Förlossningsberättelse - Födseln.

Nu ÄNTLIGEN kommer den.

Del tre som ni varit på mig om, och jag slarvat med. Del ETT och Del TVÅ finns att läsa här.

Jag har tidigare uppgett som skäl att det dröjt, det smått kaotiska tillstånd som råder här hemma men det är inte riktigt hela sanningen. Nej, saken är den att Ians födsel varit lite som ett vakum för mig. Minnena från själva förlossningen är glasklara. Allt minns jag. Smärtan. Styrkan. Skratt. Gråt. Alla tusen känslor. Ansiktena i rummet och stödet från Joakim. Men födseln och tiden precis efter - ja den är suddig och bisarr. Jag har förträngt och stoppad undan. Nu öppnar jag och släpper in tankar jag motat.

"Tänk om..." och "Tack för att han finns..." Därför har det varit jobbigt att slutför med alla tankar som stormat om i magen och i hjärtat. Hoppas ni har överseende med det.


5 september 2012

18.51


Värkarna avtar.

Det brinner fortfarande som av eld mellan benen. Jag kvider och andas tungt, som efter en kilometerlång spurt. Väntar på belöningen jag vet komma skall. Illtjutet, det där första från ingenstans, följt av varm och kladdig bebis mot naken hud. Tyngden på bröstet. Stillheten, glädjen, känslan och tårarna. Jag blundar och ler.

Men sekunderna går och barnet är tyst. Inget skrik. Joakims andetag mot min hals när han viskar, med min hand i sin tryckt mot bröstet: "Du gjorde det. Jag är så stolt över..."

"Varför skriker inte barnet?" frågande.
Jocke vyssar leende "Ingen fara gumman."

"Nej men varför...?" förvirrat.

Inget svar.

"Varför är det tyst?" kvider jag och tittar upp mellan benen som fortfarande hänger i stöden.

Jocke vänder sig också om.
Vad jag ser är barnmorskorna som jobbar febrilt med att skaka och rensa mun och svalg på det blåa barn som ligger slapt på britsen.

Mitt hjärta sjunker och det svartnar för ögonen.
Nej.

Hjärtat faller.

"Vad är fel!? VARFÖR SKRIKER DET INTE!?"

Joakim blinkar. Förvirrad.

Jag gråter.

Drar i Joakims skjorta.

"Kom igen lille vän..."

Tyst. Så in i döden tyst.

"Nä. Nu får vi ta ut! Klipp nu! Nu! NU!"

Navelsträngen klipps av stressad och handskbeklädd hand. Inte Joakims. 

Sekunden efteråt rusar barnmorskan ut med det blå och lealösa barnet som jag nyss fött.

Joakim dras med av orden: "Pappa följer med NU!" och en hand mot hans arm.

Och kvar ligger jag.

Ensam.
Ja, självklart är jag inte ensam, men det känns så.

Mitt barn är inte här.

Joakim är inte här.

Ensamast i världen.

Utlämnad.

Förtvivlad.

Jag känner mig iskall. Jag förstår att jag är i chok. Skakar och gråter.

"Vad händer?"

"VAD ÄR DET SOM HÄNDER?! SVARA!" ryter jag genom iskylan.

 

Barnmorskan lugnar. Klappar på kinden. Förklarar med lugn röst.

"Ditt barn föddes med navelsträngen runt halsen. Det är vanligt. Men just i det här fallet satt den väldigt hårt och ditt barn fick kämpa så med att få ner luft i lungorna för att kunna andas. Ibland löser det sig fort, men nu kom inte barnet igång av sig själv. De jobbar på att få igång det just nu. Hjälper till lite. De är väldigt duktiga och de har gjort det här många gånger förut. Snart kommer de in för en lägesrapport. Oroa dig inte. Det är väldigt duktiga."

Hela tiden en hand på mig. Mänsklig kontakt. Lite värme. Substitut för bebisen, det inser jag.

