Sen har vi byggt ett jättefint pepparkakshus. Jag satt uppe en hel natt och fnulade på olika inovativa designer innan jag slutligen i ett kreativt rus lyckades frammana det här charmiga kråkslottet. Alltså det var lite knivigt att passa ihop alla perfekta pepparkaksväggar med kristyr och... Vadå? Inte pepparkakor säger ni? .... Eh. Jo? Men vadå "ser att det är av kartong"? Tråkmånsar. OK DÅ. Det ÄR av kartong. Och ja, jag kanske tog åt mig äran av någon annans jobb när jag påstod mig ligga bakom designen. Ni kan ha rätt. Men Iris blev imponerad iallafall. Och så länge jag är en gud i mina barns ögon är jag nöjd.

Och på tal om det, att vara en gud i någon annans ögon, har vi varit och sett Alex Schulmans "Älska mig"-föreställning. Alltså den var så himla bra (för att verkligen använda mig av mitt mest gedigna ordföråd). Jag både skrattade och grät. Mest skrattade jag så jag grät. När Alex pratade om att vi samtidsmänniskor faller handlöst genom det enorma slukhål som sociala medier är med twitterflöden, bloggar, facebook, instagramkonton och att vi allt mer lever genom våra smartphones och liksom brölar ut mot alla de andra människorna som sitter med näsan mot skärmen: SE MIG! ÄLSKA MIG! höll jag verkligen verkligen verkligen med, och bestämde mig för att leva ett liv utan att vara like-beroende och räkna min framgång i followers.

Sen tog jag upp telefonen, knäppte en bild som sa: "Sitter på bästa platsen i salongen och njuter av @alexschulmans fantastiska föreställning." la ut den på insta och väntade ivrigt på likesen som jag visste skulle komma. Vadå, jag är väl inte mer än människa?