Med Iris: Inget blod. What so ever.

Med lilla nya: Ingen nattvadkramp. Än.

Med Iris: Ständig nattvadkramp. Jämt.

Med Iris: Konstigt att jag inte inredde ett litet bo åt mig själv inne på toan av handukar och bomull att sova på nedanför WC-stolen. Så mycket som jag kräktes då, borde vara kallad en fysisk omöjlighet. Att jag överlevde utan droppställning borde jag mottaga en taperhetsmedalj för.

Med lilla nya: Pytteynkelite växtvärk i livmodern.

Med Iris: Tänk dig din värsta mensvärk någonsin. Gångra den med 10 och addera ständiga hugg- & dragkänslor vid minsta minirörelse.

Med lilla nya: Foglossning v.10 - tillhörande gnäll om foglossning v.11.

Med Iris: Foglossning v.34 - tillhörande gnäll om foglossning v.37.

Med lilla nya: Samandragningar av bara helvete - v 14.
Med Iris: Samandragningar av bara helvete - veckan innan förlossningen.

Med lilla nya: Pigg och glad.
Med Iris: Sur och trött.

Med lilla nya: Har tagit typ en (suddig) bild på magen.
Med Iris: Tog noggrant och dokumenterade varje vecka i magväxareprocessen. Ändamål - oklart. Upptaget diskutrymme på datorn - ofantligt. 

Med lilla nya: Bebismage i v12. Har redan spenderat 199kr + 299kr + 199kr på fula skööööna mammabrallor.

Med Iris: Bebismage i v20. Köpte endast ett par brallor för ändamålet gravid. Ångrar mig idag bittert.

Med lilla nya: Läser inte ett smack, köper inga vi föräldrar osv, håller inte koll på veckorna, är extremt oaktiv på MVC, deltar inte i gruppdiskussioner på forum eller googlar en massa gravidgrejer. Tänkte typ aldrig på missfall under de 12 första veckorna.
Med Iris: Fick typ ha ett egenutdelat och mycket strängt datorförbud riktat mot mig själv. Att leva efter principen: "alla svar finns på nätet" funkar inte om man vill ha en nojfri och behaglig graviditet. Under första halvan av graviditeten var missfall typ det enda jag kunde tänka på.

Med lilla nya: Brösttillväxt - medium.

Med Iris: Brösttillväxt - xxxxxxlarge.

Slår man ut det på det stora hela, är graviditeten i mångt och mycket både behagligare, verkligere och roligare den här gången. Om den här utvecklingen håller i sig och Jocke får som han vill på barnfronten kommer graviditet 4 och 5 vara rena nöjesresorna. Det ser jag fram emot!



bilden som ger fotbollsmamma en ny innebörd.
eller mecicinbollsmamma...

- Jag minns att jag varken kunde sitta skönt eller bajsa utan att gråta två veckor efter förlossningen.

- Jag minns att man inte sov så mycket. Eller, efter 03.50 sov man i någon timme mellan amningsmarathonen, men annars.. nä.

- Jag minns att det gjorde asont att amma första månaden och att man drog sig för det ibland när bröstvårtorna var som såriga geléhallon. Och att man hade GIGANTISKA bröst. Och att man fick äta all sin mat i soffan, även när alla andra satt vid bordet, för man skulle amma och amma och amma och amma.
Och amma gör man skönast i nåt mjukt.

- Jag minns att bebisars bajs inte luktar nått, men att kräket gör det destå mer.

- Jag minns försöken att byta blöja i totalt mörker. Utan att lyckas med något annat än att smörja ner sig själv och sin bebis med bajs och ändå vara tvungen att tända lampan. Fail.

- Jag minns att när bebisen väl sov, var man ändå tvungen att kika till så att andningen fungerade som den skulle. Var tredje minut.

Men oj vad jag se fram emot det.
För jag minns också kärlek som växer i enorma proportioner varje dag. Och stolthet och ömhet.

