Summertime sadness.
Om att våga vara ledsen.
Ibland, inte ofta, men ibland känner jag mig nere och jävligt bitter. Jag är ofta glad och ser positivt på livet. Skrattar hellre åt problem än gråter över dem. Försöker låta bli att gnälla och istället ta tag i livet och skapa det efter mina egna premisser. Men ibland, ja då känns det för jävligt ändå.
Idag har jag känt mig ledsen för att mitt tålamod med Iris vissa dagar är under all kritik. Jag gnäller på henne och orkar inte leka så mycket. Hon får ha tråkigt så jag slipper. Jag blir glad när hon somnar så jag får andas för mig själv. Jag blir irriterad när hon råkar riva mig, råkar ta i för hårt när hon ska pilla i mitt hår och när hon busar extra för att jag ska se henne. Dumma mamma.
Idag har jag kännt mig ledsen för att jag vet hur jobbig sommaren blir som höggravid. Att jag varken kommer kunna röra mig obehindrat eller vara social som jag brukar. Att jag kommer känna mig både trött och obekväm. Stressad för att vi redan har 6 raka helger planerade, och på semestern kommer det bara öka. Fast jag istället borde vara överlycklig för att ha möjligheten att få fler barn att älska, ha vänner som vill umgås och ha saker att se fram emot. Idiotiska mig.
Idag har jag känt mig ledsen för att jag bryr mig om att jag inte är så snygg som jag varit. Att jag ibland störs av det faktum att min kropp ser sjukt annorlunda ut än förr. Inte lika tight och snygg. Att jag känner mig tjock, blek, finnig och inte har kläder som sitter snyggt. Inte ens lite snyggt. Jag är ledsen för att jag känner att jag måste sminka över att jag ser trött och härdad ut. Jag är föresten ledsen över att jag känner att jag behöver sminka mig alls för att vara snygg. Trött på att känna att det är viktigt att vara "snygg". Dumma jävla mig.
Idag har jag känt mig ledsen över att folk jag känner pratar om "negrer" och "kärringar". Jag är ledsen över att vardagsrasism och kvinnorförtyck finns precis överallt och att det känns hopplöst att göra min röst hörd i ett hav med förbestämda åsikter och fördommar. Jag är ledsen för att folk inte är öppnare för att man kan tycka olika innan man har trampat på tusen och åter tusen tår och själv blir sedd som jobbig och rabiat. Inte dumma mig, dumma rasister.
Jag är också ledsen över att
osv.
Gnöl gnöl. Blä blä.
<3
ååå vad sådana dagar är jobbiga fy alltså! Och speciellt nä det är måndag och allt ;)
Kram på dig och tänk på att det är många här som tycker att du både är snygg och en stor förebild!
å vad jobbigt men som folk har skrivit innan, tänk på att för många av oss är du en jätteförebild. Och snygg också, även om det inte alls är lika viktigt.
vet hur de dagarna är! vissa dagar borde man inte stigit upp alls, utan bara hoppat över!
Här hemma borde jag skriva uppsats - VARENDA sekund! Men, jag skriver lite, läser bloggar lite, lyssnar mycket på musik. Just nu på "best of Kokua festival" med Jack Johnson - leta upp den på Spotify och lyssna lite.
Disken hopar sig här med, men jag har strategiskt satt mig med ryggen emot när jag pluggar, så jag ser den inte i alla fall:)!
Och att vara trött på sina barn, få dåligt samvete för att man inte gör något med dem, vara trött på sin man för att han alltid jobbar för mycket - ja, så är det, och det är helt normalt och helt OK att känna så. För om du vänder det om så säger jag bara fy fan för att ha en überklämkäck och energisk mamma VARJE dag!
Stor kram!
Vet du vad.. Man FÅR känna så. Precis hur mkt man vill. Och det är så jäkla acceptabelt när man är preggo. Herregud 90% av mitt vardagshumör kände jag sådär. Jag blev en bitter människa.
dessutom så tror jag att det e lite smygbra att må lite kasst under graviditeten- då uppskattar men att man mår så mkt bättre sen;)
Så skit i alla måsten och skit i alla borden. Tillåt dig att må såhär idag. Imorgon är en ny dag med ny energi.
