Jag inser det själv när jag dricker rödvin ur dricksglas en onsdagkväll.
Innebörden är tråkiga besked. Och glaset är nästan tomt och orden du sa efter telefonen ringt ljuder i huvudet:
NEJ. FICK INTE. INTE DEN HÄR GÅNGEN. VET INTE. TYVÄRR.

1. Hur många gånger kan man få nej innan man bryter ihop?
2. Hur många gånger kan man hoppas på något som inte händer?
3. Hur många gånger kan  man få dörren kastad i ansiktet?
4. Hur många gånger kanman känna paniken bita sig fast i dig utan att man faller handlöst och skriker rakt ut?
5. Hur många gånger kan man gråta över sin otillräcklighet innan någon hör?
6. Hur många gånger kan man be om förtroende och inte få något tillbaka?
7. Hur många gånger kan man tränga bort tryggheten lite till utan att tappa hoppet?

Vi söker trygghet och möter misstro.
Vi sliter som djur och möter fördommar.
Vi hoppas på bättring och möter motgång.

Och vi intalar oss själva, gång på gång säger vi orden till varandra: att vi är säkra på att alltid har otur stärker oss som par. Som föräldrar. Som individer.

Men jag är trött på att bli stärkt. Trött på att bli hårdhudad. Lära sig att skaka av sig och resa sig.
Jag vill bara ha flyt. Tur. Bara att någon kramar om oss. Underlättar lite. Ger oss. 
För vi är värda det. Vi är bra. Vi är ta mig fan bäst!