Men det är svart. Allt är svart och de här minuterna de är borta med min bebis utan att jag vet något. Min blå bebis jag bara sett rygg och ben på. Som jag ännu inte vare sig känt eller hört. De minuterna är de längsta i mitt liv. Jocke har berättat att det rörde sig om 15-20 minuter från födseln till att han och barnläkaren kom in i rummet. 15-20 minuter de jobbat hårt under. Av dem minns jag ingenting. Bara barnmorskan och barnmorskestudentens lungnande röster och bestyr med att få ut allt ur min kropp. Jag minns inte att jag syddes utan bedövning, att jag bara stirrat mot dörren. Bara frågat om och om igen efter mitt barn.

Men jag minns när Jocke blek kommer in i rummet. Blek men med ett leende skrivet i ansiktet. 
"De jobbar fortfarande... Men jag har hört honom. Sett honom. Han finns där ute och han är jättefin. Perfekt!"

Puss på pannan.
"Han...?" gråter jag. "Han?"
"Ja. Han." svarar Jocke leende,

"Ian" säger jag. "Ian. Ian. Ian."

Säger jag hans namn så finns han även om jag ännu inte träffat honom. Säger jag hans namn kommer han finnas kvar. Säger jag hans namn tillräckligt många gånger blir allt greppbart och säger jag hans namn kommer han snart in genom den där dörren.

Och nu. Dörren öppnas och läkaren kommer in i rummet.

Förklarar läget. Minns brottstycken av vad han säger. Stirrar på hans mun, hur orden formar sig över läpparna och sneglar då och då förbi honom ut i korridoren för att få en skymt av min son:

"Kan ännu inte andas helt själv... Maskin.. Läggas in... Stanna ett tag... Tills han kan andas själv... Kommer snart in hit... Träffa mamma. 10 minuter bara."

Snart.
Snart så får jag träffa honom.

Och han lever.

Det enda som betyder något.

5 september 2012

20.40

 

Äntligen!

När Ian rullas i på en brits täcker en andninsmask hela hans lilla ansikte. Brevid honom går en kvinna vars uppgift är att hålla masken på plats med båda händder och samtidigt övervaka skärmen, pipen och Ians andetag. Snabbt snabbt häver det sig, det nakna lilla bröstet. Han ligger med armen emot mig. En liten rultig arm med en knyten näve. Små fjun och rosa hud. Blöja har han fått och klämma på navelsträngen. Ligger inlindad i filt. Helt perfekt. 

Sträcker ut en hand och rör vid min lilla bebis. Det här är vår första kontakt. Nästan två timmar efter födseln.

Jocke sätter sig på sängkanten. Håller om mig. Alla går ut utom kvinnan som håller masken.

Det här är vår stund innan han åker upp på avdelningen. Vår stund att vara familj, sådär som det ska vara efter en förlossning. Det där bra och härliga. 

Vi viskar till honom, klappar, pratar, gråter och skrattar.

"Vad lik han är Jesper..."

"Han är stor..."  vi vet ännu inte vad han väger eller hur lång han är. Något sådant har inte hunnits med.

Det som brukar vara viktigt är nu obetydligt.

Det enda som betyder något är den här stunden, och stunder som komma skall.

Stunder med Ian.

Vi har hört att vi ska få 15 minuter med honom, men när det gått 20 dröjer kvinnan fortfarande kvar i rummet.
"Konstigt..." mumlar hon och trycker på knappar och känner på sladdar.

"Vad?" på min vakt. Hugger som en kobra. "Vad menar du? Är det något som är fel?"

"Nej nej! Snarare tvärt om. Det verkar som om han andas helt själv och kan syresätta fullt. Det borde inte... Jag ska bara kolla..." trycker och ringer och pillar. 

Till andra änden:

"Andas helt själv och med full syresättning... Ja. Visst är det så. Ta bort masken? Stanna med med föräldrarna... Ring upp till BB"

Läkare kommer och kontrolerar.

Allt är... bra?

Jo, helt bra är det faktiskt.

Hel.

Lagad.

Fullt frisk och kry.
Hur det nu kunde gå så snabbt?

Läkaren ler mot mig och säger: "Underskatta inte mammapower. Han behövde dig för att må bra"

Kärlek. Värme. Beröring. En välkänd röst. Det man behöver när man är människa.

Vägs och mäts till 4490g x 54cm. 

Och sen äntligen.

Upp på bröstet. Värmen, tyngden och känslorna.

Äntligen som det ska vara.

