Men hu! Spöktimman, varför skrev jag så? Blev liksom rädd av det?

Visste ni att jag är en av Sveriges i särklass mest lättskrämda personer? Det är jag verkligen. Förra veckan när Jocke var iväg på jobb och barnen somnat, tände jag ett litet ljus, hällde upp Iris lördagsgodisrester och satte på en film jag lånat av min lillsyrra. Den började jättebra, men blev fort ganska så läskig när det dök upp diverse obehagliga karaktärer. När mystiken tätnade allt mer och mordförsöken och övernaturligheterna avlöste varandra i rasande tempo och till och med de döda reste sig från sina gravar... stängde jag av, sprang tassande genom lägenheten och hoppade i säng med lampan tänd. Fy fan.

Vilken film det var? Eh...

...hjypntr... *mumlar tyst*

Men JA, det var Harry Potter okej?... MEN VADDÅ DÅ? DEN VAR JU LÄSKIG JÖÖ!?!?

Anyway.

Idag har vi gjort allt annat än läskiga saker, Ian och jag. Vi har varit själva hemma då de andra två är iväg. Iris ska på zoobesök med farmor och farfar imorgon och sover därför borta och Jocke går dygn på jobbet. Men inte har vi klagat på det. Vi har hämtat hem ännu ett lass skatter från min farmors sommartorp hon gått och gjort sig av med. Tråkig att inte kunna åka dit och dra upp färskpotatis ut landet och klappa hästar länge, men kul att få sakleta på hennes vind.

Typ sånt här'nt.
Men tillslut somnade han, mitt i en överlycklig jag-kan-visst-stå-själv-förundran, för ja det är något han lärt sig på senare dar. Att stå själv. Grymt att ha ben en kan lita på! låter Ian hälsa.