Här sitter jag och känner efter. Jag känner efter hur det känns att må riktigt bra. Att inte vara sjuk, hungrig, rädd, hemlös eller ensam. Känna vilkan lyx jag just nu upplever.

Jag känner efter hur det känns att veta att mitt lilla dotter sover tungt och tryggt i spjälsängen som står en ynka meter ifrån min säng, och hur skönt det är att veta att hon även imorgon väcker mig med med joller och gnäll. Känner hur det känns att veta att Jocke är på hemväg. Att han med all säkerhet kommer kliva in genom ytterdörren om typ en timme och vara glad över att vara hemma. Hur det känns att få tassa ut i hallen och krama honom. Viska in i kalla jackan: "hej, jag älskar dig". Hur det känns att få: "och jag dig" tillbaka.
Varmt och bra.

Tänker på alla som inte känner såhär. Alla som lever med klump i magen och svarta tankar. Som kanske har ont. Kanske är sjuka. Otrygga. Hungriga. Utan hem och utan familj. Rädda och ledsna. Eller kanske bara oförmögna att känna lyckan. Alla som är ledsna för att någon har försvunnit. Att något är borta. Att livet är grymt och hårt. Att problemen inte har lösningar. Och det smärtar mig att alla inte har det jag har. Det känns orättvist. Det känns förjävligt. 

Vi är så dåliga på att ta vara på de bästa stunderna i livet. Då vi är friska, starka, lyckliga och älskade. Och är det inte ironiskt så säg att det är när man mår som bäst man glömmer hur bra man har det och bara flyter med och när man mår som sämst då man förbannar sig själv att man inte skänkte lyckan en tanke när man var mitt uppe i den. För aldrig är lyckan så skimrande och underbar som när du är olycklig. Paradoxalt nog.

Så därför känner jag efter just nu, när livet är bra. Så kan jag, gud förbjude, se tillbaka på det här i ett sämre skede och veta att jag i alla fall var medveten om hur bra jag hade det. Som en livsförsäkring typ.