Men efter ett tag, när vi käkat spagetti, eldat ett knippe ljus och lajvat julkalendern i timmar (jag har rollen som buttra farmor, Ian är farliga stadsministern och Iris coola Stella) yrkade barnen ändå på utgång. Och efter att ha bedömt läget som relativt oftarligt kämpade vi oss ut i blåsten och drivorna. I 20 minuter blåste vi än hit än dit och förfrös våra stackars näsor och fingertoppar innan en räddade ängel i form av Jocke uppenbarade sig runt husknuten och kunde locka in Iris till värmen igen. Iris, som förr var en snowhater av rang har nu fullkomligt accepterat sitt öde som nordbo och tagit snön till sitt hjärta. Vilket ju kan vara himla praktiskt tänker jag.

Synd att jag själv inte riktigt är där än...



Nu är det kväll och vi har precis skjutit tallrikarna med resterna från fredagsmiddagen ifrån oss, lagt ungarna och väntar in Kristinan Luuks "Vart är vi på väg?"-fråga. Så vi hörs imorgon.