Ja visst va fan. Man kan ju inte gå runt och må toppen och skratta jämt, det vore ju skitlarvigt. Påhittat. 
Men man kan ju illafall försöka att jämt fokusera på allt fint och framför allt alla fina man omger sig med.

När jag är riktigt ledsen behöver jag bara slänga en blick på Iris lockiga och busiga uppenbarelse och jag känner åter all glädje jag nyss tappat bort i trötthet och frustration.

 

För det kvittar hur många nätter hon vägrar att somna, hur många illtjut som ett - NEJ IRIS! lockar fram, hur många kastade matportioner, stå-på-bordet-expeditioner och kritmålade väggar hon öser ur sig. Alltid är hon nummer ett på listan av ting som får mig glad! Som nummer två kommer hennes pappa och som nummer tre lilla nya i magen. För en stund till är lilla nya på tredjeplats, snart klättarar även denna filur upp på nummer ett, så får de samsas om platsen.

Mina små.