Som småbarnsmorsa lär man sig snabbt att ta vara på den lilla stunden.
Den med en kopp kaffe och ett tungt sovande barn i spjälsäng är en sådan.

Men är man som jag och vill vara kreativ och skapande räcker inte alltid denna lilla oas av egentid. För inte fasen kan man vara kreativ, skapande och inspirerad bara för att lillan slumrat in för en stund. Det känns som ett grovt hån mot min egen hjärna.
Fan. Det är så ofta jag låter stunden falla bort bara för att jag sitter och glor in i väggen och försöker känna in något som aldrig verkar komma till mig. Så jävla tråkigt.

Jag ger det till er här och nu: Det är aptråkigt att vara föräldraledig!
Ibland.
För det mesta är det skitroligt, jävligt givande och väldigt förmånligt.

Men jag blir så trött på mig själv när jag slösar bort flera timmar om dagen med att längta efter något annat.
Efter att gå ut och fota.
Eller att gå ner på gymmet och träna som bara helvete för att bli av med de där sista hånfulla kilona som sitter fast på min post-preggomage som en ny kroppsdel.
Eller efter att jobba.
Tjäna pengar att lägga på saker som inte är babyprylar eller kläder i strl 68.
Jag vill köpa snygga kläder (till mig då), gott rödvin, ett nytt objektiv till kameran och grymma konsertbiljetter. Utan att folk kollar snett och väser till varandra: Ser du henne? Hon är där är morsa, men verkar skita i sin unge. Hon bryr sig bara om sig själv. Liksom rödvin en torsdag och åka på konsert? Hon kanske inte skulle skaffat barn..
Fuck off!
Men jag kan förstå också.

Fan vad orättvist mot min lilla unge att längta hemmifrån, när hon skrattar, jollrar och utvecklas i racerfart framför mina ögon varje dag.

Alltså, det är klart att jag inte längtar bort från henne. Självklart inte.
Henne vill jag spendera mina sista 50 år tillsamans med här på jorden. Vara varje sekund med henne högst tre meter från mig. Men hur hälsosamt vore det? Inte särskillt. Varken för henne eller för mig.

Men bara för att jag blivit mamma kan jag inte kväva det som är jag med blöjor, filtar, babyskratt och blåsa-på-magen-lekar i ett helt liv. Det vore så jävla orättvist.
Mot mig.