Ni vet när en sitter hemma i godan ro och pillar sig i naveln över en kopp kaffe, men helt plötsligt slänger ett slött öga på klockan och ba: "TJUGO ÖVER TVÅ??? HÄRREGUUUU VI ÄR FÖRSENADE!!!!!" 

Det som sedan händer är att en kutar in och bryskt river upp den lungt sovande bebisen från sin vila. Efter detta av bebis otroligt opopulära tilltag utför en tvångsmatning med välling för "han har minnsan sovit långt över lunchtid och nu är det brådis" följt av stressad påklädning av diverse krångliga bodys och strumpor på stackarn bidrar inte heller till de varmaste av moderskänslor väcks hos den lille. Men vad göra? Nu är det faktiskt bråttombråttombrottom som gäller - även för bebisar.

Sedan kastar en på sig nått typ av ytterplagg (löpartights och seglarjacka), glömmer låsa dörren, bryter nästan nacken i trappen pga oknutna skosnören, slänger ner trött och felklädd bebis i vagnen för att sedan KUTA upp till förskolan som om det gällde livet, halva kungariket och en OS-medalj i 800 meter hinder med vagn. Minst!

Och sen - antiklimaxet när man står där svettig, tovig och psykadeliskt klädd i kapprummet och det inne på avdelningen är alldeles tyst. För barnen sover? Och Nalle Puh-klockan över entrén så retsamt visar 12.40 inte 14.25 som vår köksklocka stannat på. För två dagar sedan. 

Mä....?


Förtidigt hämtat barn. Dock nöjd.