Du verkar vara en underbar människa på jättemånga sätt och du driver en blogg många älskar. Klart man får vara nere, så ofta man vill! Och speciellt då man är gravid. Herregud, du drar ju ett jättelass både psykiskt och fysiskt. Att du dessutom orkar engagera dig i annat är bara beundransvärt!
Kram på dig!
Jag halkade precis in på din blogg, och OJ vad jag tycker om den. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver, och det känns så befriande på något sätt. Att jag inte är ensam om att inte uppleva föräldraskapet i ett konstant rosaskimrande blomsterregn. Ibland känns det som att ingen annan tycker att det är jobbigt och tråkigt emellanåt. Ah, svammel-Sandra. Jag gillar din blogg, helt enkelt.
fina du! snart är du glad igen :)
Dessa dagar är helt okej att ha och vi alla har dem emellanåt. Jag är just nu bitter på värkande tjock jävla kropp, sömnlösa nätter, skrik och gap vid läggning och den där bebisen som aldrig tycks vilja komma ut! Samtidigt är jag ju otroligt tacksam över allt det fina som jag har i mitt liv men vissa stunder vill jag bara fokusera på allt det negativa och låta det vara så för en stund. Snart är allt härligt och bra igen ska du se! :)
Kram kram!
Säger precis som alla andra.. SÅDÄR får man känna. Jag hoppas det iallafall för jag tröstar mej med det när mina "dipp" dagar kommer utan förvarning..
Och jag är sjukt imponerad av dig skall du veta, när du förra veckan sa att du skulle vara i skolan fram till nio på kvällen så tuppade jag nästan av. Herregud, hur orkar du? Sen komma hem till barn och sen vara gravid... Jösses, jag orkar knappt ta mig in till marknadsföringsföreläsningarna och det är det ENDA jag sysslar med förrutom att vara mamma och gravid!
Jag tycker du kämpar på otroligt bra!!
Hejja oss mammor!
ses i morgon! kram banan
Vet du, alla föräldrar längtar ibland tills deras ungar ska somna så att de får en chans att andas ut. Det är helt normalt. Att älska sitt barn betyder inte att man har en massa energi eller att man ens har lust att vara tillgänglig jämt, vilket man ju på sätt och vis måste vara. Alltid där, alltid förälder. Men det är okej att vara mänsklig och tillräckligt bra. Tänk på det. Du behöver inte vara Bäst, bara Good Enough. Det är precis vad ditt barn behöver.
Pepp!
(Hittade precis din blogg och gillar den skarpt.)
När jag läser kommentarerna och din blogg så känner jag så här: skulle det finnas någon som ALDRIG känner sig på dåligt humör, inte orkar med sitt/sina barn, inte tycker om det man ser i spegeln osv då är detta en supermänniska som missar så mycket i livet. Tänk hur det är att vara sur och grinig och alldeles jättetrött och någon (liten) kommer och ger dig en klapp/kram/puss och säger eller visar att du är det bästa, kan du vara utan det, när du en gång har fått det? Tänk sedan vilken skev bild våra barn skulle få om ingen visade de negativa och jobbiga känslorna, det skulle bli en Barbie och Ken värld. Nä, känn och lev!!! Det kommer en tid med mer ork och lust till annat än graviditet och trötthet med grinighet som följd, jag vet jag har gått igenom det tre gånger och jag känner att det kommer lite mer för var dag, trots heltidsarbete, hus osv. Mitt knep är att blunda för vissa vardagssaker, t ex tvätt, städning och vara impulsiv och spontan vad är roligt nu, vad säger barnen att de vill, det andra kan jag ta en annan dag eller medan potatisen kokar. Du förstår nog vad jag menar. (hoppas ingen tror att jag lever i en svinstia, för det gör jag inte, men jag måste inte städa på en viss dag för att må bra, jag gör det när det måste göras eller dammtaxarna kommer och skäller på mig). Har en gång läst ett ordspråk: Dammtussar är ett bevis på att någon har haft roligare! =) Kram
