Jag dödade en fjäril precis. Så bländande vacker den var. Den försökte viska mig nåt men den kom lite för nära. Ty ljudet av dens vingslag ekar fortfarande emellan höga hus och en sönderslagen busskur. Färgglad och sprallig ville den nyfiket utforska mig. Vad ville den egentligen säga? Min nakna handflata förevigade dennes vila. På fuktig asfalt begraver jag den under några kvarglömda höstlöv. Hoppar på bussen och försöker drömma mig bort.


Gråkall höst räddar inga liv. Sparar inte på någon ammunition. Storvuxna fåglar flyger vilset omkring och letar efter värme i bakhasorna på bussen som tar mig till hållplats efter hållplats. Väntar tills bussen blivit helt tom innan jag kliver av för att sedan ovetande gå samma väg tillbaka några timmar senare. Fåglarna fortsätter följa bussen omedvetna om att alla klivit av. En tom buss på väg till nästa hållplats. Varför varnar ingen dem?

Ett glas rött på en tom bar. En man springer i panik utanför. Ett fönster krossas på andra sidan gatan. Någon kollar in. Jag ser men jag tittar inte. Tänder en cigarett för att se häftig ut medans ångesten blir allt tydligare. Kommer dom skylla på mig? Vad var det han egentligen försökte viska till mig? Molnen börjar samla kraft inför kvällens bravader. Folkmassorna börjar skingras i långsam takt. Endast dom modiga vågar sig kvar. Jag tar mig modet och går ut för att stå mitt kast.


Det kan inte vart han. Han skulle varit tydligare i såna fall. Tittar på min hand för att se om han lämnat någon ledtråd. Tomt. Jag hör att folk tittar på mig men kan inte se vad dom hör. Dagen blir liksom världen allt mörkare. Påverkad av dagen och min handling börjar jag promenera i bussens motsatta riktning. Löven börjar yra omkring mig. Människor passerar mig i panik. Bara dom modiga tar bussen hem.


Storvuxna fåglar vakar på hustaken. Löven leker nu tafatt i den hårda nordanvinden. Då. Ännu vackrare än den förra. En fjäril viskar till mig, ”Det var inte han, Han har aldrig och kommer aldrig finnas. Inte i din värld.” Jag sträcker ut min hand och låter den komma för nära. Vinden tröttnar på att hjälpa löven medans folk i massor kliver på bussen. Vinet gör sig påkommet och jag tänder ytterligare en cigg. Denna gång för att jag vill. Molnen har slutat för dagen och solen tittar fram. Förvirrade folkmassor slutar titta på mig, istället börjar jag att iaktta dom. Sakta börjar jag gå hemåt.

På vägen hem ser jag en man döda en fjäril medans han väntar på bussen. Hoppas han får en bra dag.

Jag är en person som ganska lätt blit upprörd. Jag blir uppriktigt irriterad över folks trångsynthet, gnälliga framtoning och behov av att altid lägga sig i och värdera andras liv och andras val. Jag vet. Det är inte särskillt kreativt att bli irriterad, knyta näven så hårt att naglarna river i handflatan och stöta fram ett "ÅÅÅÅHH!" när ingen hör. Men jag vill inte heller vara den där jobbiga. Hon som också lägger sig i och gnäller.
Att blogga är lite av en ventil.

Något som börjat uppröra mig det senaste är folk som antyder att man ger upp delar av sitt liv när man får barn. Att man missar något. Att man halkar efter i livet. Eller att man ställer till det bara för att allt inte sker i rätt ordning. Förlovning-hus-äktenskap-barn. För som det framställs, så tar barn bara tar och tar och tar - hela tiden. Och visst. Det är apjobbigt att vara förälder. Fruktansvärt krävande är det att bli såpass känslomässigt engegerad i en liten bebis att man vet att man skulle dö om det hände den något. Man sover lite och man är ofta stressad. Men utöver det är det också underbart att få barn.

