TJA ba.

En tanke angående dessa uttjatade roller; manligt och kvinnligt som kom till mig igår då jag slökollade på årets fotbollsgala.

Det krävdes en diamantboll (den allra finaste utmärkelsen på damsidan) för att de kvinnliga fotbollspelarna skulle stå upp, le och klappa åt pristagaren (2011 - Lotta Schelin). Vid andra utmärkelser satt de lojt kvar vid sina bord, såg missunsamma och sura ut, medans männen visslade, stod upp om vartannat, dunkade rygg och skrattade åt samma utmärkelser på herrsidan. Fint att se gemensam glädje.

Tyvärr kändes det som om tjejerna var så rädda för att någon skulle sticka ut som bättre, lite mer värdefull. Vi värnade om systyerskapet genom att hålla ner på marken. Inte göra en stor grej. En lätt applåd och ett snett leende bakom konfettiregn.
Kom igen! Res på er! Jubla! Hoppa upp och ner! Skrik i glädje! Stötta!
Din lagkamrat, din syster, din medmänniska utsågs att vara bäst. Fan, vad härligt!

Men visa det.
Sitt inte där och tamt anamma jantelagen.
Den har bara tagit oss till ojämställdhet och tråkiga värderingar.

'

/lite sur på er, fotbollstjejer.