Va innebär egentligen fred? Kommer vi någonsin kunna skapa fullständig fred på jorden? Nej jag tror inte det. Även om alla sex miljarder människor på jorden skulle engagera sig så tror jag inte att vi kommer att kunna skapa en naturlig och långvarig fred. Vi är alldeles för olika världen över och från person till person. Vi kanske kommer kunna leva någorlunda i harmoni med varandra och med våra medmänniskor, men fullständig fred? Aldrig någonsin. Människor världen över har sån vilja och sån tro på vad just dom gör och det livet dom lever är det rätta. Hur mycket man än diskuterar och debatterar för just sin sak så finns det alltid någon som tycker helt tvärtom. Det kan handla om vilken godissort som är ett måste i påsen eller vilket land man ska bomba nästa vecka. Människor kommer alltid att vara oense och tyvärr får visa lida nåt så fruktansvärt mycket mer än andra, vilket jag naturligtvis tycker är väldigt beklagligt. Och visst försöker jag att hjälpa till och ändra på detta så mycket jag kan på mitt eget sätt. Visst lägger jag då och då en slant i en Rädda Barnen kollekt när chansen finns och visst skulle jag säkert försöka göra mer om jag bara hade större möjligheter och mer PENGAR. Men hur mycket pengar jag än skulle skänka till diverse olika ändamål så skulle jag kanske till en höjd kunna rädda några barn, vilket naturligtvis skulle vara helt fantastiskt. Men det ger inte fred på jorden. Skulle Bill Gates plus tio stycken oljeshejkar skänka halva sin förmögenhet skulle det naturligtvis rädda liv och många skulle få det så otroligt mycket bättre, men det skulle inte bli fred. Visst bygger vi skolor, skickar kläder och mat, visst åker folk ner och jobbar som volontärer runt om i världen. Imponeras jag? Både och. Många gör ett helt suveränt arbete och lägger ner hela sitt liv på att hjälpa andra, imponerar det? Ja, nåt så sjukt mycket också. Men sen har vi dom som åker ner lite på test och till och med för att kanske ha lite kul och för att komma bort lite. Visst gör dom det för en god sak och visst uppskattas dom men jag tror att många åker ner för sin egen skull och vinning. Dom åker ner i ett halvår, dom jobbar med barn och ungdomar som har det tufft och får säkert många att dra på smilbanden mer än en gång. På resan hem längtar dom efter pizza och en krogrunda och ägnar inte en tanke åt vad dom har gjort för ens dom ska ragga upp någon på krogen, då slinker det ur dom. Absolut tycker jag att dom har gjort en god gärning men är jag imponerad? Egentligen inte. Det här är det västerländska dåliga samvetet. Dom har gjort sin plikt och kan vara nöjda. Men då kanske många frågar mig, vad har du gjort då? Jag gör väl det dom flesta människorna gör och bidrar med en väldigt liten del ska sägas ärligt. Men till mitt försvar har jag att säga att jag är en realist och jag tror inte att varken alla pengar i världen eller om hela Sverige åkte ner till Afrika skulle få några större följder. Fortsatt krig, fortsatt barnarbete, fortsatta våldtäkter, fortsatta attacker och bombningar. Det skulle inte ens märkas om vi var där. Nu