Jag vet inte om det är tillfälligt eller konstant. Vi får se.

Saknar en mig allt för mycket finns jag på Instagram ---> @oprofessionells

Där säger jag grejer hela tiden. Eller ja, inte hela tiden - det hade ju varit skitjobbigt för alla inblandade. Men ofta då. Ofta är ett mer passande ord.

Så får vi se hur det blir med bloggen.

Saknar er iallafall. Det vill jag att ni ska ni veta. Kram så ses vi där vi ses igen! 

Tillsammans med hela Sverige har jag har haft mina tankar ute i Europa den här veckan. Åtskilliga är de gånger jag gråtit eller svutit i frustration över att världen är så kall. Så stängd.

För gränser, vad är det för jävla påhitt? Och folk som tycker sig ha rätt att stänga människor i nöd ute, enbart baserat på vart en är född. Jag kommer aldrig att förstå. De finns ingen logik i tanken att världskatastrofter och miljontals människor på flykt inte skulle påverka oss i Sverige bara för att det inte händer här? Ingen har rätt att utnyttja sina egna privilegier som ett argument att slippa hjälpa andra. Det är helt orimligt. Och vidrigt. 

Och tillsammans med att den här frustrationen vilar en tacksamhet över mitt eget liv. Mina egna barns trygghet och hundra öppna famnar som tar emot dem. Gång på gång. I den vetskapen vilar en sån enorm tacksamhet att den nästan blir tung att bära. För det hade lika gärna kunnat var jag, vara vi, som tvinades ta beslutet att sätta det käraste och mest älskade vi har i en sjöoduglig båt i ett försök att oss över havet. Som förälder går jag sönder av tanken. Mina barn är 3 och 5. Jag vet vad som skulle hända om de hamnade i vattnet. Jag vet att de inte skulle klara sig. Det vet alla föräldrar. Jag kan inte ens föreställa mig fasan på den plats en flyr ifrån då. Jag kommer aldrig att förstå fullt ut.

Nu måste vi ställa krav på trygga vägar in i Europa. Ingen människa ska dö på vägen hit. Asyl är en mänsklig rättighet för dem på flykt från krig. Vi får aldrig glömma det.

Mina pengar har gått till UNHCR och till projektet "Vi gör vad vi kan" i veckan. 

Skänk 150 kr till UNHCR genom att sms:a HAV150 till 72980.
Swischa valfritt belopp till 0702 09 33 03 för att stödja "Vi gör vad vi kan".

Nu hjälper vi tillsammans.

Jag blev proffssminkad. På arbetstid. Lyxen i det är snudd på obehaglig. Det kändes så otroligt kardashianskt att sätta slå sig ner hos någon som gjorde sitt yttersta för att framhäva mina bästa "looks" (OBS! Makeupartistens ordval). Men absolut - jag skulle kunna leva det livet.

En annan stor händelse i veckan var när vi fick upp hyllor på väggarna. Det tog oss fyra månader och flera äktenskapliga argumentationer - men nu sitter de där på strukturtapeten och fyller full funktion som sakhållare. Perfekt. Ett varmt tack går ut till svärfar. Ja, vi är 27 och 28 och får fortfarande hjälp med borr och plugg. Vi är ej personer som kallas händiga. Frågor på det?

 

I helgen var jag + kompisar ute på stadsfest. Det var kul. Lista på vad vi gjorde:

 

1. Drack öl

2. Åt mat

3. Hade kul

 

Och det var det mina vänner. 

 

Yes. Här sitter jag och känner livet i mig. Om en med livet menar kaffe. Och det gör jag för det mesta.

Idag var första gången jag kände en förnimmelse av höst i luften. Och jag älskade det givetvis. Hösten är min grej. VERKLIGEN min grej. Och app app app, nu följer ej en platt redogörelse om hösten som nystartens tid osv för jag antar att ni läst typ tre handfullar sånna texter sedan juli började dra mot 20-nånting. Jag tänkte bara konstatera att hösten är här och det här med att ta sommarpaus från saker är nu slut. Så: Konstaterat.

