Strö lite socker på mig.
Huh!
Sitter och jobbar ikapp en himla massa skolarbete som bara fick ligga hela förra veckan. Med sjukdom och ledigt blev det liksom satt på prio 52, eller så. Men nu fan är det prio 1 på det. Av tvång och panik. Jag ligger verkligen sjukt långt efter och kan knappt andas. Som vanligt har jag pluggångest och andningen går upp till hyperventilationsfrekvens. Snart svimmar jag. Både av syrechocken och chokladchoken.
Ja, alltså. Jag har ätit typ 2/3 av en 200g Marabou-mjölkchoklad under morgonen. Anledning till detta bestyr: Eh, något oklart. Knappt att det var gott ens. Men det kan, och nu säger jag kan, ha något att göra med det faktum att jag är gravid OCH har slutat att dricka kaffe igen. Nästan. Två koppar om dagen unnar jag mig. anledningen är den att jag vid ett större antal koppintag har fått starka samandragningar, och tycker inte att lilla nya är värd at gambla några koppar koffein på. Så avhållsamhet är på recept.
Men åter till det inledande huh!:et. GAAAH! Jag har så sjukt mycket att göra i veckan att jag fått skriva en lista.
Den ser ut enligt följande:
1. Jobba ikapp Marknadsföringen. Arbetsbörda: omänsklig.
Sitter och jobbar ikapp en himla massa skolarbete som bara fick ligga hela förra veckan. Med sjukdom och ledigt blev det liksom satt på prio 52, eller så. Men nu fan är det prio 1 på det. Av tvång och panik. Jag ligger verkligen sjukt långt efter och kan knappt andas. Som vanligt har jag pluggångest och andningen går upp till hyperventilationsfrekvens. Snart svimmar jag. Både av syrechocken och chokladchoken.
Ja, alltså. Jag har ätit typ 2/3 av en 200g Marabou-mjölkchoklad under morgonen. Anledning till detta bestyr: Eh, något oklart. Knappt att det var gott ens. Men det kan, och nu säger jag kan, ha något att göra med det faktum att jag är gravid OCH har slutat att dricka kaffe igen. Nästan. Två koppar om dagen unnar jag mig. anledningen är den att jag vid ett större antal koppintag har fått starka samandragningar, och tycker inte att lilla nya är värd at gambla några koppar koffein på. Så avhållsamhet är på recept.
Men åter till det inledande huh!:et. GAAAH! Jag har så sjukt mycket att göra i veckan att jag fått skriva en lista.
Den ser ut enligt följande:
1. Jobba ikapp Marknadsföringen. Arbetsbörda: omänsklig.
2. Skriva och öva på klandertal till vardagsrasismen för Retoriken. Arbetsbörda: Normal, men något stressigt.
3. Gå på ALLA föreläsningar i veckan. Utan slarv. Arbetsbörda: Vad man kan förvänta sig av en elev, men för mig är det jobbigt.
4. Städa hemmet. Arbetsbörda: omänsklig.
5. Prioritera Iris framför allt annat, utom skolan. Arbetsbörda: Noll. Men knivigt att få ihop tiden.
4. Städa hemmet. Arbetsbörda: omänsklig.
5. Prioritera Iris framför allt annat, utom skolan. Arbetsbörda: Noll. Men knivigt att få ihop tiden.
6. Tränga bort dåligt samvete och mildra kärleksattacker jämtemot Iris för vår kommande barnfria helg. Arbetsbörda: Otrolig.
7. Packa väskor, samla ihop över hemmet utspridda viktigheter, och sätta sig på ett tåg till huvudstaden med Jocke och KOPPLA AV. Arbetsbörda: utom fattning.
Det senaste har jag liksom drabbat av ångestliknande (?) och mycket starka attacker av kärlek till Iris. Det varma hugget i bröstet när hon ler, pratar, gråter, springer eller dansar är typ vad det brukar vara - gånger 250. Jag vet inte om det har med galna graviditetshormoner att göra, eller det faktum att hon börjar bli så stor, självständig och förbannat grym och snart ska bli ännu större, mer självständig och om möjligt ännu grymmare. Plus storasyster. Ansvaret jag lägger i det kanske inte är så stort, men det känns symboliskt. Mitt lilla frö.
Nu måste jag lägga mig i soffan och gråta ner i kudden lite. Tysta, men rätt glada tårar, för livet. Och desperata, rätt dumma tårar, för stress.
Eller så tar jag en macka. Vi får se.
Det senaste har jag liksom drabbat av ångestliknande (?) och mycket starka attacker av kärlek till Iris. Det varma hugget i bröstet när hon ler, pratar, gråter, springer eller dansar är typ vad det brukar vara - gånger 250. Jag vet inte om det har med galna graviditetshormoner att göra, eller det faktum att hon börjar bli så stor, självständig och förbannat grym och snart ska bli ännu större, mer självständig och om möjligt ännu grymmare. Plus storasyster. Ansvaret jag lägger i det kanske inte är så stort, men det känns symboliskt. Mitt lilla frö.
Nu måste jag lägga mig i soffan och gråta ner i kudden lite. Tysta, men rätt glada tårar, för livet. Och desperata, rätt dumma tårar, för stress.
Eller så tar jag en macka. Vi får se.
Kommentarer
Postat av: Lisa
M!
Om ni får en stund ledigt i Stockholm måste ni komma förbi/möta upp för en snabb kopp/promenad, eller någonting annat som man gör.
Kram!
Trackback
