Gravidpsykos.

Fast sen plockar jag fram mina egna graviditetsminnen och då blir det inte längre så ljuvligt. Kräk än hit än dit, ett HB snuddande nära en döings, vätskeansamlingar man kunnat hjälpa upp torkan i Sudan med och värst av allt, övertiden och självömkan slutet. Och då blir jag genast mindre sugen igen. Pjuh!

(Vecka 42. Kul dag vill jag minnas...)
Med detta inte sagt att gravidisar i min närhet ska rygga tillbaka och tas ner på jorden. NEJ NEJ NEJ. Njut ba! Njut så in i helvete, för sen kommer bebisen och då ska ni njuta ännu mer:

(Nä. Nu skojade jag, ni som inte förstog det)
Sen kommer bebisen, och det är först då du verkligen, på riktigt, förstår vad gränslös kärlek är för någonting.
Gränslös kärlek kan också vara när yngsta dottern (förutom div sjukdommar) också fått tryne och knorr, dvs svininfluensan. Man vågar och vill krama det "lilla svinet" :)
vilket underbart inlägg! jag kan skriv under på det! min bebis är bara fem veckor men jag kan redan läääängta efter en till. det är fan sinnessjukt.
Haha! Så sant som det är sagt!
Ett mycket bra inlägg! Jag håller med i varje stavelse :)
Haha ja visst man får nog tänka sig för lite. För de ÄR jobbigt och va gravid, men när man ser dom där runda magarna så glömmer man lätt de :P
"befrukta mig. Nu."
det är ju lite så det går till när nummer två ska göras. helt plötsligt är man inte först i kullen att skaffa barn, utan precis som rapphöns yr folket omkring en runt och kläcker ungar.
antingen står man emot, eller så väer man ifrån soffhörnet, blir besatt över ägglossningar och POFF, pregnoid deluxe.