I fredags drog Jocke iväg på sin grovt efterlängtade "hemliga resa" som visade sig, till hans vilda förtjusning, bestå av att ett glatt gäng fotbollsgalna män satte sig på ett plan till London för, vad jag antar, ölhävning och Chelsea - Man United live. Gött för'n liksom! Och jävlar vad han är värd det där, bäste-Jocke.

Men det lämnade ju mig i den kniviga rävsaxen "ensam mamma med två vilda kids som samtliga drabbats av monsterförkylningen from hell i fyra dagar". Shit pommes och vilken grisig karslok att sticka mitt i nöden tänker nog någon. Men nä. Vi har rett oss fint vi. Det första jag gjorde var att skeppa över storatrollet till sin ängel till farmor. Sen kröp jag och lilltroll ner i bingen och lämnade den bara för utfodring med Cupcakes vid syrrans 15-årskalas lördag eftermiddag.

Iris knallade in genom dörren igår och sedan dess har vi hälsat på hemma hos Alfons Åberg 749 gånger och lagat världens godaste kycklingwok, samt brottats något med den där jävla idéen med att ställa om till vintertid. Alltså barn skiter ju i om klocka bara är 4, upp ska man när man är pigg liksom. Zzzz.

Men nu kommer han snart, den förrymde, och jag känner mig lite lurad på allt det där jobbiga jag trodde skulle komma under hans utlandsvistelse. Men nöjd såklart. Och tacksam över fin hjälp. Och längtansfull, för jag har ju saknat'en, mannen i mitt liv.