 

Det är så mycket jag låtit vara i sommar. Som bloggen. Och huset. Och barn...uppfostran (?) tydligen. Jösses vad förvildade de har blivit. Men det ska väl anses vara härligt och frigjort - så vi säger väl så. Men i veckan när Ian satt naken på bordet och slevade i sig spagetti med foten och med sina lungors fulla kraft kungjorde att han tänkte gå ooh lägga sig klockan "kvart i aldrig" kändes det allt annat än härligt. Som ni kanske förstår.

 

Minns att jag själv älskade att plocka jordgubbar som barn. Att gå i de mjuka gångarna, lyfta på bladen, hitta stora klarröda bär och stoppa ett i munnen och ett i hinken. Hur vi spenderade långa förmiddagar på fältet, jag, mina systrar, min mamma och min mormor. Åh, underbart!

Jag längtade efter att ge mina barn samma upplevelse. Är vi anlände var barnen taggade. De pekade och skrattade. Första gången på ett ENORMT jordgubbsfält kanske har den effekten på barn. Vi fick gå lååååååångt för att komma fram till stället som var öppet för plockning. Barnen sprang före och valde gång att plocka i. Visst kivades de lite, med det ger sig väl när de får börja plocka, tänkte jag.

Väl framme satte Ian igång att äta jordgubbar som om han inte sett föda på 3 veckor. Att gubbarna inte var så himla solvarma, utan mer dyblöta och av regn nedkylda, gjorde inte så mycket. Vi var glada och naturen var underbar. Härligt. 

Efter 5 minuter sa Iris: 

- Mamma! Jag är...

Och här får ni välja alternativ att sätta in i meningen:

1. ...så himla sugen på att taggad jordgubbar!

2. ...lycklig över att få uppleva den västgötska naturen tillsammans med er!

3. ...SUPERKISSENÖDIG!!!!!!!!

Har ni valt?

Mm, 3:an är rätt, såklart.

Och nä, varken nått vatten eller någon klosett såg jag skymten av. Det var lite falsk marknadsföring att kalla västgötaslättens minsta dass för WC. Iris (som är 110 cm lång) fick knappt plats. Men ändå. Kissa kunde vi, och sen fick vi gå den låååååånga vägen tillbaka. Dock under mindre tjo och tjim. Iris frågade typ 1000 gånger när vi skulle åka hem. Hon tyckte nämligen det här var det citat: "TRÅKIGASTE i hela mitt LIV!" Slut citat.

Vi stannade en halvtimme till, för att ens få vår hinks vikt att komma upp i nått utslag på utcheckningsvågen. Alla var blöta, kalla och hungriga.

Nått annat jag tänker vi kan sätta vårt hopp till är att jag nu bestämt att jag är med blogg igen. Saknat den rackarn'. Och er! <3

Jag har satt ihop på saker som hänt och inte hänt det senaste, så ni är med på tåget. Höpp!

Antal semesterveckor jag haft i år: ca 2. Det får räcka för en egenföretagare. 

Antal gånger jag badat ute: 2. Anledning- Se föregående punkt. Iris höjer dock badstatiatiken i familjen något. 

Och det var väl det av yttersta värde för stunden. Vad här hänt er i sommar? Vad har ni gjort/sett/firat/hoppats? Kan nu inte berätta? Älskar att läsa saker om er!

De senaste dagarna har min hjärna gått in i semestermode iallafall. Jag har liksom bara tankar som kretsar kring semestersaker kretsande innanför pannbenet. Som tex. hur stora myggbett faktiskt skulle kunna bli? Jag för noggranna studier på ett på min vad och ett på min högra skinka. I dagsläget lika stora som två kliande äpplekart. Ej särskilt mys. Mvh allergisk.

Nått annat jag försökt få grepp om de senaste dagarna är hur mycket grillat jag kan äta innan jag tröttnar. Mycket skulle jag säga, eftersom jag ätit mat halstrad över glöd oavbrutet i tre dagar nu utan att känna tillstymmelse till att längta efter något annat. Det känns nästan som om jag är otrogen mot grillat om jag tänker på typ... spenatsoppa eller nån annan spismat. Vi får se om det vänder. 

