Såklart.
Såklart såklart såklart.
SÅ-FUCKING-JÄVLA-KLART.

Iris har äntligen snorat, hostat, frossat, nyst, huttrat, svettats, yrat, gråtit och lidit färdigt (för stunden) och gjort sin typ första förskoledag sedan innan jul. Så går vi och hämtar, kommer hem, äter en-två-tre chokladbollar och plötsligt - Ian exploderar som en vattenballong. Fast fylld av vinterkräk givetvis. Höger, vänster, fram och ja, självklart också bak och i skottläget sitter uppgivna jag. Jag, som de SENASTE TRE ÅREN åkt på vidunderliga kräksjukor samt graviditetsillamåenden från helvetet och som bara vill fly hemmet i panik vilt skrikande
"Nej! NEJ! NEEEEEEEEEJ!" Jag har fasen kräkts nog för typ 25 år framåt, och är nu komplett livrädd för att bli smittad, men som i skrivande stund inte har något annat val än att hålla, vyssa, gunga, trösta och mata lille kräkklumpen. Älskade Ian. Min lilla skatt - bli frisk fort! 

Men sjukdom är en del av småbarnsvardagen, hur jobbigt det än är. Och självklart är det mest synd om Ian som hulkar och mår dåligt. Men vore jag inte en supermänniska om jag inte hade tänkt tanken att det också är lite jobbigt för mig med allt det här sjuka. Och nån supermänniska är jag då rakt inte (ja kom an bara, mama-haters). Bara en helt vanlig liten kräkrädd människa, som har två barn men liktväl kan tycka lite synd om sig själv ibland. Men som man bäddar och ligger ni vet...

Blir jag sjuk så blir jag, tänker jag något spelat kontrollerat medan jag står i duschen och VRIDER ur min av bebiskräk dyngsura tröja samt tvagar min hud röd med skållhett vatten och tre liter tvål en gång i kvarten.

Dagens önskan;

- ett kar fyllt av desinfektionsprit jag kan lägga mig i i timmatal vid behov.

Alternativt;

- en charterresa med all-inclusive bara för mig.

Eller;

- ett mundkydd och en kram.