Och bebislukt.

Folk kan ju tro att jag är dum i huvudet.

/splittrad

Godmorgon morgonvakna.

Jag börjar dagen med lite förlossningstankar. De har blivit allt fler det senaste, tankarna alltså.

Jag tycker det har gått så himla fort. Redan vecka 18, nästa vecka ska vi på ultraljud och snart har halva graviditeten gått. Herregud. Med Iris tyckte jag att jag var gravid en hel evighet och nu känns det som om jag knappt hänger med.

Vips så står man där och ska föda igen. Jag är inte rädd, det är jag faktiskt inte. Men den här gången är jag så jävla medveten. Jag är medveten om att när det startar kommer jag åter igen få uppleva smärta utanför beskrivlighetens gränser. Jag gnäller inte. Jag vill inte ha en klapp på axeln och höra: - Det fixar väl du, du har gjort det förut. Det vet jag, men jag vet ocks hur JÄVLA APONT jag hade och hur maktlös och liten jag kände mig. Jag kände mig svag och otillräcklig, inte stark och självsäker.

Ofta läser man om kvinnor som stolt tar på sig smärtans alla nivåer. Om de som vill föda natrurligt och litar på sin kropp. På sin förmåga som barnaföderska. - Jag älskar att föda, finns det de som säger. Jag är så förundrad över det. Jag avskyr att föda! Och jag undrar, kände de aldrig att de ville ge upp? Kände de aldrig för att gråta och skrika och krama sin partner så han fick blåmärken och tappa all uppfattning om tid och rum? Aldrig att smärtan tog över? Aldrig att naturen är skrämmande? Kände de aldrig för att agera som jag? Nä. En del kvinnor verkar kunna gå omkring. Äta. Skatta. Prata normalt medan de har fullskaliga värkar. För mig är det ofatbart. 

Inte en enda gång under förlossningsarbetet kunde jag tänka på att jag skulle få ett barn. Känna glädje. Se framåt. Jag kände bara smärta och kunde inte tänka på något annat. Just då längtade jag inte alls efter min bebis. Jag längtade efter att få vila. Att slippa känna smärta. Att få sova. 

Efteråt kan jag knappt komma ihåg något. Jag minns Jocke i en stol, klappar och tröstar. Jag minns mig i en säng, vilt skrikande in i en lustgasmask. Jag minns barnmorskor och drar och trycker. Jag minns oftantlig smärta och ångest. Sen minns jag krystande, och svett, och mer skrik och blod. Och sen, en blek och blodig bebis. Och sen, lättnaden, chocken och lyckan.

Jag har ingen tidsuppfattning, inga ansikten att minnas, inga namn, inte hur rummet såg ut, inte om det var många med mig eller om det var ljust eller mörkt ute. Inget. Bara smärtan. Men på nått sjukt och skruvat sätt längat jag efter att få göra om det. För att försöka få minnen och återfå kontrollen.



Men i slutänden hade jag genomgått samma smärtan 100 gånger om,

Ni vet den där gravid-?-ja-men-ta-då-och-fyll-i-den-här-listan-!-listan som tatt några svängar runt om i på diverse bloggar, drivna av andra preggos? Inte? Bara jag som läst den? Ni är inte gravida? Inte intresserade av graviditeter? Hä...

Jag är så himla dålig på att komma på intressanta gravidgrejer att ta upp så ni måste nästan tro att jag är totalt ointreserad av den lilla figuren som sparkar mig på blåsan som om det vore en fotboll.

PÅ-SMÄLLEN-LISTAN:

Hur fick du beskedet att du var gravid? Eeh, vilken superkonstig fråga... Det kom självklart en liten liten liten gubbe klädd i rosa bahytt och sjöng det på vers för mig! Eller så kissade jag på ett sånt därt superdyrt grav. test. Kiss på handen fick jag säkert ock.