Jag, Jocke och vår nya fina härliga och friska bebis.

Äntligen vi.

Som vi har väntat.

 

Och här sitter jag på jobbet och smygsurfar och kan inte stoppa tårarna när jag läser. lider med er som fick gå igenom de hemska minuterna av ovisshet och ångest, och är så himla glad att allt gick så bra till slut. Vilka kämpar ni är och vilken liten kämpe han är, Ian! Och du skriver helt fantastiskt bra. Kram

Men ååååååååååååååååååååååååååhhhhh, jag jobbar hårt för att inte gråta (måste jobba måste jobba). D föddes också så och jag vet att det var av det mer kritiska slaget. Ska ha lite mer förståelse nu när svärmor berättar om det för tusende gången. Så himla fint skrivet och så skönt att allt gick bra.

Jag vet ju hur det är att se den där djäkla masken på ens barn. Fy vad vidrigt att få göra det först av allt men gud och tack och lov för svensk sjukvård.

<3

Buhuu, alltså när man fått barn lider man liksom med på något oförklarligt märkligt sätt! Sånt fattade man inte innan... Att det där skriket var allt man väntade på! Måste varit värsta härliga känslan när han sen kom in!

Ryser när jag läser! Men så skönt att allt gick bra. Så himla, himla skönt. Jag är glad för er :) Ni verkar vara en så fint familj, alla fyra.

Åh Matilda, först gråter jag... Sen kommer leendet smygandes ju mer jag läser. Go mammapower!!

Är glad ända in i själen att det gick bra!!

Och du, sluta aldrig skriv, du fångar!
Kramkram

Här sitter jag och gråter, det är en mäktig berättelse! Och härligt att du är igång igen, jag har saknat läsningen här :D

<3

Sitter här på jobbet och har just läst din berättelse.
Jag känner så här. Skall jag skita i jobbet och åka till dig och ge dig o hela din familj en jätte kram eller skall jag jobba färdigt innan jag gör detta.
Är helt tagen av din berättelse och förstår att du dröjt med att berätta vad som hände.(Mycket känslor) Men som vanligt kära du så skriver och berättar du så fantastiskt om vad som hänt. Skulle egentligen vilja att du även försöker att få detta framfört till personalen som hjälpte till vid födelsen. Menar skriv ut din berättelse och åk ut till dem o ge det som ett tack för deras hjälp. Det är deras jobb men kanske det kan hjälpa både dom och andra som kommer i samma läge, de kan säkert ha nytta av hur du tycker att det var och blev. Men som sagt du skriver helt fantastiskt. Jag har följt din blogg förut som du vet. Detta är första gången jag lägger in en kommentar. Men kände att jag var tvungen efter detta.
Hälsa Jocke,Iris och Ian. Och inte minst ta vara på dig själv älskade Mattis.

Milda Matila (lite vitsig var jag nu va?, kände att jag behövde det efter denna gripande, fantastiskt fina och stundtals hemska läsning). Vilken grej och vilka kämpar ni är och vilken start på Ians liv ni alla fick uppleva. Är så otroligt glad att allt gick bra! <3
Förstår att det tagit tid att bearbeta, du skriver fantastiskt bra!!!

Hoppas vi ses snart!

Kram, kram. Jocke hälsar, han blev riktigt tagen av ditt sätt att skriva och beskriva.

Mängden med tårar som strömmar ner för kinderna i detta nu är osanlik. Att skriva som du gör är helt otroligt och att allt gick bra tillslut känns så magiskt fint.

GRATTIS till er lille son. Han är så himla fin den lille klimpen! <3<3<3<3 Kram

Finaste jag läst tror jag <3

återigen, du skriver riktigt bra! jag blev helt tagen av din berättelse och tårarna bara sprutar!

Åh herre! Här sitter jag å toklipar! Vad fantastiskt bra du skriver! Det kändes som om jag var där! Jisses! Helt klart den bästa förlossningsberättelse jag läst. Stort grattis till er fina familj! :) lite sent kanske men har inte vetat om din blogg förrän nu.

Gud. Sitter och storgråter nu. Med en tung klump i magen och samtidigt en så enormt stor glädje eftersom det gick bra. Sluta aldrig skriva!