Att jag varit mamma åt en person i fyra hela år känns galet. Lång, men ändå kort tid. Samtidigt känner också att det är först nu jag börjar landa i att vara mamma, sådär på riktigt alltså. Innan jag fick barn tänkte jag att den känslan skulle landa i bröstet samtidigt som ungen lades där, men oj vad fel jag hade. För egen del alltså. Men nu efter fyra år känner jag mig ordentligt varm i mina fläckiga, kletiga föräldrakläder.

Nu vet jag äntligen hur grym jag faktiskt är på att kämpa för Iris och ge henne stöttning i att våga var den hon är. Jag vet att jag fixar allt det där med att lära henne saker och öva på sina färdigheter. Jag vet hur jag ska förklara saker, hur hon vill bli kramad och när hon vill vara ifred.Jag vet hur jag ska trösta henne. Jag vet hur hennes växtvärk lindras, hur hon vill ha sina mackor och när hon bör somna för att vakna som gladsat dan efter. Jag vet vad som sårar henne och vad som stärker, roar och lugnar.

Och att det är Iris som lärt mig, lärt oss, att bli bra föräldrar. En hel mandatperiod har hon styrt och ställt vår familj med en liten mjuk järnnäve. Fyra fantastiska år, de finaste och galnaste i mitt liv.

Grattis Iris!