Jag lägger ner mycket tid framför spegeln. Jag bryr mig inte om hur jag ser ut, samtidigt som jag bryr mig alldeles förmycket. Låter det invecklat? Ja. Det kan var för att det är jävligt invecklat också.

Tidigare har jag tagit upp om att jag bryr mig mindre om min kropp rent utseendemässigt efter min graviditet. Det betyder dock inte att jag inte bryr mig om hur det känns. Hur det känns att inte vara nöjd. För vem är egentligen helt nöjd med den de ser i spegeln varje dag?

Dåliga dagar smärtar det mig att min kropp inte ser ut som förr. Känner mig ibland ledsen över att jag inte har strl 34 längre och kan ta på mig det allra mesta och veta att det sitter. Nu är det en större utmaning att hitta kläder som är snygga och sitter som jag vill. Dåliga dagar morrar jag förbannelser åt bristningar som får min mage att se gropig och knepig ut. Nyper jag mig missnöjt i extrahuden som finns under naveln. Jag bekymrar mig över att brösten ser fula ut i favorittröjan. Gör det till ett problem att låren gnider emot varandra. Grämer mig över att jag har fått lite sämre hud. Irriterar mig på att hormonfinnarna syns allt oftare. Att mitt hår är slitet gör mig strressad.
Ja, allt det där.

Dåliga dagar sminkar jag mig mer. Står länge framför spegeln och granskar mitt utseende. Duger jag? Ja. Men jag vill ju så mycket mer än duga. Jag vill vara fantastisk. Vilket jag är. Men för varje skin- & benidéal som trycks upp i ansiktet på mig påverkas jag, trots att jag inte vill. Jag kan få dåligt samvete över något jag äter. Över att jag inte tränar så mycket. Över att jag gillar att ligga i soffan och se på film istället för att flänga runt på diverse motionsaktiviteter.

"Varför"?! vill jag skrika åt mig själv. "Du är inte den som bryr dig om att du inte ser ut som en modell"!
"Jag vet inte..." piper hon som står framför spegeln och drar sig i tröjan. "Jag vill väl bara vara lite åtråd. Vara någon som fortfarande syns..." Och den tjejen känner jag egentligen inte och vill inte lära känna bättre heller. Hon bör kastas ut den väg hon kom. Inte tillåtas ta mer plats. Jag slåss mot henne de dåliga dagarna. Men hur konstigt det än låter, så har den tjejen med det ruttna självförtroendet enormt starka muskler. Hon håller sig kvar för glatta livet. Lämnar både blåmärken och rivsår i själen.

Det är när garden sänks som ideéalen attakerar. När man köper en tröja i strl. 38 för att den ska sitta lite skönt "over size" för att upptäcka att den sitter bra, kanske till och med lite tight över brösten. Då får man det där slaget i magen av vikthets och sjuka bilder av hur man bör se ut. Och nu är jag så otroligt trött på det här.

Så vad säger ni? Ska vi bilda pakt? Ska vi spotta i nävarna och skaka dem tillsammans? Ska vi stå upp och visa lite jävla ställningstagande mot kroppsfixeringen? Mot ouppnåbara idéeal som ingen mår bra utav? Ska vi visa hur en kvinna är istället för hur hon bör vara?

Ska vi visa att oavsett hur man ser ut, tjock, smal, lång, kort eller rullstolsbunden.
Alla är vi precis lika vackra.