Åh. Ibland känns livet så orättvist. Som när vår kompishund Kiton blivit sjuk och måste lämna oss. Jag har själv aldrig haft något djur i min familj innan Kiton kom. Mysiga, fina, glada Kiton. En vän till oss alla. Till mig och Jocke, helt djurovana. Till Iris som älskat från första stund och till Ian som lärt sig med tiden. Men framförallt är Kiton Sanna och Jespers allra bästa vän. Och Sanna och Jesper är våra. Det blir som en liten cirkel av sorg.

 

Att behöva se sina vänner ledsna är så hemskt.

Att cancer finns är vidrigt.

Att världens finaste hund inte ens fick fylla tre år är helt ruttet. 

 

Det behövs en Kiton i alla familjer.

 

 

Men det som är fint finns alltid kvar. Som minnen, foton, stunder och skratt vi sparat. Som Iris vid köksbordet som ritar "Min vän Kiton i himlen. Där är han glad igen. Och när jag blir gammal så ses vi igen. Det kommer bli härligt!"

 

 

Det är då en känner sig ödmjuk inför livet. Sådär på riktigt.

 

Kiton - skutta på nu. Så ses vi sen. Tack för allt som varit <3