, håller mig i handen.

- Oj! säger läkaren plötsligt. Vad blött det blev... Kan jag ha tagit hål på någon hinna tro?

- Hoppas det, säger jag med ett leende. Äntligen framsteg.

Kliver ner från britsen. Får en binda. Känner av en lättare värk. Jo men kanske?

Efter ännu lite samtal ber doktorn så hemskt mycket om ursäkt för den hårdhänta behandlignen och de diffusa beskeden om när jag kommer att få bli igångsatt. Kontroller varannan dag nämns. Åter känner jag mig lite ledsen. Varför?

 

Vi tar i hand. Tackar för hjälpen och säger vi ses!

 

- HELST I EFTERMIDDAG! ropar doktorn från sitt rum. Den där hinnsvepningem MÅSTE gjort någon värkan!

De andra i väntrummet kikar upp från sina Se&Hör:s. Blinkar förvånat och tittar på mig. Ler lite.

- Ojojoj. Vilken stor mage! Snart spricker du! säger någon.
Jag vill döda.

Nu återstår CTG, sen hemgång. 

Jag späns fast med banden om min jättemage och koplad ihop med CTG-maskinen. Ombeds ligga still och trycka på en knapp vid varje fosterrörelse. Barnmorskan visar barnets hjärtkurva på skärmen samt min värkkurva.

Hjärtljuden rusar på i 170. Jag ifrågasätter det, men barnmorskan säger att det är vanligt efter en hinsvepning.

- Inget att oroa sig över! Plinga i klockan när maskinen är klar, tillägger hon och går ut.

Vi ligger i 25 minuter. Barnhjärtat galoperar på ytterliggare. Svänger mellan 165 slag/min till uppemot 180 i flera minuter. Vi rynkar ögonbrynen lätt.

- Lös vilopuls, ingen atlet direkt... säger Jocke och vi skrattar. Diskuterar om vi ska hyra film när vi åker hem och köpa med oss mat. Jag har fyra värkar på tio minuter, endel av dem är uppe på över 70 på skalan. De känns ordentligt, inte som smärta men som samandragningar. Kanske något händer ändå...

11.45

Barnmorskan kommer in halkandes och mäter (lite stressat) av kurvan. Släpper loss mig och ber oss sitta ner i väntrummet igen.

- Doktorn vill kolla lite på siffrorna, säger hon mjukt. Vi kommer med information aaaaaldeles strax. Bara sitt ner och vänta.

Strax kommer doktorn tillbaka och kallar in oss på rummet.

 

- Men jaha ja! Det blir visst en igångsättning idag i alla fall. Tänk så fel man kan ha även som doktor, säger hon med ett stort leende.

 

Mitt hjärta rusar ner i magen.

 

- Ä-ä-är det något som fel? darrar jag fram.

- Nej nej, egentligen inte, lugnar doktorn. Det är bara det att vi inte vill chansa med gränserna. Vi vill göra allt så bra som möjligt för dig och din bebis, och färdig är den ju. Så en igångsättning blir det. Idag. Nu på direkten! ler hon vidare. Jag blir varm, spänd och nervös på samma gång! Äntligen!

Och samtidigt kommer två storvuxna kvinnor in i gröna kläder.

De tar i hand, hälsar varmt, skrattar och skojar. Bullriga och härliga. Moderliga.

 

- Det är oss du ska följa med in på förlossningen. Vi går när ni är klara. Men du har väl varit klar i två veckor nu! skarattar de. Och på darrande ben och med spänningskänsla i magen följer vi efter dem in på förlossningen hand i hand.

Väntan är över.
Nu kör vi. Ja, nu ta mig fan kör vi!




-fortsättning följer-