...varför hör du aldrig av dig? Det var... jättemånga dagar sedan vi senast hördes här på bloggen.

Här hos mig rullar det på med jobb och helg om vartannat. Jag tror att jag och Moa just idag kickat igång en av våra mest intensiva jobbveckor hittils. Vilket är både skitkul och något skrämmande. Hur ska vi hinna? Är det här en möjlig tidsekvation vi kasatat oss in? Finns det tidvändare även för oss mugglare? Eller kommer det rent av att bli så att jag måste vänja mig vid tanken på att HOPPA ÖVER att kolla på Breaking Bad om kvällarana den här veckan? Isåfall - överlever jag det?
Ja, vi får se helt enkelt.

Men vad är det som stressar så då? Tillåt mig lista:
Vi har som vanligt tvoddinspelning i Stockholm tisdag-onsdag och sen har vi en jätteföreläsning för 200 ekonomistudenter på högskolan i helgen att förbereda.

Och så är det våra ordinare uppdrag på jobbet.

Och kanske en pod.
Och... det var nått mer...

Hum?

Jo men nått var det ju..

eh.
Jo just det ja! Jag har ju en familj också.
En familj med tillhörande überstressigt vardagspussel att få ihop.
Den lilla detaljen. *håller fast en unge under armen snyter den andra och packar gympaväska med foten*

Tur att vår helg var helt fantastisk och fylld av tillfällen då vi blev grundligt bortskämda av våra respektive familjer. Liksom tre olika tillfällen av lagad middag och lunch. Bara det! Och ovanpå detta en övernattning hos svärisarna och en timmes extra sovmorgon på söndag. Ja, jag kan säga att jag tankade så mycket energi under de 48 timmarna att det gott och väl kan räcka fram till jul ungefär.

Vadann denna uppsjö av härligheter kanske någon tänker? Jo, det var ju Fars dag i helgen, och tydligen firar vi i våra familjer med att morFAR och farFAR bjussar oss på lunch, middag och barnpassning.
Vilken grej! Det borde vara Fars dag typ jämt.