1. Att ha någon att skylla på
Ian har börjat göra så himla mycket bus det senaste. Han har bland annat ritat med märkpenna på väggen, sprayat ut allt hårspray på badrumsspegeln, tappat bort bilnyckeln och öppnat alla luckorna i julkalendern. Jag tycker bara det är konstigt att han inte når varken pennorna eller upp till stället där tapeten drastiskt ändrat mönster från enfärgad till grafisk. Inte heller trodde jag att han kunde klättra upp på toalettstolen och sedan balansera på tåspetsarna för att komma nära spegeln. Dessutom har jag en vag känsla av att om Ian fått tag i adventskalendern skulle det mest vara strimlor av den kvar - inte 24 prydligt öppnade luckor. Men vem är jag att ifrågasätta Iris uppgifter?

2. Att ha någon att smygmata med mat en inte gillar
Finns det ingen hund i hushållet att smussla mat en helst inte äter åt, fungerar ett allätande brolla minst lika bra låter Iris hälsa.

3. Att ha någon att inspireras av
Leker Ian snällt med något mer än, låt oss säga 30 sekunder, kan en ge sig sjutton på att leken plötsligt avbryts efter typ 40 och ett illvrål ljuder följt av ett tumultartad slagsmålskamp om saken i fråga. Varför är det så att den grejen som är upptagen just för stunden undantagslöst förvandlas till Iris absoluta superfavobästegrej of all time? Det spelar ingen roll vad det är; boll, skepp, dockvagn, bilgarage, träslev, högerdoja eller en påse potatis - allt ser lika otroligt spännande ut så fort Ian håller i den. Lagen om attraktion slår aldrig fel här.