I ett samtal med en nära vän fick jag höra att denne inte längre läser blogginlägg om feminism och genus, då flera bloggar i min väns närhet börjat skriva om ämnet. "Tjatigt" tyckte hen. Detta är absolut inget inlägg att hänga ut min vän, nej nej. Och det tror jag min vän är medveten om. Men vad min vän inte vet, är ett hens kommentar fick det att tändas en låga inom mig. I vårt samtal kanske jag tafatt fumlade ur mig att "Nä men alltså sånt är ju skitviktigt att läsa. Sluta inte med det." eftersom jag i flertalet samtalssituationer inte är den skarpaste försvarstalaren. Rädd för att gå på för hårt osv.

Men här i min egen fristad, min blogg där jag själv råder över samtalston, ämne och grad tänker jag nu dra i en extra växel på genus och feminism. Fan, det ÄR ju skitviktigt. Jag har varit lam nu sen Ian föddes. Alltid fast i denna supermysiga bebiskupol där allt annat utanför liksom tappar lite färg och skärpa.

Men nu är det dags att kavla upp ärmarna igen. Nu är det dags att tjata och prata och pränta in att: FEMINISM ÄR SÅ JÄVLA VIKTIGT. VIKTIGT FÖR ALLA KVINNOR! 

VIIIIII-KTIIIIIII-GT. Eller hur stavelserna sitter i viktigt... vi.kt.i.t? vikt.ig.t? vikt.igt? vi.kti.gt? Öh... (svenskaundervisning är tydligen också sjukt vi.kti.gt?) ja skit samma.


Jag tänker pränta in och vidhålla och argumentera och tjatatjatatjata tills någon lyssnar.

För vi kan om vi vill, och det vill vi väl alla?