Föräldraledig-a?

Vardagen har så smått rullat in efter jul och nyår. Skönt att gå tillbaka till normaltillstånd suckar vardagstama jag och myser in mig i januarimånaden som nyss påbörjats. Fast riktigt som vanligt är det inte. Sedan september har jag Iris och Ian huserat själva i småbarnsfortet. Jag har i stort sett varit ensam med vildingarna om dagarna i fyra månader nu, undantagsvis de 15 timmar Iris i veckan springer av sig på förskolan. Men nu har Jocke skrivit under och skickat in papprena angående några av de 60 dubbeldagar försäkringskassan bjussar oss föräldrar på. Han gick på föräldraledigheten igår och så 1, 2, 3, 4, 5 minus helg... plus en vecka till så 10 dar tar vi nu ut tillsmanans. Fram till den 21 när han börjar läsa. Det käns göttigt att ha honom hemma. Samtidigt som det känns lite ovant.

Synen på föräldraledighet är för oss den samma. Helst skulle vi dela 50-50, vilket vi nästan lyckades med när vi var hemma med Iris. När hon var 15 månader satte hon sin allra första, då ganska bebisknubbiga fot på förskolan och under de 15 månaderna hade vi pusslat, fixat och donat för att ta ut nästan exakt lika mycket tid hemma med henne. Lika likvärdiga vi är som partners och människor - lika likvärdiga och närvarande föräldrar har vi målsättningen att vara och ett bättre och mer jämställt år har vi nog aldrig haft. Men den här gången är allt lite annorlunda. Nu ska nämligen Jocke påbörja en 1,5 år lång utbildning och kan inte vara hemma på heltid med ian i samma utsträckning. Att han ska börja läsa, och han ska göra det nu, var och är ett självklart beslut för oss båda två. Och i och med det faktum att jag också läser, men till skillnad från Jocke kan göra det hemmifrån, var beslutet ännu enklare att fatta - den här gången kommer jag vara hemma mer med barnen, även om det strider lite mot mina principer. Sedan är ju studier något friare än arbete, så att Jocke ska hinna med att agera jämställd småbarnspappa är inget vi tvivlar på. Men ändå. Lite skavigt känns det.

Men underbart att få lite mer bebistid - det förnekar jag då rakt inte.

.

Hejsan! Vad pluggar du just nu? :)

Jag håller med om två saker!
1. Att det är viktigt och dela.
2. Att det är mysigt med bebistid.

Så plus minus noll ;) Kram

(bra blogg du har föresten!)

Vi har setts FÖR mycket nu att det är alldeles tom här. Jag saknar er hela tiden!!!

Puss bästa!

Tror jag förstår hur du tänker och känner. Vi delade också lika. Tyckte det var viktigt av flera olika skäl. Fick en finfin bonus av försäkringskassan som tack för att vi båda var hemma med vårt barn. Men inte är det bara dagar i antal som avgör. Det är tanken och handlingen. Närvarandet.

Mmmm, tala inte om lönesituationen. En hemma kvinna får sämre löneökning av just hemma anledningen men en man. Ja en man får en generell ökning för att han är hemma. Han ses inte som en plåga i arslet, nej han ses som ansvarstagande och duktig. Vet inte hur många "Hejja dig!" Martin fick för att han var hemma. Inte heller minns jag hur många negativa kommentarer jag fick för att jag jobbat sen Lennon föddes. Då arbetade jag 10% med genusfrågor i min skolkommun. Kommentarer som "Skandalöst!" och Dålig mamma" fick jag höra mer än en gång bakom ryggen... Men jag gjorde det som kändes rätt. Och jag ammade med lön. För det har man rätt till. Och har man mestadels ensamjobb så funkar det ju finfint! :)

Många kvinnor hindrar pappor att vara hemma jämställt.