Jag känner aldrig att jag missat något sedan Iris föddes, eller innan det heller. Att jag inte köpt något hus känns inte jobbigt. Att jag läser utan fast arbete känns inte jobbigt. Att jag och Jocke bara var tillsammans 1,5 år innan jag blev gravid känns inte jobbigt. Att jag var 22 när Iris föddes känns inte jobbigt. Det är alla andra som tycker det.

Jag är nöjd. Jag är lycklig. Och att jag han bli det innan jag skaffat allt det där man bör, ja det kanske är det som är jobbigt. Inte för mig, utan för andra.

Vardagen med en 1,5 åring:

Igår hittade jag tre ihopskrynklade 100-lappar i sopskåpet och under helgen har jag letat mig fördärvad efter mitt VISA-kort någon smugit ur min plånbok och lagt.. Ja, på något annat ställe. Har fortfarande inte hittat det. 90 stökiga kvm blir plötsligt så stora när man letar efter något så litet och platt.

UNGE!

Bloggpaus. Det här är inte bloggande. Det här är bara lite ytligheter.

Och ibland, när man inte är helt på topp få man hitta sina njutningar i dessa ytligheter. Typ inredning.

Hade jag pengar hade jag handlat (ohälsosamt mycket antagligen) på danska House Doctor. Nu har jag inte pengar så jag nöjer mig med att titta. Titta och må bättre.

Bästa läsare.

Jag är ledsen för att jag är frånvarande.
Men mest ledsen är jag för att ni är frånvarande. För att ni drar lämnar mig.

Jag känner mig lite fruktansvärt rutten just nu. Jag har inte orkat blogga. Inte orkat vara en intressant person.
Knappt orkat vara en person alls.

Så jag ber er. Kom tillbaka!
Om en stund. För jag tänkte att jag ska ta en paus, några dagar kanske, och sedan ska jag komma tillbaka. Starkare. Friskare. Intressantare.

För såhär kan vi inte ha det. Det är jag medveten om.

Så tack för att ni låter mig vila.
Tack för att ni hjälper mig bli den ni vill ha.

Idag satte jag den lilla människan som kallar mig mamma i julklappspulkan och drog iväg henne på äventyr.
Vi gick långt och länge. Barnet sjöng och skrattade. Mamman stånkade och svettades fram över sandade gator. 
När vi nått vårt mål höll barnet upp det medhavda godset som fraktats i puklan även det.
"DÄÄÄÄHÄÄÄ!" skrek hon bestämt.
"KWAK KWAK!" sa ankan som stod närmast.

Och så kunde ankmatningen ta sin början.
Vilken syn.
300 hungriga ankor som kvackande samlades runt oss i en ring.
Mamman blev lite rädd men barnet skrek av förtjusning. Viftade, skrattade och matade direkt ur handen. Tuff "ingen rädder för ankan här"-attityd.
En anka satte sig i pulkan. Barnet kiknade av skratt. Mamman rös av skräck. Försökte putta bort. Gick inte.

När ankorna väl avlägsnat sig, då de förstått att ingen mer brödutdelning skulle ske, var det dags att gå hem.
Trodde mamma.
Barnet värjde sig från detta påfund med hela sitt lilla väsen. Skrek. Sparkade. Ropade: "NÄÄ! NÄÄ! KA! KA! KA!"
Så med löfte om att få gå själv tog vi oss hem igen.
Det tog 58 minuter för barnet att gå 2 km. Men har man korta ben och en stor nyfikenhet på livet är det ju så. Men idag hade vi tid.
Älskade tid.

God eftermiddag, kära helgfirare.

I brist på egna idéer låter jag mig inspireras av två inlägg av aCarolina, förövrigt en fantastisk bloggare, inspiratör och mamma som jag med förtjusning väntat på uppdateringar ifrån varje dag i snart två år.

Ämnet är mat. Socker och mat, för att vara tydlig.
Till skillnad från Carolina, som kämpat sig ur svåra problem, har mat aldrig varit ett issue för mig. Mat har liksom aldrig intresserat mig egentligen. Älskar att äta gott gör jag visserligen, men lika gärna kan jag bara ta en ostmacka och tycka det är lika bra. Bara det mättar.
Jag lider inte av något sockerberoende. Ingen övervikt. Inget sådant.