Hur reagerade du? Jag började lipa och snora och fick varmt dunkande hjärta. Glad bör tilläggas.

Hur berättade du för din partner att du var gravid? Slängde upp testet en vecka senare som julklapp. Så göllig och hemlighetsfull är ja serru!

Var det planerat? Nopp, inte direkt.

Tog det lång tid för dig att bli gravid? Hum, först glömde jag väl nått piller. Sen låg vi på kvällen, det tog la typ 20 min, som längst, sen simmades det väl lite och tävlades och vanns. Så nä. Inte värst.

Orolig för missfall? Inte alls som förra gången. Då låg jag mest i soffan och grät och trodde bebisen var stendöd. Nu är jag mer chill på det hela.

När kommer barnet? Augusti.

Känner du dig redo att bli mamma? Det är man väl aldrig. Fast jag är ju redan mamma, så jo. Det får jag svara ja på.

Hur känns det att vara gravid? Än så länge smärtfritt. Inget illamående att tala om och inget jobbigt. Lite fläskigt och ballongmageaktigt. Men jag vet ju hur det blir. Hur det känns i slutet och hur det känns att föda. Nu - piece of cake. Sen - vidrigt och fasansfullt. Ärligt.

Hur mycket har du gått upp? Oklart. Jag väger mig inte. Slår dövörat till om barnmorskan säger nått. Det man inte vet har man inte ont av. Bildbevis räcker gott sedan.

Cravings? Inte så värst. Youghurt, lite choklad, flingor, äpple, "grönt" - broccoli, sallad osv. Trista saker.

Planerat något namn? Ja. Jack till kille. Det är bestämt sedan länge. En tjeja? Isåfall Idde (jag) eller Siri om Jocke får bestämma.

Vad tror du det blir? En bebis.

Hur länge ska du vara föräldraledig? Oklat. Vi delar ju 50-50 här, men nu har J lite svårt att ta allt på en gång, så det blir la lite blandad kompott.

Ska ni dela på föräldraledigheten? Läs ovan, men ja. Självklart.




Att jag alltså jobbar på bebis nr 2 börjar synas på allvar nu. Tänk att där inne ligger en person (eller ja, just nu ingen person, mer en liten liten alien) som kommer ta mig med samma käreksstorm som Iris gjort. Svindlande!

Här sitter jag och skriver skolarbeten med ont i magen och oroliga tankar om sjukdom och död. Det är den negativa sidan med garviditeter. Den där jävla oron som smyger upp bakifrån och tar strupgrepp på dig då och då. Jag är en rätt cool människa till vardags. Rätt stabil med fötterna på marken och huvudet högt. Men nu... Huu! 

När jag var gravid med Iris oroade jag mig för få missfall. Nu oroar jag mig för att barnet är sjukt eller allvarligt skadat. När jag var gravid med Iris sa jag: - Det gör inget om barnet inte är friskt, jag kommer älska det lika mycket ändå. Nu tänker jag - Jag dör om något är fel. För hur skulle jag veta, innan jag fött mitt första barn, att kärleken som kommer med det är bedövande. Att rädslan när hon hostar mycket krampar i magen. Att skräcken när hon kliver lite för nära vägen är lamslagande. Och tänk om hon varit sjuk eller på något vis skadad. Det överlever jag inte. Jag kan bara inbilla mig vad en medfödd sjukdom skulle göra med mig som mamma. Kärleken till Iris både bryter ner mig och lyfter mig till himlen. Vad skulle då inte en ständig rädsla, som är på riktigt, få mig att känna? Den tanken är allt för stor för mig just nu. Ändå envisas den med att försöka få plats i mitt redan överfulla huvud.

Jag fick en fråga angående cravings.

Just nu är det Iris safari-youghurt, smak: päron

Antecknar intresseklubben?

Har du en fråga? Stäm av den med listan.

Nu rör vi om i familjegrytan och säger: