Nu har det blivit lättare

Vilken underlig bloggrubrik, kanske några av er tänker. Och ja, lite kanske. Men den säger verkligen hur det känns just nu. Att det blivit lättare. Lättare att vara förälder till två barn alltså. När Ian anslöt sig till vår familj hände något kanske inte helt oväntat (men ändock inte mindre slitsamt för det) - jag blev såååå stressad. Helt uppe i varv och på helspänn hela tiden. Stressen bottnade antagligen i att plötsligt stå med två små hjälplösa, och heller inte fullt så hjälpsamma, minimänniskor att ta hand om. Surprise att det kan vara stressande liksom. Ett barn är stressigt. Två barn = tre gånger så stressigt. Minst! (OBS. Mina åsikter) För plötsligt var det två små barn och deras behov att överse + att de skulle funka att ha dem tillsammans = tre knixiga grejer att reda ut. Iris var inte helförtjust i tanken på att behöva dela med sig av uppmärksamhet och husrum till en bökig bebis. Och Ian har inte alltid respekterat Iris gränsdragningar och icke-lust att ha en lillbrolla i hasorna hela tiden. Det har, milt sagt, varit lite knöligt att hålla sams och vara rättvis alla gånger. Som det säkert är för ca alla föräldrar.

Det värsta då var dessutom att jag var själv med barnen ganska mycket. Jockes jobb hade både dyngnspass och kvällar/nätter schemalagda. Ta en fotbollskarriär ovanpå det, och ni kan kanske få ett hum om hur mycket tid utan delad barntid det blev. Typ 80/20. Så jävla dumt och slitigt. Alltså, ibland kunde jag få hjärtklappning och mildare panikattacker när Jocke lämnat hemmet. Själv igen = stress = dåligt tålamod = dålig förälder med sömnbrist. Ohållbart.

I början kom tankar till mig att vi kanske på något vis inte gjort helt rätt när vi bestämde att Iris skulle bli storasyskon vid blott 2 års ålder. Så liten liksom och ändå så stor i jämförelse med en bebis. Men som sagt, ett litet pytteknytt själv.

Många sa att det skulle bli lättare med tiden. Där och då kunde jag inte för mitt liv begripa hur de kunde ha rätt. Och ifall det nu var så, hur skulle jag överleva tills det hände? Nä, det kändes som en omöjlighet. 

Men nu, 2,5 år senare, har det verkligen blivit så. Att Jocke dessutom bytt både jobb och fotbollslag har gjort att vi kan dela på allt ansvar rättvist och barnen, ja de älskar varandra tokmycket. Det finns en så djupt rotad kärlek mellan dessa två småskrot att jag hissnar när de lägger armarna om varandra. Att de dessutom leker och har kul tillsammans gör mig så avkopplad och glad att jag inte vet vad. Idag satt jag liksom i solen i 45 minuter medan de lekte helt utan min inblandning. Det är inte (särskilt) jobbigt att vara själv med dem längre. Det är både mysigt och roligt.

Så ja, det har blivit lättare nu. Lättare, härligare och inget känns längre fel <3 

Tack så mycket för dessa ord ♡ Jag behövde verkligen höra det för gått igenom typ samma sak även om vår äldsta var 3år när hon fick syskon. Så att höra detta kändes jättehärligt ♡

Skönt att det blivit bättre! :) Söta bilder :)

Jag förstår precis vad du menar...å jag kan säga att det blir ännu lättare...mina är nu 9,10 och 11...det är lättare men andra svårigheter. Men jag njuter!

Tack!!! Då vet jag, drygt ett år kvar, sen så kanske det lättar. Vi delar men är så väldigt trötta och slitna nu.

Guu vad skönt det var att läsa detta. Med en tre åring och en sex månaders, man som också jobbar så han inte är hemma tillräckligt, plus bådas släkt på rejäla avstånd så undrar jag ibland om jag är helt jävla dum i huvudet som skaffat två barn. Lägg på att jag dessutom pluggar samtidigt. Trött. Stressad. Jobbar dagligen på det där tålamodet. Så TACK för att du skrev det här!

Tack tack tack för dessa ord! Har en ettåring och en på 3,5 och kände i början att jag bara var arg och irriterad när minsta var nyföding. När jag fick börja jobba heltid blev det lite bättre. Men nu har sambon varit hemma istället i tre månader och vi ska bytas av i 1,5 månader igen och jag bävar faktiskt, just för att jag är rädd för att det bara ska bli stressigt och jobbigt. Behövde verkligen peppen och höra att det blir bättre!

Min äldsta son var 15 månader när lillebror kom och min man veckopendlade till annan ort. Jag känner, precis som många andra föräldrar igen det du skriver. Både hur asjobbigt det var och hur det sakta, sakta blir lättare. Nu när vi flyttat utomlands där de inte kan prata sitt modersmål med någon förutom varann och sina päron ser man hur tajta de är, hur mycket de betyder för varandra och hur mycket de bryr sig om varandra även om de slår halvt ihjäl varann ibland...
Hälsningar Linnea i Bayern