O'hoj kompisar! I helgen stundar efterlängtad mamma-pappa-Iristid. Lillbrollan har vi lämnat i tryggt förvar hos svärisarna och vi styr kosan mot en ö i Vänern tillsamans med en kompisfamilj. Det ska bli skönt att umgås lite med storfjunet. Ge henne extra tid och uppmärksamhet och liksom ha möjlighet att kolla på alla hopp på klipprona, svara på (typ) alla ivriga frågor och läsa en extra bok om kvällen, utan att alltid ha ögon i nacken och vart-är-lillfjunet-antennen på helspänn. Välbehövligt minst sagt.

 

MEN. En ö på Vänern = 0 staplar på mobiltäckningsmätaren *gulp* vilket givetvis redan har fått mig att tänka katastroftankar om olyckor och kärnvapenanfall. I moderna tider som denna blir en rätt frånvarande från en stor del av livet då en inträder i mobilskuggans förlovade land. Och det känns både skönt och lite skrämmande.

Skönt på det sätt att det blir en paus från den del av mig som "bara ska kolla insta lite snabbt" och liksom fastnar på tok för länge med näsan i skärmen. Och skönt i det avseendet inga samtal måste ringas, inga mejl måste kollas och inga nyheter eller tweets brusar igenom. Även det välbehövligt.

 

Skrämmande som ""vad ska jag göra istället om det typ REGNAR? Eller tar JÄTTELÅNG tid med maten? Typ sitta och bara titta? Göra ingenting? Tänka fria tankar? På existentiella saker? Vem ÄR jag ens? Gaaah!" och än mer skrämmande: "tänk om det händer Ian nått och ingen får tag i oss. GAAAH!" *andas i papperspåse*

Men såklart kommer det gå alldeles strålande.

Det känns bara lite ovant.
Men allra mest ashärligt.

Vi hörs när jag har täckning igen!