Kedjebrev.
Att vara jag innebär mycket.
Men det innebär också en existensiell ångest.
Det är bara det att jag vissa dagar faller ner i ett hissnande hål av tankar på livet.
Jag har, sedan jag varit mycket, mycket liten, tänkt mycket på stora existentiella frågor, typ
Varför finns jag? och Vad är meningen med allt?
Jag minns när jag var liten, en dag då jag satt i svängen på trappan ner till bottenvåningen i pappas hus. Jag stirrade på ådrorna i furupanelen, drog fingret i springorna och upprepande viskande mitt eget namn, som ett litet mantra: "matilda matilda matilda matilda matilda matilda matilda".
Jag minns inte varför jag gjorde det, jag minns bara att någonstans där och då började jag lyssna på ordet liksom på rikigt, och helt plötsligt- en utomkroppslig upplevelse av att finna att den bit du knyter hårdast till din identitet som barn, ditt eget namn, egentligen inte betydde ett skit. Det var bara ett ord. En benämning. Och sedan, men ljusets hastighet rusade 1000 frågor in i huvudet. Varför är Matilda jag? minns jag att jag tänkte mitt uppe i en hisnande känsla av att bli medveten sin egen obetydlighet. Varför blev jag just jag? Varför sitter jag här, just nu? Varför är jag inte någon annan eller någon annan mig? Varför finns vi till allihopa? Varför finns jorden och är vi helt ensamma? Vad är meningen med det?
Jag minns att jag satt där i trappan. Liten och frusen, benen hade börjar skaka lätt och jag kände tårarna bränna i ögonen. Jag var kanske 7 år och helt plötsligt, på en sekund - så medveten om allt vi annars är så omedvetna om.
Jag minns att jag storgråtande rusade upp för trappan, ut i solen där pappa grejade med bilen och kastade mig på honom. Han frågade såklart oroligt, bara som pappa kan, vad som var fel, varför jag var ledsen. Jag minns inte vad jag svarade. Minns bara känslan av obetydlighet som hade mig i ett järngrepp. Minns att jag grät länge länge och att vi satt i en stol ute. Det var sommar, jag hade lila cykelbyxor och en gul t-shirt plåster i kors över vänster knä och inga framtänder i överkäken, bara mjukt tandkött och små vassa piggar av vad som snart skulle bli tänder. Minns att pappa inte hade någon tröja, att han luktade pappa och att han strök mig över varmt hår och sa åt mig att lugna mig att inte gråta mer. Vi satt så en bra stund. Vi sa inte mycket. Jag hulkade lite, sådär som man gör när man varit riktigt ledsen. Pappa gungade mig nynnade på något, antagligen på Beatles. Sen kom Erika, lilla sura Erika i page och röd solhatt med Mimmi Pigg på. Hon grät hon också. Hon hade sett en geting.
Jag minns att just då försvann rädslan för ingenting-et, den dagen. Just där, men min lilla sura syster högljutt bölande och med pappalukt och känslan av att, oavsett mening med det, alltid vara älskad.
Men den dagen lämnar mig aldrig. Lika lite som frågan, varför finns jag?
Den figurerar nu inte så frekvent som när jag var barn, men den smyger runt i mitt medvetande och ibland vrider den till ordentligt. Som när jag fyllde 18 och 20, som när jag träffade kärleken i mitt liv, bleb gravid, blev mamma och nu ska bli det igen. men jag säger inte att jag finner livet meningslöst, nej tvärt om! Jag finner det mer intressant än någonsin, men alla har vi våra hang-ups, våra mörkare sidor.
Det här är min.
Jag blir helt varm i kroppen när jag läser det du skriver. Jag har hela mit liv trott att jag är ensam om att tänka dessa tankarna. Jag har också sedan barnsben funderat på de stora frågorna "Vem är jag?" o "vad är meningen?". Ibland kan jag sitta i flera timmar o tappa bort mig i alla tankegånger. Jag vet att jag har försökt förklara det här för min pojkvän ett par gånger, då jag bara kan stanna upp o stirra på honom o börja fundera på hur vacker han är o varför vi två har mötts. Jag kan tex fråga honom, "Kan inte du också ibland bara stanna upp o nästan se på dig själv utifrån din egen kropp o undra vem fan du är, o varför just du är medveten om allt du gör o undra varför inte du är någon annan?" men han brukar bara skratta åt mig o klappa mig på huvudet sådär som bara han kan o säga "nee älskling, de är nog bara du som gör sånt". Jag vill säga att jag tycker att du är underbar o jag uppskattar din blogg väldigt mycket :)
Tänker på sånt här hela tiden. Trodde inte att vuxna människor gjorde det. Jag kan säga (utan tvekan) att jag säkerligen är din yngsta läsare och bloglovin följare. Jag är inte myndig, det är flera år kvar innan jag ska skaffa barn, jag går fortfarande i grundskolan men jag beundrar dig ändå. Jag ser dig lite som en förebild faktiskt, tycker att du är så satans cool. Jag skrattar oftast åt dina inlägg, inspireras av dina bilder, och delar de flesta av dina åsikter. Jag hoppas att jag inte framstår som en liten barnunge nu. Eller som en förvirrad tonåring. Men ärligt talat så har du hjälp mig att hålla humöret uppe en del gånger.
Tyckte bara att du skulle få veta, att du inspirerar mig som är ett antal år yngre.
Mitt Vem-är-jag- tänkande har gått så långt att jag nu börjat fundera över vem VI är? Alla vi människor? Jorden? Vad mer finns där ute i den enorma rymden? En art, mycket smartare och mer betydliga en oss? Vad kommer vår lilla jord ha för betydelse om 100 år? Vad har den för betydelse idag? Och om alla människor skulle dö ut, skulle någon där ute i universum bry sig? Finns det varelser som vet att vi finns? Alla kommande miljarder år, vad fan är de fyllda av? Den dagen jorden går under kanske det inte finns någon där ute som kommer att sörja oss? Vi kanske bara blir bortglömda? Lika obetydliga som när vi smäller till en mygga? Eller är det bara vi som lever just nu? Och kommer att sätta enorma spår i framtiden?
Jag blir helt knäpp av alla frågor som bara snurrar runt i huvudet, men det finns inte så mycket att göra åt.
Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag hade väldigt mycket existentiell ångest kring "alla människor är i grund och botten helt ensamma" och känslan av att ingen egentligen kände mig under min uppväxt, en stor distans till människor i min omgivning. Jag minns så starkt ett tillfälle när jag var 11 år då min bror precis gått till skolan på morgonen efter att ha bråkat med min mamma och jag tittade på honom genom fönstret och jag överväldigades av känslan att "han är helt ensam och han vet om det" och det gjorde så ont i mig att jag trodde att min kropp skulle gå i tusen bitar.
Det blev bättre för mig när jag i sena tonåren blev troende men jag har fortfarande existentiell ångest ibland, bara mycket mer sällan. Idag handlar min ångest mindre om att vara ensam (eftersom jag inte tror att jag är det) och mer om miljöförstöring och den ondska som människor utsätter varandra för och som jag är en oundviklig del av. Det är också en stor anledning till att jag vill ha barn, för att bota den existentiella ångesten, eller i alla fall hålla den på avstånd genom att fylla livet med fler människor att älska.
