Jag är feminist. Benhårt, självklart, in i döden osv. För mig är min feminsim lika självklart som min humanism. Lika självklar som att inte tillhöra en religion och lika självklar som min övertygelse om att rasister är idioter. Några röster menar på att "Du? Feminist? Nja, jag vet inte det jag... Du sminkar dig. Du rakar dig. Du följer patriarkala normer osv."

Och ja, det stämmer. Sminkar mig, det gör jag faktiskt, en hel del också. Och rakar mig ja - skyldig till den anklagelsen också. Och där igenom upprätthåller jag självklart en bunt patriarkala normer jag annars brukar baktala. Lite kruxigt och dubbelmoralaktigt kan tyckas. Men låt mig försöka guida er genom hur jag resonerar.

Sminkar mig, ja det gör jag för min egen skull. För att tillfredställa ingen annan än mitt eget estetiska sinnelag. Smink är roligt! Färger och borstar och pillepill i ansiktet roar mig och resultatet får mig att känna en viss tilfredställelse. Allt det där är sant. Jag sminkar mig inte "för att bli fin" och aktar mig därför noga för att en endaste gång uttrycka det så, framförallt i mina barns närvaro. Jag sminkar mig för att det är kul, och att man en sedan "blir fin" enligt samhällets normer är en effekt av det, hur man än vrider och vänder på det. Jag vet också att anledningen till att jag en gång i tiden, i 7:an eller så, förde en lätt darrande mascaraborste mot ögonfransarna och åstakom några tjusiga spindelben var såklart en annan. Då ville jag "bli fin". Så in i norden ville jag bli fin och snygg. Förstärka något och sudda ut något annat, barnet med de omålade fransarna och det runda ansiktet. Det är jag medveten om, men med åren har en annan bild av vad smink är för mig vuxit fram. En betydligt sundare och roligare sådan. Feminister får sminka sig. Alla får sminka sig! Hurra!

Samma med rakningen. Jag började ju någon gång ta bort just de tecknen på puberteten som kom smygande, samtidigt som jag stoppade toapapper i toppen för att framhäva andra. Varför just så? Jo, för att samhället sa åt mig att det är så du bör göra. Du bör ta bort din kroppsbehåring om du fötts med en snippa. Det är okvinnligt att ha hår! Köp Venus och bli en gudinna! osv. Och där kan jag erkänna att jag har fastnat. Jag drar några drag med mitt gudinneverktyg i armhålorna vid varje dusch, och benen blir slätare och slätare ju mer shorts vädret tillåter. Varför? Jo, för att jag är van. Och för att jag gillar det.

Men med handen på hjärtat vet jag också varifrån det kommer, det där behovet att vara slätrakad om ben och under lilla armen. Från en snedvriden bild av vad en kvinna är och hur hon ser ut. Felaktig må så vara, men jag tror inte heller att jag inom den närmsta framtiden ändå kommer välja att låta håret (det ytterst naturliga, tål att understrykas flertalte gånger) växa ut. Det modet, om jag nu kan uttrycka det så, besitter jag inte. Inte än. Och inte heller övertygelsen om att det är särskillt jätteviktigt för just mig att så göra heller. Men jag är en stark förespråkare för individens fria val och applåderar de kvinnor som väljer att slänga den där jävla venushyveln i soporna. Jag blir uppriktigt beklämd när jag hör ord som okvinnligt, äckligt och barbariskt om orakade kvinnokroppar. What's the fucking deal? Så är vi födda, man som kvinna, och vem är någon  att tala om hur någon annan människa bör se ut?

Nä just det. Den som säger att någon är okvinnlig baserat på mängden hår i en armhåla bör ta sig en lektion i biologi. Och släng in en stor portion folkvett däri också.