Jag har en vän som är så stark och duktig, trots att hon varit med om så omänskligt mycket. Saker har drabbat henne, och människor som står henne nära, som jag inte ens kan föreställa mig hur jag själv skulle överleva. I hennes sits skulle oron över framtiden och ångesten över det föregångna äta mig innifrån och göra mig svag och utan hopp. Men hon kämpar på. Ler och är glad. Inspirerar mig och andra att inte gnälla över småsaker. Det är sådana vänner alla behöver. Vänner som ger perspektiv och berikar ens liv.

Visst, vi tycker olika om mycket. Visst, vi blir kanske smågriniga när vi tycker att den andra uttrycker sig klumpigt. Visst, vi tycker att den andra ibland kanske inte riktigt förstår. Vi har olika intressen. Olika bakgrunder. Olika liv. Men samtidigt samma. Vi har samma humor. Samma passion för våra intressen. Samma tankar. Samma känsla för varandra. Vi vet var vi står och vi vet vart vi har den andre. Att vi kan snacka om allt utan att bli dömda eller skrattade åt.

Att vara hennes vän är ett privilegium.