fem låtar i maj.

1. Nico – These Days
2. Adele – Someone Like You
3. Talking Heads – This Must Be The Place - 2005 Remastered LP Version
4. Erik Hassle – Are You Leaving
5. Hästpojken – Utan Personlig Insats

1. Singer-songwriting som det borde vara. Tänk att det gjordes redan på 60-talet.

2. När jag lyssnar på låten föreställer jag mig scenariot att Jocke lämnat mig och hittat kärleken på annat håll och ensam sitter jag och försöker hantera situationen. Då bränner tårarna i ögonen varje gång. Självdestruktivt måhända men låten är fantastisk i sig och känslan otrolig. Ett tips är att se Adele framföra låten på "Britt awards" på Youtube.

3. Talking Heads - new waveband med grym sommarkänsla.

4. Har aldrig varit något större fan av Hassle, men nu har jag hittat något. Troligtvis eftersom låten är resultatet av ett samarbete med Jocke Berg och Martin Sköld.

5. Efter hysterin kring Hästpojkens "Från där jag ropar"- album (2010), tipsade Jocke mig om det tidigare släppta "Caligula"-albumet från 2008. Det är HÄR de bästa låtarna ligger. Upptäck det för sjutton!

Hej sköningar.

Tänkte börja dagen med ett inlägg i något som är viktigt för mig. Vad kan det var tänker ni. Är det nyttig barnmat? Är det gratis inträde på krogen? Yttrandefrihet? Starkt kaffe?

Nja. Inte idag. Idag är det..

Tamtamtamtamtam.

Whait for it!

GENUS!

Nu är det säkert många som slutar lästa. Många som gäspar och trycker på krysset i högra hörnet. Många som tänker "ååååh inte nu igen..." Säkert nån som flyktigt låter ordet "feministhagga" flyga genom huvudet. 
Det är jag mycket medveten om. Men sket jag i det? Svar JA.

Så för er som är kvar - Varsegod. Här har ni mina tankar.

Änmet kom som flyktigast upp igår vid ett besök av nära vänner. Det som disskuterades var pojkars rätt till att leka med dockvagn och ha klänning på sig. Jag och väninnan röstade absolut för i alla lägen. En av killarna var starkt emot. Den andra var inte så delaktig i diskussionen.

Pojkar är pojkar och pojkar leker med pojkleksaker (typ boll och bil osv) var kontentan i de flesta av argumenten emot pojke med klänning och dockvagn. Vi som stod på andra sidan nämnde valfrihet, intressen och personlighet som starka argument. Men det bet inte så bra eftersom pojk- och flickuppdelningen är så hårt inpräntad efter en uppväxt hos så många att man inte ens orkat snudda vid tanken utan lever i tron att så är det och så har det alltid varit, varför ändra på det? Blått är pojke, rosa flicka.

Men nog om det tilfället.
Det är inte det som är det intressanta utan själva inställningen hos gemene man.
Jag ställer mig personligen så frågande till varför vi envisas med att dela upp världen i manligt och kvinnligt. Javisst, vi ÄR av olika kön biologoskt och anatomiskt. Det är ett faktum men att allt ska bygga på det känns väldigt inrutat och väldigt föråldrat. Herregud! Varför finns dessa normer kvar? Jo, för att styra och för att kontrolera. Den som inte inser det har inte kommit långt i sitt resonemang för att behålla könsrollerna.

Det är kvinnans inlärda uppgift att behaga mannen, ta hand om mannen, göra sig till för mannen och underkasta sig mannen som sticker i hela min kropp. Som får mig att vilja skrika jättehögt att "Nej, snälla slopa den här jävla skiten!"
Ta leksaksexemplet.
Typiska "flickleksaker" är: Dockor. Leksaksspisar. Sminkdockor. Prinsesskronor.
Typiska "pojkleksaker" är: Bilar. Bollar. Leksaksvapen. Polissaker.

Ser ni?
Flickor lär sig redan från småbarnsåren att deras uppgift är att ta hand om männen. Att laga mat. Att sminka sig och piffa upp sig för att få uppmärksamhet. Att ta hand om barnen och drömma om ett liv som prinsessa.
Pojkar däremot får lära sig att att det går bra att använda våld, att all "manlig" sport (se fotboll, hockey mm är det enda tillåtna), att kvinnan använder sitt utseende för att snärja en man, att man inte behöver lägga tid på matlagning och barnpassning för det har man sin kvinna till osv och att farliga machoyrken är att föredra.

