Är det bara jag som varje år blir knäpp i slutet av sommaren? Liksom kan inte tänka en enda vettig tanke utan snurrar bara in mig varv på varv i nån typ av urflippad ledighetspsykos. Hög på tid? Avgiftad på ansvar?

Nu är det ju inte så att jag ligger på sofflocken och slappar dagarna i ända och tyvärr inte heller i bekvämt tilbakalutad position i solen. Nä, jag jagar ju mest efter ungar och försöker vara social däremellen. Men de här sista veckorna på "semestern" tycker jag alltid är så himla... störiga? Det rycker i en kreativ ådra, pirra i läshuvudet och drar i hjärtat. Men hjärnan liggerslott  still och kan bångstyrigt inte ta sig för nått förutom att ibland stressigt sprattla till i en "vad ska jag göra i höst"-panik.

För det vet jag ju inte riktigt.
Ian börjar förskolan i november om allt går enligt planerna, och jag hade fram tills dess tänkt att roa mig och honom, med lite hemmaplugg. Men nu verkar det som om jag inte kom in (?!?!?!) på någon av de kurser jag sökt.

E-he...? Och står liksom där med skäggeriet i postinkastet och ba: Jahaaaaja.

Nu ÄR det ju inte hela världen, föräldraledigheten kan ju fortskrida i samma lunk ett tag till, men jag känner verkligen för att BÖRJA GÖRA NÅTT igen. Mer än att vara hemmaförälder nummer 1. Sista urvalet på reservplatserna klubbas igenom idag, så ni kan väl vara gulliga att hålla en tumme eller två åt mig. Håll gärna era barns, er partners, nån gullig mormors och grannens också när ni ändå håller på.

Och så är det ju det här med hösten. Alltså jag ÄLSKAR hösten! Så himla mycket, min one true love-årstid. Allt bra i mitt liv har typ hänt på hösten. Kärlek, välbehövliga uppbrott, ny kärlek, nya lägenheter och framförallt nya bebisar. Åh. Ge mig 14 grader, sol genom eldsröda löv, nya skor och en stickad halsduk. På direkten tack.