Idag är en sån där konstig dag. Jag känner mig super-mega-dunder-stressad, går igenom allt jag behöver ha gjort idag och finner... Att idag ÄR det inte så mycket som ska göras. Frustrerande då man befinner sig i ett mood där man antagligen kunnat både bostiga K2, briljera med studierna och stryka en hög tvätt. Men nä.

Övar på mitt klandertal till kvällens retorikseminarie. Jag tycker det blev rätt bra. Ämnet jag valt att klandra är, som tidigare nämnt, det där med smygrasism. Hoppas det går bra. Jag gillar verkligen retoriken. Det känns som ämnet för mig, men samtidigt får jag prestationsångest och vill vara en fullfjädrad talare nu direkt. Bara tala med stora fantastiska ord rakt ur hjärtat och få klassen, och stränga magistern, att ställa sig upp med tårarna rinnande ner för kinderna och applådera. Det har ännu inte hänt.

Jag blir mest nervös. Säger - Eeeh.. och - Öhh.. lite väl mycket. Touretts-kollar manuset stup i kvarten, fast jag kan det utantill och så väger jag alldeles förmycket på fötterna. Men det kommer väl. Även den bästa talare har använt sig av ett - ööööh nån gång brukar jag intala mig. Så ser jag Martin Luther King stå på podiet och inleda med - I HAVE A ...ööö...? DREAM! och då känns det lite bättre. Fast det är på låssas.

Mentala bilder är bra att använda sig av. Jag gör det ofta. Som det här med utseende till exempel. Det gör liksom ingenting att jag i slutet av den här graviditeten antagligen kommer se ut som en dräktig flodhäst, som pustar runt i Jockes skjortor i strl XL och ett par grisrosa foppatofflor jag fått låna av svärmor. Ser jag fräsch ut i huvudet, som någon som är gravid i tex One Tree Hill (lagom smal, lagom brun, en perfekt rundad mage, kan ha snygga kläder i v39 och är pigg och glad jämt) så räcker det. Ibland.

Men ibland räcker för att få en hel drös av underbara dagar.

Tack för mig.

hej.