Så det är så mycket mer än bara flick- och pojksaker jag talar om. Det är värderingar. Det är traditioner. Det är förtryck. Det är ignorans. Det är bullshit. Och det som upprör mig är att alla oinsatta sparkar genusförespråkare i ansiktet gång på gång med att krampaktigt hålla sig fast vid manligt och kvinnligt bara för att det alltif har varit och alltid ska vara så. "Män är män och kvinnor kvinnor!"

Jag frågar mig alltid: Varför är inte både män och kvinnor likvärdiga människor? 

 

Gott folk!
Skåda en ny kategori.


Det här blir bra.

ÅÅÅ-håå. (Frustration!)

Att jobba 7-4 tar död på min lust att komma hem och vara kreativ. På jobbet har jag asmycket skitbra (ja, ursäkta svenskan dårå) idéer men när jag väl kommer hem och har tid att börja fixa dör jag i soffan.

Jag vill jobba med foto. Med gamla skavda möbler. Med konst, helst rätt billig. Med rum. Med blommor och trädgård och med musik och motivation. Jag vill ha eget. Nån flummig, bred och spretig går-knappt-runt-historia. Vara min egen chef. Avsätta en hel jävla massa tid till det jag tycker är roligt och viktigt.

Ba' så ni vet.

Lista på oväntade föräldraegenskaper efter 9 månaders tjänstgöring:

- Man blir expert på att navigera mellan skiten på tv under dagtid. Nyhetsmorgon är höjdpunkten och sedan blir det bara sämre. Men man får se det som en utmaning att navigera iväg från "Hem till gården", "Rachel Ray" och "Shear genious".

- Man får personliga smakfaviriter i barnmatshyllan. Jag gillar "Mormors kalops", "Ishavsgryta" och "Pasta med mozzarella och grönsaker".

- Man utvecklar en speciel andningsteknik för blöjbyte. Små pustar genom munnen var 10 sekund.

- Man tycker böcker som "Max boll" är stimulerande läsning. De är ju faktiskt uppbyggda i nästan-meningar och inte bara av substanviv singular typ "HUND" och så en bild på en hund.

- Man kan ta dig helskinad genom ett hav av utströdda leksaker på golvet i ett bäcksvart rum. Trixet är att inte lyfta fötterna från golvet utan att försiktigt skrida fram över plastmattan.

- Man blir ytterst effektiv med "egentid" (dvs. när ditt barn sover middag eller är ute på promenad med förälder nr två eller dyl.). Nu är 20 minuter en ocean av tid där du hinner vila, diska, städa, bädda, slänga in en tvättmaskin, kolla facebook, börja med maten, måla naglarna, tvätta håret, sätta på sig kläder och sminka sig.


and so on.

Inlägg från Sveriges sämsta bloggare, för fanns det en sådan utmärkelse skulle den vara min nu efter två veckors total tystnad.

Det har kommit så mycket i vägen det senaste för bloggning. Det har varit solsken, värme, grillkvällar, familjedagar, fotojobb och annat jobb, föräldraplikter och barnansvar, idéetorka, bättre tidsfördriv, dåliga ursäkter, fotbollsmatcher, dagar på lekplatsen, beslut som fattats, strider som valts och utkämpats, mysmornar med nyvaken och sprallig lintott snurrandes bland lakan och kuddar och heliga Big Brother-kvällar. 

Både bra och dåliga saker i en hälsosam, men icke bloggvänlig, mix.  

Men det kommer alltid en dag då jag minns er, mina bloggläsasare. Då jag saknar er. Eller saknar att skriva en rad eller två. Saknar att få en peppande och glad kommentar. Nån som tycker att jag är duktig. Nån som tycker att jag fotat snyggt. Nån som tycker att jag ska ha credd. Nån som bara säger "hej". Nån som höjer statestiken med ett. Er saknar jag. Jag skriver lika mycket för er som för mig.

Så nu är jag här. För er och för mig och jag ska försöka stanna länge nu, för jag ibland känner jag mig rent elendig utan er. Och ert beröm, det är inget jag hymlar med. Så ös på, få mig att känna mig duktig. Det är inte för att jag har dålig självkänsla eller litet förtroende för det jag gör. Det är för att jag är mänsklig och älskar att få beröm.

Som vi alla gör.