Antagligen.

Det jag skulle säga nu är GLAD MIDSOMMAR - i förskott. Idag packar vi och imorgon åker styr vi bilen mot Torsö för stugfirande. Najs! 

Och ni, saknar ni mig alldeles förfärligt finns jag bara ett snabelA bort på Instagram --> @oprofessionells heter jag där :) där råder betydligt högre uppdateringsfrekvens. 

Favoritord:

Min paradrätt:

Är QUEEN på lasagne!

Saker jag funderar på att styra upp i mitt liv:

Bli vegetarian

Lära mig att strukturera upp vardagen

Börja lägga mig i tid

Topp tre sköna känslor:

1. Tystnaden då en trycker på mute-knappen

2. Att färdigställa nått riktigt betyngande (tänk bokföring, betala räkningar, putsa fönster osv)

3. När barnen sover

Fem läskiga grejer enligt mig:

Spindlar

Höjder

Att inte ha kontroll

Elektricitet

Dålig stämning

Om 10 år ser mitt liv ut såhär (om jag får fantisera fritt):

Jag är så jävla framgångsrik på jobbet och min familj mår kanonbra. Vi bor i Sverige april-oktober och resten av året någon annanstans. Vi är ekonomiskt oberoende men fortfarande avslappnade, empatiska och medmänskliga personer. 

Det här tror jag mina barn gör i framtiden:

Iris - Går lätt estetisk linje på gymnasiet och sysslar sedan med dans, musik och står på scen.

Ian - Arbetar med humor och/eller retorik. Alternativt har en blomstrande kockkarriär. 

Det bästa med mitt liv är:

Att jag har så himla, himla kul - jätteofta. Och att jag har underbara människor i min absoluta närhet. Vill inte byta liv med en endaste krake <3

Vet ej varför jag saknar barnen så gruvligt redan. Jag är inte ens framme än, och den här jobbsvängen är den kortaste hittills. Bara en natt. Ändå känns det som jag har och ska vara borta en hel evighet. Jag brukar annars tycka det är rätt skönt att komma iväg på jobb såhär. Men inte idag. 

Hej vänner! Här är jag, mitt uppe i renovering. Den här veckan kommer att gå till historian som "stora slipa-grunda-lacka-täcka-måla-veckan". No time for internet så att säga. Maj gadd vad vi har jobbat! Från morgon till kväll och både dag och natt. Igår gick vi och la oss kl. 3.30 (!) Sann historia. 

 

Och än är vi inte klara. Det är fortfarande en del väggar som behöver ytterligare ett lager färg, lister som ska grundas och målas, trappor och panel som behöver ytterligare omsorg och en synnerligen ful trappmatta som ska bytas. Vi vill gärna bli klara med det innan vi byter boende. Och bråttom är de också. För på lördag flyttar vi in. Tjoho! Men nån (dvs jag) ska vara borta två nätter den här veckan. Inte så tjoho! Inte alls så tjoho faktiskt. Men samtidigt har jag betalat igen mitt sviktande samvete i mitt eget svett den här helgen. 

Jag vill tacka alla som haft en hjälpande hand över i helgen, som lagat mat, målat, kommit med bra råd och vaktat barn. Vad funkar bäst? Teamwork liksom.

Men nu till det viktigaste: Vill ni se bilder?
Tänkte väl det.


Kök:

Trapp:

 

Tv-rum uppe:

 

Iris rum:

 

Ians rum:

Som ni ser, ej färdigt. Färgmässigt satsar vi på vitt, svart och grått. Sen är tanken att trycka in så mycket färgglada och härlia möbler och textilier som möjligt. Jag ser det som en tämligen angenäm uppgift. Återkommer med resultat :)

 

 

 

 

Yo yo yo! Det är kvällning och här sitter jag och surfar på heminredningssajter. Det är faktiskt ett av mina största intressen nu för tiden. Det och Pinterest tar upp all min tid framför datamaskinen. Har knappt sett en serie, läst en blogg eller varit inne på Facebook sen typ... mars? 

