Ja, alltså.

Nu börjar jag känna mig gravid på riktigt.
Magen är i vägen jämt och jag känner mig tung och orörlig.
Jag bli anfådd av ingenting och jag är allmänt rätt trött och sliten.

Men humöret är på topp, jag känner att sparkrar och bök i magen är roligare den här gången.

Mina inre organ är hårt åtsatta och då blåsan i synnerhet, som verkar var det mest populära att rikta små fötter och knytnävar emot. För er som aldrig varit gravida kan ni tänka er att vara riktigt kissnödig och någon petar dig i magen i blåstrakten. Fast innifrån. Det är svårt att förklara en både mysig och obehaglig mix av känsla.

Nått som är ganska kul är att den här garviditeten ter sig helt annorlunda än den med Iris.
Magen växer på ett helt annat sätt. Istället för att breda ut sig överallt växer den här magen rakt fram och är ofta stenhård av samandragningar. Känns som mensvärk och träningsvärk blandat. Och jag blir helt matt och måste sätta mig ofta. Pusta som en tant på promenad.

Fogarna krånglar dock lite mer. Det spänner och ömmar i ljumskar och höfter.
Men det är ingen smärta att tala om. Mer att det känns av.
Som en vänskaplig påminnesle från naturen.

Annars mår jag så jävla bra! Inget illamående. Inga hormonrubbningar. Inga finnar. Ingen halsbränna. Ingen huvudvärk. Innet vidrigt magkli, det hade jag som fan med Iris, alltså att huden på magen kliar när den växer.

Ingen oro och ingen förstoppning (tack för infon där tänker nog många och sväljer en spya).

Nä. Bebis nummer 2 är snäll mot sin mor.
Och morsan är snäll tillbaka och äter Spirelloglass, apelsiner och jordgubbar

- vilket verkar vara eftertraktade matvaror av bebis.