En söndag om hösten.


Hej!
Satt en stund och funderade över om jag skulle skriva "God kväll" eller "God morgon", eftersom jag misstänker att även om jag skriver detta nu om kvällen, kommer det ändå att läsas först imorgon av er allra flesta, och då kanske ni skulle bli himla förvirrande av att möttes av ett "god kväll" om morgonen. Och tvärt om ett "god morgon" nu, sen kväll. Ja, ni hör vilka problem en har... Så jag nöjde mig helt enkelt med ett neutralt Hej! - pga passar ju jämt, lille hej.

Denna söndag kanske inte kommer gå till historien osm den mest actionfyllda någonsin, och dessvärre blir väl bloggningen lite därefter. Men hey! Klicka er inte vidare än. Ge mig en chans att försöka.

Ok. Då kör vi. Kom igen! Ja. Jah! JAAAAHHHHH! *Carolina Küft-klappar urpeppat i ansiktet*

Aj.

Vi bara kör helt vanligt istället. Jag tog mig ut själv i förmiddags. Så skönt! Om ni visste, och det gör ni säkert, hur jäkla göttigt det kan vara som småbarnsförälder att komma ut utan barnvagn. Det känns liksom fritt och ledigt och ja väldigt armsvängarkompatibelt. Så jag passade på att svänga loss rejält när jag knallade gatan fram. Det måste sett rätt knepigt ut när jag gick där och pendlade med armarna som nått halvhysteriskt vindkraftverk på 157 centimeter. En får väl hoppas att de som såg mig kanske trodde att jag var en ytterst medveten tränngsperson som utövade nån typ av nyuppfunnen poweryoga eller nått. 

Men det gjorde jag ju inte. Något jag däremot gjorde var att plocka kastanjer. Jag älskar att plocka kastanjer! Varje höst stoppar jag fickorna fulla och radar upp dem i fönstret hemma. Det kommer nog ifrån min morfar, som innan han blev så fasligt stel och skröpplig var landets främsta kastanjeplockare.

När jag var liten fick jag en gång en kastanj av morfar, jag tror det kan ha varit när jag skulle dra ut en tand eller börja skolan eller nått annat läbbigt. Han sa, och jag minns det fortfarande: "Ha alltid en kastanj i fickan när du ska göra nått som inte är så kul. Då kan du klämma på den och så ska du se att det allt känns lite lättare igen. Jag lovar." Och så lade han en välklämd trädjuvel i min lilla barnhand, blinkade och viskade: "Det här är min bästa!" :')

Så därför plockar jag. Den här är till lris:

 

När jag kom hem stod Iris och Jocke och trampade i dörren. "Var har du varit mamma?! Vi ska på JÖMPA JÖ!" vrålade Iris exalterat som om jag vore döv, vilket jag inte är. Hon brydde sig typ noll om kastanjer och annat "tråkigt" och rusade iställert ut och ställde sig i trapphuset och vrålade igen: "Kom nu pappa NU KÖÖÖÖÖÖR VI! SCCCCYHHHHNDA DEJ"

Och så for de. Kvar blev jag med lillfjunet, vilket inte var så dumt. Han gick med på att jag låg raklång på trasmattan i barnrummet och lät mig matas med diverse välstekta filtfrukter och Pippifigurer. Smarrigt värre. Och jag föredrar verkligen lekar då jag kan vara passiv och smygvila under lekens gång, som den här. Annat än Iris favorit: mamma-är-en-krypande-gallophäst-tjihopp! *pisk pisk*. Äter mycket hellre luddig frukt på golvet.

 
Och tydligen tyckte Ian det såg himmla göttigt ut att ligga på golvet. För det dröjde inte så värst länge innan han kom och lade sig brevid. Lillmysen min. Kul att se arvet från sig själv. /quuen of mys






Kommentarer
Postat av: Jenny

MEN så mys!
Lägger jag mig på golvet, så blir jag helt plötsligt ett berg som ska bestigas på klumpigaste sättet! Ja, enligt sonen på snart 11 mån..

2013-09-30 @ 08:33:44
URL: http://nilssonjenny.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback