...mot mig och min stackars plånbok. Jag bara säger. För varför skulle annars affärerna, under mitt år som lydig köpbantare, plötsligt digna av typ världens tjusigaste kläder? Inte vet jag. 

Fast å andra sidan känner jag också som såhär... Att kavajen skulle passa skitbra på möten. Och tröjan ser perfekt och otroligt bekväm ut att sitta och skriva i. Och klänningen, halsbandet och brillorna - ja de skriker ju liksom framgång. Och finns det egentligen någon bättre framgång än den kaxigt utstrålade? Ytterst tvek på det alltså. Så det kanske är okej att jag köper dem. Iallafall klänningen och kavajen. Och halsbandet. Och brillor måste en ju ha när solen börjar stråla i vår, och visst var det någon unge som slet isär skalmarna på mina gamla? Mjo men det var det alldeles säkert. Och då kan jag ju lika gärna köpa tröjan när jag ändå är igång. Så den inte känner sig sorgsen, bortprioriterad och alldeles utstött tänker jag.