12.00

Det känns konstigt att gå in på förlossningen nästintill smärtfri. Förra gången jag var här var mitt medvetande dimmigt av intensivt värkarbete. Jag har liksom aldrig sett korridoren vi nu går i, fast jag vet att jag har varit här förr. Lunchrum, kontor, salar och rum med tända lampor utanför. "Upptaget". "Larm".

Någonstans hör jag en kvinna yla av smärta. En barnmorska i tofflor hastar förbi med en vagn.

Vi får ett förlossningsrum, rum 14. Så fort jag kliver in vet jag - i det här rummet föddes Iris. Det ser precis likadant ut. Samma väggar med målade måsar, samma gardiner, samma placering av möblerna och samma tavlor på väggarna. Jag andas ut och fylls av en värmande och välkomnande känsla. I det här rummet händer bra och fina saker.

Barnmorskorna tjattrar på, ibland med varandra ibland med oss. Pratar och skrattar, knappar på datorn och fixar i ordning. Jag sätter mig på sängen. Blåvita lanstingslakan. Plastade underlägg. Brickbord och slangar.

 

- Är ni hungriga? frågar den ena branmorskan, hon med blå eyeliner. Ja, du får ju mat här, tillägger hon vänd mot mig, men pappa får åka och köpa något att äta. Men du kanske ändå måste hem och fixa lite, eller har ni saker med er?
- Nä. Jag hade tänkt att åka nu och fixa lite. Om jag hinner innan...?
- Ja då! Du hinner, vi tar vattnet klockan 14, så du har tid på dig. Iväg med dig bara! skojar hon och skrattar högt.

Jocke lägger huvudet på sned och kollar varmt på mig.

- Jag fixar det där gumman. Tänk inte på det. Snart tillbaka. Puss på pannan.

Och så åker Jocke och jag är kvar. Ensam i rummet. Jag får miccrad skaldjurspaj inburet med två blad isbergssallad och en skiva tomat att äta. Äpplejuice och vatten till. Maten smakar ingenting. Bara varmt. 
Byter om till sjukhusskjortan som lagts fram åt mig. 80-100kg står det i lappen. jag fnissar. Drunknar i plagget trots magen. Men det är bekvämt. Klockar värkar med tre minuters mellanrumm. De börjar ila lite lätt i blygdbenet vid varje. Postar en bild på mig i skjortan och tummen uppe på Instagram, med bildtexten "Men då kör vi då!". 44 likes och massa pepp. 2000-talet har sällan gjort sig mer påmint. Känns fint.

Känner att jag behöver kissa och vandrar ut i korridoren mot det håll jag fått berättat att toaletten ligger. Hittar snabt och drar upp dörren. Möts av ett hav av blod. Toalettstol, golv, slängd sjukhusskjorta och hunduk, allt är mörkrött, luktar järn. Jag smäller igen dörren. Får svindel och hjärtat slår fort. Blundar och räknar andetag. Andas andas andas. stapplar bort mot nästa toalett, som är städad. Försöker mota bort bilden av allt blod och yckas bra tillslut. Vaggar åter till mitt rum. Fokus.

Jocke är tillbaka vid 13.10. Vi ombads att plinga i klockan så fort han kommit, men väntar lite. Vi sätter oss i sängen, lägger pannorna mot varandras och bara är lite. I denna stund av stillhet och smärtfrihet pappar vi varandra. Viskar:
- Nu gör vi det här. Nu föder vi den här ungen. Nu gör vi familjen ännu bättre. Jag älskar dig. Och jag dig. Alltid. Ja, alltid.




Sedan ringer vi. Klockan 13.40, lite tidigare än utlovats, efter att nål i handen har satts, CTG-koplats på igen och diverse undersökningar gjorts, tas vattnet. "Klart och fint" får det som betyg. Det är mycket. Det skvätter på mina strumpor som blir blöta. Jag skrattar. 4cm öppen.

Som från ingenstans, stegrar sig en värk genom kroppen. Vass och helt oanad i styrka. Jag flämtar till och greppar Jockes hand.

- Ja det här kanske går snabbt! säger barnmorskorna i mun på varandra med ett leende. Hur lång tid tog förra?

- 26 timmar från värkstart, piper jag mitt uppe i ännu en värk.

- Ja så lång tid kan vi lova att det inte tar den här gången! skrattar de. Men vi kommer nog inte hinna förlösa dig, vi går snart av skiftet.

Och mycket riktigt. Inom en halvtimma har skifet bytts ut och in i rummet kommer två barnmorskor och en barnmorskestudent. Vi tar i hand medan jag värkandas för glatta livet. Men alla tre verkar bra, folk att lita på. 6 cm öppen. Jag får beröm för framsteg och ett jättebra jobb och vi blir åter själva i rummet. Mellan värkarna pratar vi och skrattar, kollar kurvorna och diskuterar. Jag får lustagas och kommer till himlen. Susar bort en stund av 4 långa andetag per värk. Jocke skrattar åt mina glansig ögon och stryker mig över pannan. 