menar jag ju naturligtvis när det gäller parlament och regering och deras pilkastning rätt ner i helvetet. Vi skulle naturligtvis synas där folk redan är i ”säkerhet” och kunna hjälpa men det blir tyvärr inte fred på grund av det. Och alla dessa pengar. Vi i Sverige är duktiga på att skänka till fattiga familjer och barn, till krigsskadade och så vidare men vart tar våra pengar vägen? Alla dessa galor som får in flera miljoner varje gång men som känns som ett enda stort jätte jippo där man inte ens diskuterar dom riktiga problemen utan kanske visar någon filmsnutt på nåt litet barn som springer runt och leker och folk tycker hon är jättesöt vilket hon naturligtvis är och förtjänar så mycket bättre än vad hon har men min poäng är att vi knappt vet vad galorna går ut på och ännu mindre vart pengarna tar vägen. Personligen tror jag att hälften av dessa pengar går till att sponsra deras feta julbord och ger dom en helt otrolig summa bonuslön varje år. Dom sitter på sina enorma kontor och badar i pengar men bryr sig inte ett dyft om varken svält eller automatvapen på midsommarafton när dom sitter ute i sina 300kvms sommarhus och dricker specialbeställt vin från Italien. Vill vi ha fred måste vi konfrontera problemen och försöka gå rakt på istället för som nu hela tiden gå som katten kring het gröt. Problemen är regeringar och politiker som med mutor och kvalificerat skitsnack kan vända ett helt folk mot ett land dom förr haft en fullt fungerande relation till. Hur det ska gå till har jag inte den blekaste aning om men jag tror att det är där vi måste börja och där ligger dom största problemen. Sen kan man naturligtvis inte ändra åsikter och åka runt och medla världen över, folk kommer alltid att bråka, men det behöver kanske inte vara krig. Varför tillverkas alla dessa vapen på löpande band som skickas vidare till hjärntvättade ungdomar i Liberia som springer runt och skjuter på allt som rör sig. Stoppa det, bränn upp varenda jävla vapen. Varför springer vi svenskar runt och leker krig i lumpen om vi vill ha fred? Visst lek gärna krig men använd trä- eller vattenpistoler. Tycker för all del att försvaret är bra på sitt sätt men om det nu är fred vi vill ha så måste vi väl kunna börja hos oss själva? Och USA som ska lägga sig i varenda liten tvist världen över får styra och ställa som dom vill och har ett vapenförråd som skulle kunna slå ut hela världen. Vapen har väl aldrig nånsin hjälpt någon? Varenda vapenfabrik borde spikas igen för all framtid och vartenda krigsdrabbat land borde ifrån tas sina vapen, då får dom åtminstone en ärlig chans att göra upp med varandra med hjälp av konversationer och kanske nåt knytnävsslag. Men tänk vad civila man skulle rädda. Är det inte det vi vill allra mest, rädda dom oskyldiga vars föräldrar och barn dör på grund av att deras president inte fått nog med pengar från ett grannland. Där ligger dom stora problemen. Visst förstår jag att detta är en helt omöjlig uppgift att klara av men är det inte så vi borde tänka och åtminstone försöka börja handla efter? Jag tror det i alla fall.     

