Å herregudrun. Våra liv just nu. Jag finner knappt ord. Och väl är väl det egentligen eftersom jag inte vill vara den som hänger ut mina kids på nätet. Men SABLAR vad de trotsar just nu! Jag och Jocke är helt slut. Det är som att de nån gång runt förra månadsskiftet tog det gemensamma beslutet att värdera våra ord som luft. Och oavsett om vi säger nej, förmanar, lockar, mutar eller hotar - så skiter de i oss.

De små %&¤#/%&¤#/ 

...ehum.

Nä, såhär är det väl för de flesta föräldrar nån gång, oavsett om en har en eller fler avkommor. Det är väl till att rida ut trotsstormen, stryka alla aktiviteter som är på offentlig mark och skriva ANDAS LUNGT med spritpenna på armen, tills de börjar bete sig lite mer som de härliga barn de oftast är igen och lite mindre som %&¤#/%&¤#/. Kan jag tro.

Dock falerar vi å det grövsta på det där med att hålla oss undan från offentlig mark i sällskap av båda barnen och drar hela tiden iväg på diverse aktiviteter och alla möjliga tokiga infall som vi tänker ska bli "skoj och mysigt". Det blir det aldrig.

Och väl iväg tjatar vi för döva öron, förmanar ut i tomma luften och fräser på varandra i sämsta familjeanda. Och har absolut allt annat än just "skoj och mysigt". Väl hemma sjunker vi ihop i små uttröttade föräldrahögar och orkar inte ens laga ordentlig mat utan utfodrar barnen med smörgås och fil. På sin höjd.

Så skicka gärna lite det-blir-snart-bättre-hälsningar till Skövde och märk kuvertet med "Till Förtvivlade Föräldrar". Det vore hemskt gulligt.

PS. Skicka gärna med lite choklad också!
Allt tenderar nämligen att bli lite bättre med choklad.