- Vad duktig du är! Värkarna är jättestarka, och pekar på skärmen.

Jag prövar olika förlossningsställningar. Sitter, halvligger, står på knä i sängen mot upphissad gavel. Missar jag lustgasen bara lite tror jag att jag ska dö av smärta. Det trycker, det sliter och det drar - men framförallt skär värkarna genom kroppen. Känner jag efter ordentligt svartnar det för ögonen. Ren och skär smärta. Lustgasen höjs och Jocke masserar svank och rygg. Klappar och tröstar. Upprepar samma mening om och om igen:

 

Och jag får pausa lite. Dricka juice. Se Jocke i ögonen.



Vid 16.30 vrålar jag in i lustgasmasken vid varje värk. Inget annat känns, bara smärta. Jag kan inte tänka. Får panik. Jockes röst känns avlägsen även om jag känner hur han fins där. Blir arg på mig själv. Varför ligga här och lida när det finns mer hjälp att få. Ser ingen prestige i att föda utan smärtlindring. Nästa gång barnmorskan kommer in i rummet ber jag om en epidural. NU vill jag ha den. Inte om 1,5 h som med Iris. NU!

- Självklart, säger barnmorskan med en hand på min kind. Och inom 15 minuter har en underbar narkosläkare lagt bedövningen perfekt. Inga förlamade ben, inget kli på magen, ingen smärta vid sticket. 8 cm öppen.

En halvtimme går och nu känns bara trycket nedåt. Också det ett jävla helvete, men med den skärande värken borta blir det lättare att hantera. Ligger och vänder mig från sida till sida med en kvarts mellanrum. Kan inte stå upp, för det reagerar barnet visst negativt på. Helvete. Det gör ont, det gör så förbannat jävla ont i blygd- och höftben. Jag andas åter lustgas. Lite lättare igen. Jockes varma hand mot min panna. Paus.




5 september 2012

17.45

Som från ingestans fylls rummet av folk. Barnmorskorna, studenten, en tjej till som fixar med nålen i handen en som kollar apparater och sladdar och så, en liten mörkhårig kvinna i gröna kläder. Läkare. Hon hälsar inte, beordrar strängt om ljus, benstöd åt mig, hjälp från barnmorskan. Morrar när det blir fel. Tar fram instrument och börjar utan ett ord åt mig gräva runt mellan mina ben. Är nära på att sparka till henne och fräser i ilska:
- Vad gör du? Vad håller du på med? VAD I HELVETE GÖR DU?, sen kommer en värk som jag tror ska döda mig. Kroppen känns som den går av och jag spänner mig i en både och lyfter ur sängen. Tjuter.
- Ligg stilla! fräser läkaren tillbaka med östeuropeisk brytning. Jag är här för barnet. Ligg stilla! Tänk på ditt barn nu.

Jag blir rädd. Känner att något är fel och kvider om att få svar. Ingen lyssnar. Barnmorskoran lugnar mig,

- Tyst, snäser läkaren och gräver vidare där nere. Stämningen bland barnmorskorna och läkaren går att ta på. Den är hård och irriterad. Sen, lika snabbt som hon kom, lämnar läkaren rummet utan ett ord till mig. Barnmorskorna skakar på huvudet åt varandra och börjar plocka ner mina ben ur stöden. Öppen 9 cm.

 

Då då kommer krystvärkarna. Som en flod sköljer de genom kroppen och jag skriker rakt ut: 

- Självklart hjälper vi dig, säger hon.

Jocke håller mig i handen. 

Och jag krystar och krystar och krystar. Tar i så jag ser stjärnor. Ingen lustgas nu. Bara smärta och barnet som närmar sig.
- Kom igen nu! Ta i en gång till! Mer kan du! Du orkar! Nu är det nära!  Alla i rummet hejar på mig. Ger mig kraft att trycka på, trots smärtan mellan benen som jag tror ska dela mig i två. Och efter 30 minuter är det bara några få värkar kvar innan det är över. Men barnmorskorna ser oroliga ut. En av dem, hon som verkar vara den som förlöser, säger åt mig:

 

Omtumlad av smärtan och utmattningen, viskar jag

- Ja, jag förstår... Och som om kroppen vet vad den måste göra får vi tillsamans ut barnet på en värk. Hjärna och hjärta jobbar tillsamans. Och sedan känner jag barnet glida ut, ner i händerna på barnmorskan. Och jag faller tillbaka mot kuddarna i förestälningen om att det värsta nu är över.

-fortsättning följer-