Visst fan hoppas jag på fred, jag är ju en mänsklig varelse med känslor men jag är också en realist som tror att det kommer att dröja flera tusentals år innan vi överhuvudtaget kommer att märka någon som helst skillnad i världen. Naturligtvis tycker jag all hjälp är bra hjälp men fatta mig rätt när jag menar att folk gör visa saker för egen vinning och för att stärka sin egen självgodhet. Detta är mina tankar och vad jag tror men ibland hoppas jag så innerligt att någon ska motbevisa mig men fram tills den dagen står mina åsikter fast. Dagens samhälle är en tickande bomb och den bomben kan smälla ner precis vart som helst när som helst.

Peace and Love

Spyr upp fyllan som försökte stjäla mitt liv. Aldrig nånsin sett en sil, aldrig nånsin rört en spruta. Flaskan är min andra sida, mitt skittso jag. Kan svära mig fri men aldrig bytas ut. Ärligheten ljuger mig rätt i ansiktet medans mina fingrar gräver efter luft. Byter kostym, skiftar färg, lägger mig på din sida sängen och viskar förlåt.

Snäll kväll släpp inte in mig. Snäll kväll låt mig få vara i fred. Snäll kväll låt solen bränna mig.

Svagheten tar tag om min hand och klämmer den hårt. Minnet slår mig, ångesten äter upp mina rester och tvingar mig ut. Tvivlet ringer och bokar tid men vägrar berätta vart. Tveksamheten knackar som vanligt på tidigare än tvivlet. Stormen sprider sig i en fart som får mig att skaka. Jag ropar men får inget svar. Letar men finner bara bevis. Ropar igen och en röst utan tröst viskar förlåt.

Snäll kväll lås min dörr. Snäll kväll krossa mitt glas. Snäll kväll väck mig med din fågelsång.

Var inte meningen att fimpa på hennes kjol. Såg inte hans öl. Hatar att stå i kö. Vem fan har inte knäppt skjortan fel och glömt att stänga gylfen? Det är inte mitt blod. Vilka pengar? Vadå för taxi? Kukpolis! Har du tändare? Bastu. Bordell. Korv med mos. Efterfest?

Snäll kväll släpp inte in dom. Snäll kväll tänk på mig. Snäll kväll gör min natt kort. 

Nattfrossan gör mig kall och skaver som en sten i skon. Det onda håller på att förgöra sig själv medans jag letar efter botemedel. Min kropp är ett virus.

 

Snäll kväll bli imorgon. Snäll kväll viska förlåt.

Tid för eftertanke föder blogginlägg.
Jag har sedan en tid insett att ett svaghet jag har är att jag har svårt att se mina dagar som de är. Jaghar svårt att riktigt leva dem. Jo men visst njuter jag av fina dagar och visst är jag närvaren i stunden föt det mesta. Men ibland kan jag liksom missa att dagen jag längtat efter är, just nu.

Men idag, den här dagen kan jag verkligen bottna i. Jag har längtat länge efter att få vara lite ifred. Få sitta och slöa vid datorn. Vara småkreativ uppblandat med plugg. Att Jocke leker med Iris och att jag får vara hemma med dem, men inte ha huvudansvar för Iris. Med det menar jag självklart inte att jag brukar ha de, vi är bra på att dela ansvar jag och Joakim. Jag menar att jag kan glida undan hit när jag vill. Då är kreativiteten och arbetslusten som störst. Jag älskar den här dagen. Den är min.

andra bra dar:


iris allra första promenad.


en bra stund vid havet.


en med min alldeles egna familj.


en vinterstund med lillasyster.


musikfestivalminne.



en magnifik dag,
och hade vi haft någon typ av årsdag hade jag utgått från att det var här vår tideräkning som par startade.

HALLOJ!
Här sitter jag i sängen och smyger för mig själv medan fullkaos råder utanför. Iris mot Jocke i inomhusfotboll. Mycket känslor. Mycket ljud.
Mycket skönt att sitta här inne med.

Att jag har låst in mig i sovrummet för att plugga känns lite som en lögn.
5 minuters plugg ger 15 frisurf osv.

SJÄLVDICIPLIN, VART ÄR DU?
HELVETE!


å gud, tenta...
hjälp!








(ska bara kolla den bloggen... och den... och...)

Så fort du får egna barn blir du så extremt mycket mer uppmärksam på andra barn. Det är barn överallt. LIkt när du blir gravid och plötsligt går alla med mage eller barnvagn. Bara sådär! Innan la man aldrig märket till dem, men plötsligt var de överallt. 

Nu när man misstänker att en fyraårig kille får Ljungby mördats av ett annat barn känns allt bara hopplöst. I takt Iris blir större kommer man i kontakt med barn på lekplatser, i barngrupper och på stan. Dessutom har jag hoppat in som vikarie på skola och även jobbat i dagismiljö.

Ser man till dessa möten med barn är jag inte förvånad. Missförstå mig inte, barn är inte elaka eller farligt på det sätt att de önska ihjäl anda barn. Men miljön är så upptriggad, så våldsam. Barn, och då speciellt små pojkar, springer och slåss. Leker krig. Tacklas, knuffas knäas i luften, drar och sliter. Skriker högt och jagar varandra över stenar och bänkar. "Pojklek" myser mammor och fröknar. VANSINNE! vill jag bara skrika. Varför tillåts våldsamma lekar och förmildras med "pojkar är alltid pojkar". Varför ingriper ingen? Varför är det okej att "döda" och slå varandra? Jag är lamslagen. Oförmögen att stå emot detta.