Den här flytten har jag gett mig sjutton på att vi INTE ska göra massa impulsartade köp pga oklart hur vi vill ha det hemma. Avskyr att stå på IKEA med noll koll och ba: men den HÄR sängen då? Och det HÄR bordet? Och den HÄR grunkan vi absolut inte behöver men som i studen känns jättenödvändig men som blir liggande i en garderob i ca tre år? Vi kör på det! *blippar in i kassan* Typ.

Nä, så vill jag inte ha det. Det tar för mycket tid och energi, och speciellt om en inte blir nöjd med resultatet. Kalla mig ytlig och allt det där, men sånt kan ge mig rejäl ångest. När det inte "känns rätt" alltså. Jocke har dessutom nån befängd idé om att åta barnen själva inreda sina rum... *skräck-skriks-emoji* Alltså, jag jag ser ju det roliga och pedagogiska i det. Men vilket inferno av Frost-tapeter, kattungekuddar och Blixten McQueenmattor det skulle bli. Hu! Nej. Det pallar jag inte.

Men vi är ett team såklart, så vi får försöka jobba ihop. Och båda kidsen klappade i händerna när jag visade dem följade inspo-kollage (ja, jag har blivet en sån person). Det tog jag som ett okej från deras sida.

Iris vill ha "rosa och nån annan färg" i rummet. Så jag tänker ljust granitgrå med en vägg med puderrrosa möbeldetaljer. Som att vi målar hennes skrivbord i det osv. Tror det kommer bli fett! Och till Ian tänker jag Sandberg Mia-tapet pga totalt älskvärd och att möblerna får gå i svart och gult.
+ Mycket färg och pepp till båda. 

Vänner! Jag är i livet och vid god hälsa (ja än så länge iallafall) - men mer om det strax.

Valborg kom och gick och med den även första maj. Två dagar jag alltid tyckt mycket, mycket om. Så även detta år. Valborg = min systers födelsedag så henne har vi firat i vanlig ordning. Det här året lite mer än vanligt, hon fyllde nämligen 25. Få saker har gett mig sån åldersnoja som att min lillasyrra som nyss var en småunge med glugg i överkäken och bamseplåster på knäna fyller 25. Det betyder att hon är jättevuxen nu. Och det, i sin tur, betyder att jag också är det. Livet går sannerligen sin gilla gång rätt snabbt nu för'tin. 

Men kalasade gjorde vi, så det stod härliga till. 

1:a maj däremot firades ej som brukligt med tågande och slagord. Nä, det här året stod flytt på schemat. Svärisarna flyttar ut ur huset till sin nya lägga. Och vi kan här med titulera oss villaboende. Eller ja, nästan. Vi flyttar ju inte in förens om en månad, men nu är det fritt fram att börja renovera. Tjoho! 

....Fy fasen. 

Dessutom behöver vårt hem börja fyllas på med packade flyttkartonger. Och sa jag att vi ska börja renovera ett hus i veckan? Nämnde jag att det är crazy på jobbe'? Och att det står tandläkartider, utvecklingssamtal och en himla massa annat i kalendern också? Vem har tid att bli sjuk då? Inte jag iallafall. Hör du det, kroppen?! Vi är ett team - ok? 

Ok.

 

 

Hela lördagen axlade jag föräldrauppgiften mol aléna, då Jocke var iväg hela dagen. Först med fotbollskor på fötterna, sen med feststassen på. Vissa har det bra osv. Men vi hade det bra hemma också. Vi fick ju både köpa lördagsgodis, shoppa jeansjackor i strl 110 på second hand, plocka blå blommor och baka chokladbollar. Haft sämre lördagar om en säger så.

 

 

 

Efter det var vi en sväng i huset och planerade lite färgsättning och möblemang i några av rummen. Och ja, sen hann vi inte så mycket mer innan vi tumlade in genom dörren 21.03 med röd färg i håret och nya solfräknar på allas kinder. Ja utom mina tråkiga fräknfria då *blänger avundsjukt på övrig familj* Behöver jag nämna att Ian somnade innan alla hans lockar nuddat kudden? Nä precis. Och jag ska göra det samma inom kort. Ska bara trycka in några nävar chirre i munnen. Det är ju trots allt söndag.