Men jag kan ändå ha problem med mat. Jag äter för lite. På dåliga tider. Och jag äter för snabbt.
Jag är 156 cm lång och väger för närvarande 51 kilo. Lagom vikt till min kropp.
Jag har ett ungefärligt BMI på 21, alltså vad som går under "idéalvikt". Jag mår bra, fast jag äter skitdåligt. Jag har en personlig skitdålig matkultur. Ett oansvarigt sätt att få i mig det jag behöver. Eller inte få i mig det. Jag äter ofta det jag är sugen poå istället för det jag borde. Pizza mitt i veckan eller endast en tallrik fil och lite choklad under hel pluggdag. Jag kan skämas jättemycket för det. Att jag inte har någon koll. Inget intresse. Jag slarvar så sjukt mycket och jag inser knappt faran i det.

Jag äter inte mycket utan blir snabbt mätt. Ibland har det lett till viktras. Till dåligt mående. Till orkeslöshet och irritation. Ibland till det motsatta. Jag slarvar med att ta hand om min kropp, näringsmässigt och vet liksom inte hur jag ska hitta verktygen för att börja på riktigt.
Jag tror inte på dieter. Inte på att utesluta. Jag tror på variation och omsorg. Det jag inte har.

Iris mat försöker jag vara noga med.
Frukost-frukt/litet mellanmål-lunch-mellanmål-middag-kvällsvälling.
På förskolan fixar de mycket av det där. Frukost-frukt-lunch-mellanmål. Allt vi behöver stå för är då middag och kvällsvälling. Plus en flaska morgonvälling, för att veta att hon får i sig något om hon inte gillar frukosten.
Hon får fika. Dricka festis. Smaka på glass och godis. Äta McDonaldsmat. Om hon VILL. Jag sitter inte och trugar i henne choklad om hon är ointresserad. Vilket hon oftas är. Hon har inget intresse för socker, likt många små barn.

Som liten fick jag inte äta godis. Inte dricka läsk. Inte fika mycket. Socker var ajabaja. Lördagsgodis kom ganska sent i livet och fredasmys var "bara" godare mat än på vardagen. Inte chips eller popcorn.
Jag säger inte att mamma gjorde fel, hon gjorde på sitt sätt. Försökte skydda mig och min syster från socker, karies och övervikt genom att säga nej eller lägga majskorn i tablettaskar. Jag tror att jag tog mer skada av det än  nytta, även om jag inte heller utvecklat något som helst sockersug. Men när jag äter godis, KAN jag få dålig samvete. Utan att behöva det för jag äter sällan mycket. Men ändå, det där förbannade dåliga samvetet. Endel kanske säger att det var så mamma lyckades. Det är därför jag inte äter. Att det är bra.
Jag tror att det är tvärt om. Att det är det som är skadan av det hela.
Jag lägger inget agg mot mamma. Hon var och är en fatastisk mamma. Men på den här biten kommer jag göra skillnad. Stor skillnad.

Iris kommer att få lördagsgodis när hon vill ha det. Jag kommer klappa henne på magen om hon ätit för mycket, istället för att säga att det är så det blir. Aldrig spela på samvetet. Aldrig säga att hon kommer bli tjock, för det är mitt ansvar, inte hennes. Och med lek och stoj och lagom mängd onyttigt är det ingen "fara". Om man nu tycker några kilo för mycket är fara.
Vi kommer absolut att äta chips i soffan hela familjen till fredagsfilmen. Iris äter redan cheese-balls med god aptit (på fredagar eller lördagar). Och pepperkakor (favoritfikat nr 1) varje dag.

Det hela gäller bara balans. Omsorg, känsla och balans.
Vilket jag försöker jobba med, trots att det går trögt.

Kvällstankar från halvavslappnad mammahjärna.

Sitter i soffan och kollar på Juno. Det är säkert 8:e gången jag ser den. Jag har tycker att den är helt fantastisk, ända sedan första gången jag bekantade mig med 16-åriga, gravida Juno som letar efter de perfekta adoptivföräldrarna åt sitt ofödda barn.

