Jag vet.

 

Skäll inte på mig är ni snälla.

Jag har haft 100 inlägg i huvudet. 1000 bilder.

Åsikter, tankar och anekdoter att dela med mig av.

Men det har liksom inte blivit något av'et.

Inläggen har liksom försvunnit blande det riktiga livet.

Bilderna har stannat i telefonen och ursäkterna har varit många.

Orkar inte. Har ingen sladd. Är inte hemma. Hinner inte.

Och så är det den här sommaren som är trollbindande. Vädret och dess uselhet, som ibland byts mot darrande dagar av värme och långa kvällar med disiga ängar och folk som röker ikapp på balkongen och skrattar högt och klart. Och Iris vilda utttyck i ansiktet när vi ska på utflykt och semesterresor och nya äventyr. Och hennes ivriga berättande och upprepande på kvällarna, som för att kolla av om dagen hände på riktigt.

Pippi, Pippi, Pippi? Blakongen hästen rida klättra Emil grisen Apa-Nilsson? Bada i stugan, bada, bada, stugan?
Fina unge.

Så jag har stängt in mig i en bubbla där jag och Iris och Jocke får plats. Andra kretsar runt. Endel kommer in, stannar ett tag och glider iväg. Ljudlös för att sedan komma tillbaka.

Fina vänner.

Jag känner så strakt att jag vill få ut allt av Iris sommar. Snart kommer hösten, och förskolan och bebisen, ja om den nu kommer för det känns fan som om jag aldrig kommer sluta vara stor och otymplig, svettig och anfådd.

Två årsdagar ska firas, och jag är nervös över att ligga på förlossningen samtidigt. Dålig samvete blandas med ilande iver och glädje. Kom nu bebis!
Vi längtar efter dig.

Så jag hoppas att ni har förståelse för glesheten mellan inläggen just nu, men också tror på mig när jag säger att jag ska bli bättre, att de kommer tätare inlägg snart. Och en bebis. 
Och då lär det finnas mycket att skriva om. Så håll ut!

Kram på er