Inlägg från Sveriges sämsta bloggare, för fanns det en sådan utmärkelse skulle den vara min nu efter två veckors total tystnad.

Det har kommit så mycket i vägen det senaste för bloggning. Det har varit solsken, värme, grillkvällar, familjedagar, fotojobb och annat jobb, föräldraplikter och barnansvar, idéetorka, bättre tidsfördriv, dåliga ursäkter, fotbollsmatcher, dagar på lekplatsen, beslut som fattats, strider som valts och utkämpats, mysmornar med nyvaken och sprallig lintott snurrandes bland lakan och kuddar och heliga Big Brother-kvällar. 

Både bra och dåliga saker i en hälsosam, men icke bloggvänlig, mix.  

Men det kommer alltid en dag då jag minns er, mina bloggläsasare. Då jag saknar er. Eller saknar att skriva en rad eller två. Saknar att få en peppande och glad kommentar. Nån som tycker att jag är duktig. Nån som tycker att jag fotat snyggt. Nån som tycker att jag ska ha credd. Nån som bara säger "hej". Nån som höjer statestiken med ett. Er saknar jag. Jag skriver lika mycket för er som för mig.

Så nu är jag här. För er och för mig och jag ska försöka stanna länge nu, för jag ibland känner jag mig rent elendig utan er. Och ert beröm, det är inget jag hymlar med. Så ös på, få mig att känna mig duktig. Det är inte för att jag har dålig självkänsla eller litet förtroende för det jag gör. Det är för att jag är mänsklig och älskar att få beröm.

Som vi alla gör.