Tonårsföräldrar berör mig i själen. Där av kvällens inlägg. Jag har så blandade känslor gentemot dem. För det första tycker jag på något plan att de är rockstjärnor. Modiga och coola. Tänk att tanken finns att föda och ha viljan att ta hand om ett barn som 15-16-17åring. Det känns strongt. Jag vet att jag själv aldrig ens hade tänkt tanken vid den åldern. Så därför. en eloge åt ert mod. Er goda vilja. Era ambitioner.

Sen tar det slut. Sen tycker jag bara synd om. Barn ska inte behöva ta ställning till att bli förälder och det ENORMA ansvar du lägger på dina axlar. Späda 15-årsaxlar är inte gjorda för en sådan tyngd. Mina är det inte heller, och kanske inte heller den 38-åriga kvinna som föder sitt första barn.
Men jag är vuxen, relativt ung men defenitivt vuxen.

Det är inte 16-åringen som blir mamma. Hon får varken köpa cigg, rösta, skriva under kontrakt eller ens gå på krogen eller till bolaget. Men mamma blir hon. Mamma som barn. Och barnet blir barn till ett barn.
16-åringen ska bara behöva bry sig om gymnasieval, föräldrafria fester, kläder, biofilmer och tonårsfladdrande kärlek. Inte livslångt ansvarstagande och vaknätter. Det är inte en skröna. Med ett barn åldras du 10 år. Vare sig ditt intellekt vill det eller ej. Och du flyttar huvudansvar från dig själv, ditt i 16-års ålder världsuppfyllda ego, till en liten 4-kilos varelse du knappt känner. Någon som orsakar dig smärta, ett liv oigenkänligt från det du hittills levt, ångesttankar och såriga bröstvårtor. Men också obegränsad, vilkorslös kärlek. Kan man verkligen ta in allt det vid 16-års ålder och göra någgot enastående av det? Kan man det vid 23? Vid 45? Jag vet inte.

Jag vill inte moralisera. Inte gnälla. Inte kasta sten i mitt 23-åriga mammaglashus. Jag har ingen direkt mening. Inget jag vill ändra på. Bara en massa känslor att uttrycka. För och emot. Velar. Trampar på stället. Tycker synd om, beundrar, är ledsen för, är glad för. Blandat liksom.

Innan jul träffade jag en mycket ung förälder och hade ett kort samtal. Vi möttes vid ett övergångställe i trakterna nära mitt hem. Han väntade på bussen, jag på att bilar skulle stanna så jag kunde gå över gatan. Han i löst sittande jeans, keps med rak skärm och en svart percingring i läppen. Efter ett snabbt öga på Iris i vagnen, (hon leendes och hej-hejandes) valde han att säga: "Söt unge! Hur gammal?" Efter ett lite förvånat och stressat svar från mig log han och sa: "Har också ett barn. Han är 4 månader. Jag ska vara pappaledig nu fram till sommarlovet" sen kom hans buss och jag kunde gå över gatan. Med hjärtat långsamt slående i bröstet. Lite häpen över hans anförtroende. Lite irriterad på mig själv för mitt tafatta beteende. Min fåordighet. Mycket tagen av stoltheten i hans nyss mörknade röst. Där, utanför högstadieskolan, stod en kille med samma föräldrakärlek jag själv har i magen, i bröstet, i huvudet. Och jag kände mig dum. Dum för att jag gång på gång tvivlar på mycket unga föräldrar.

Jag tycker fortfarande inte att man ska bli förälder innan man är vuxen. Men jag tycker inte heller man ska misstro dem som trots allt blir det. Vi möts, förhoppningsvis, i kärleken till våra barn. Mer kan vi inte göra. I och med att vi väljer föräldraskapet blundar och hoppar vi mot något okänt. Något fantastiskt. Oavsett ålder.



Iris, 6 veckor gammal.
Dotter till en extremt oförberedd och skräckslagen mamma.
Älskad av två stolta och fantastiska föräldrar.