Visst, när jag var liten var lekar också våldsamma och visst lekte vi krig. Visst lekte vi "tjejerna mot killarna" och jagade varandra. Men jag minns inga knytnävar. Inga illvilliga knän mot magar och ryggar. Inget "jag ska döda dig!".
Något verkar ha hänt de senaste 10 åren, och folk verkar ha missat det.
Bara när någon dör reagerar vi på riktigt. Bara då ett barn ligger livlöst och ensamt vid en lekplats förstår vi. Då trycks svarta rubriker om barnamord och om möjligheterna att ett annat barn är gärningsmannen målas upp av skickliga journalister. Föräldrar sätter kaffet i vrångstrupen. Barn som mördar barn. Omöjligt.

Men det sker i leken varje dag. På lekplatser, skolgårdar, i trädgårdar och när leken blir verklighet finns ingen där.
Varför var barnen lämnade utan tillsyn? Varför ingrep ingen? Varför såg ingen singnalerna tidigare? Varför får fyraåringar se på våldsam TV och tillåtas leka mördarmaskiner? Varför tycker vuxna inte att det är fel?

Samhället är så jävla rubbat.

På hotell Kolibri skälver marken. Ljuskronorna kränger och skramlar, vilfåtöljerna i lobbyn borrar hål i golvplankorna av hårt sibiriskt trä i takt med att åren går. Personalens tänder har sakta blivit mindre och mindre av att alltid skavas mot varandra. Och soppa, det är stört omöjligt att servera i matsalen. Inte för att någon äter där heller.

På hotell Kolibri sover eller äter ingen. Hit kommer enbart gifta utan sina makar, ensamma i sällskap, förlovade utan sina ringar med ett mål endast. Alla med hjärtan lika skälvande som hotellet de besöker.

När kvinnan med de långa benen och mannen med den mörka rösten ställde sig på det skakande golvet med hennes hand innanför hans vita tröja var de båda uppspelta. En darrande febernatt av kärlek låg framför dem. En dröm länge önskats sann. Med hans snorkiga fru upptagen på annat håll, skulle hon äntligen få linda benen runt hans smärta midja. Få honom glömma både ungar och söndagsutflykter för en stund.

Men låt oss åter rikta fokus mot själva hotellet och låta kvinnan och mannen få ut sin nyckel och ta sig upp till andra våning.

Man skulle lätt kunna tro att det är decennier av älskog och åtrå som fått själva marken att vrida sig i återhållen lust och fått hotellet att sensuellt darra. Men anledningen att hotellet skälver, är enbart godstågen som slickar dess mörka tegelväggar som tunga, rostiga ormar med mål åt söder och norr. Men stämningen, den förstärks, sannerligen att den gör. Skamsna fruar, som trippar ut med pumpsen i handen och håruppsättningen som sorgset höstgräs, förbannar dagen efter skakandet som fått pärlörhängen, givna av män utan aning, att kila iväg in under tunga skänkar och stanna där likt lömska och ljusskygga möss.

Men dagen då marken slutade skälva kom, och kom gjorde den idag. Tillsammans med den tunge mannen kom den omvälvande stillheten till Hotell Kolibri. Kristallkronornas skramlande skratt upphörde. Stolarna ställde sig tysta på golvet som i vila. En mindre förmögenhet, skänkta av makar, rullade lojt fram ur mörka vrår som för att hälsa stillheten välkommen. Och hotellet höll andan.

Personalen, som inte visste vad de skulle tro, sprang fram till fönstren och drog upp rullgardinerna med en smäll. Men jo då! Där rusade tågen fortfarande ilsket förbi, vrålandes ut i natten. Förvånade ansikten vändes mot den tunge som stod vid nyckeldisken och borstade resdammet av axlarna. Det tunna gråa håret har han uppsatt i en tanig hästsvans vilade långt ner på ryggen och med sig bar han en väska av äldre modell med klistermärken från fjärran. Han pekade på nycklarna, som fortfarande svajade på sina krokar likt generade småflickor som inte visste vad de skulle ta sig för härnäst, och grymtade uppfostrande. Den i personalstyrkan som fann sig först, löpte fram över golven och plockade ner nyckeln till 4:an och la den i hans feta hand.

-         Varsågod, varsågod, direkt till höger innan trappan. Sådär ja. Tacktack! Ha en trevlig natt.

Samtidigt som stillheten kom, avtog den febrila aktiviteten i det rum kvinnan med de långa benen betalat för. Hon lät de långa benen sakta glida av hans rygg och hennes andhämtning blev lugn. De stirrade plötsligt förvånat på varandra och blinkade upprepade gånger som om de vore nyvakna.

- Vad gör du, mumlade mannen med sin mörka röst. Vad gör vi här? Kvinnan skakade på huvudet och vände ansiktet mot dörren. Lyssnade en stund på tystnaden och ställde sig sedan upp. Med bestämda steg gick hon över det nu stilla golvet, tog sina kläder i handen och gick helt sonika ut ur rummet, för att varken se sig om eller komma tillbaka. Mannen mindes plötsligt att det var torsdagskväll och att det var dags att hämta yngste sonen från schackklubben. Vad i helvete gjorde han här?

Personalen stod uppradade och såg på tåget av gäster som lämnade hotellet. Ingen pratade, kelades eller höll armen om varandra.

- Oordning i allra högsta grad, samma mina ord, viskade en städerska förundrat, medan en kvinna med sin man i andra änden av en mobiltelefon hastar förbi för att hinna till affären och köpa middagsmat innan de stänger.

Den tunge mannen stannar hela natten på hotell Kolibri. Rummen står tomma och tysta. När han sedan slänger in nyckel nummer 4:a på morgonen och mödosamt försvinner ut genom dörrarna, far en rysning genom hotellet. Sekunderna senare börjar kristallkronorna att åter fnissa i taket.

min nya färg är gult.

Bon Iver – Holocene

så ja,
och nu till skolan.

Nu är jag öppen och ärlig.

Jocke och jag är inte rika. Inte ens nästan. Tvärt om är vi ganska fattiga. Vi har det kämpigt ekonomiskt och det tar på humöret att alltid behöva ha hjärtat hamrande som en spikpistol i bröstet var gång man kollar kontot.

Såhär blir det när man har en lägenhet med lite för dyr hyra men som rymmer barn och hela köret, dåligt med inkomster och taskigt läge att söka ordentliga jobb. När CSN har gett mig kalla handen och jag måste gå utan vare sig bidrag eller lån en månad till innan jag klarar tentan. 

Fast i det jobbiga och motsträviga, i det dåliga samvetet att inte kunna ge Iris någon ekonomisk trygghet än, föds glädjen att vara nöjd med det man har. En underbar familj, en fin lägenhet och bra intressen.

Men pengar styr så jävla mycket, till exempel;

Att vi handlar mat efter extrapriserna på Willys.
Att vi inte har varit på utlandssemester på över tre år.
Att vi knappt har råd att tanka bilen och ännu mindre att lämna in den på service.
Att jag skrapar ur de allra sista i foundationflaskan med tops.
Att sparkapitalkontot gapar tomt.
Att vi  har typ 3000 var kvar efter hyra och ränkingar är inbetalda. Det är mindre än socialstyrelsens riksnormer för existensminimum.

Men vadå?
Det kommer ju bli bättre. Och vi lever och mår fint. Vi prioriterar bra.

Och jag har kommit till insikten att lyx verkligen inte är att spendera pengar på skit. Lyx är att kunna lägga undan pengar på banken. Ha ett välfyllt sparkonto att "använda sen". 

I min värd är det just nu helt otänkbart.